I'm sure he's Bill or Billy or Mac or Buddy

Huvudanledningen till förra veckans resa var onsdagens översättarträff. Måste erkänna att jag saknar Göteborg ibland, så jag söker förevändningar för att få åka dit och dra lungorna … förlåt: gälarna fulla med fuktig kustluft.

Ett kollegialt möte kan i och för sig knappast klassas som förevändning. I det här jobbet träffas man så sällan att det gäller att gripa alla tillfällen som svischar förbi. Och ungefär tjugo över fem trädde jag in på Bishop's Arms på Park för den korta nedstigningen till baren i källaren. Det är mycket praktiskt det hela: ramlar man i trappan så drattar man rätt på bardisken. Nu gjorde jag faktiskt inte det, men det tog ett tag innan ögonen vande sig vid bardunklet Garfunkel i bardunkel och innan lungorna hade vecklat ut sig efter att ha varit ansatta av kustens alla vindar ur alla väderstreck samtidigt. Jag bad att få nån ölsort rekommenderad och en hink Gambrinus damp ner framför mig på bardisken.

"Å, nån annan som också har den goda smaken att dricka Gambrinus", sa en röst till höger om mig.
"Det är bartenderns goda smak", sa jag. "Ska vi fissla?"

Rösten till höger om mig tillhörde nämligen Ö-helena, som i förstone inte hade upptäckt att det var jag som stod där. Hon visade in mig i biblioteket där det redan satt ett antal översättare av olika slag. Dessa Göteborgsträffar har tillkommit på initiativ av Översättarcentrum, om jag förstått saken rätt, men många ÖC-medlemmar är också med i Författarförbundet, så de flesta ansikten var mer eller mindre bekanta. Det blev en riktig trivselkväll i bibliotekets sköna skinnfåtöljer, och när dessutom pubens råbiff visade sig tillhöra de godaste i landet blev jag så mild och god till sinnes. (Däremot gillade jag faktiskt inte Gambrinusen. Två tredjedelar var kvar i jättestopet när jag gick därifrån.)

Under aftonen tillstötte fler översättare och vi fick tillsammans bevisa att det minsann alltid går att klämma in en till trots att det redan är överfullt. En hel del yrkessnack blev det: själv spetsade jag öronen när de båda Kafkaöversättarna berättade om hur de går till väga för att jobba i par (de alternerar mellan översättarens och den benhårda granskarens roll, men bibehåller samma uppgift en hel bok. Andra paröversättare byter för varje kapitel, vilket jag tycker verkar betydligt svårare: det vill verkligen till att man har en nästan identisk stilistik då).

En sådan här träff är förstås ett ypperligt tillfälle att få ventilera sina undringar om svårigheter man stött på i jobbet. En av kollegerna frågade efter smekord på lagom nivå: det handlade om en norsk text, där mannen ibland kallade kvinnan för "flickan min". Jag tror inte du ska titta på den här överkörda katten, flickan min, till exempel. "Älskling", eller liknande, tyckte några av oss. Nja, mannen och kvinnan hade inte hunnit riktigt så långt. De var på gång att bli ihop, men än så länge var de inte det. Hmm. "Vännen"? "Gumman/lilla gumman"? Neej …fortfarande för intimt. Jag påpekade att ett "du" i en sån situation ofta formligen dallrar av outtalade känslor och då klippte Ö-helena till med det geniala: "Ja, eller förnamnet."

Förnamnet. Javisst.

Vi svenskar är inget förnamnsmissbrukande folk. Hellre än att tilltala folk med namnet säger vi öh eller dô eller hörrö eller nåt annat vagt och osäkert. Som om vi är rädda att säga fel namn. Eller som om vi är rädda för att ställa oss för nära. Känn efter själva: det ska mycket till för att man ska kalla andra än de allra närmaste vid förnamn. Att göra det är att dra in vederbörande i sin privata sfär och man måste vara nästan alldeles säker på att h*n vill komma dit, vara där. Det kan bli oerhört intimt.

Härifrån var steget förstås inte långt till konstaterandet av hur det amerikanska (miss)bruket av förnamn har spritt sig även till Sverige. Varenda telefonförsäljare har gått samma kurs, nämligen den där man får lära sig att gödsla med den uppringdas förnamn minst fyra gånger i varje mening. Det här blir konstigt och bisarrt på flera olika sätt, inte bara för att det (fortfarande; man får förmoda att detta är på väg att ändras) är så totalt främmande för svenskan att hålla på så. Många kallas inte för sina tilltalsnamn – ta alla Hassar och Bossar och Lassar och Lisor och Maggor och så vidare – som tvärtom blir alienerade av att plötsligt bli kallade för Hans och Bo och Lars och Elisabeth och Magdalena. Den kompisstämning som väl eftersträvas med det överdrivna förnamnandet blir istället en demonstration av hur främmande säljaren faktiskt är.

Så kanske är det bra med de där charmkurserna. Det är ju betydligt lättare att värja sig mot nån som är tillkämpat kamratlig än mot nån som låter genuint sympatisk, nämligen som om h*n är osäker på vad man egentligen heter och därför hellre garderar med ett "du" än att använda ens förnamn.