Häck väck vintergäck

Nu jävlar, nu är man sjuk som en Riktig Karl. Dödssjuk, gnällig och eländig. Maken: Jag tycker inte du ska ligga, det blir du inte bättre av. Nähä. Okej. Och jag måste medge att det är nåt så oemotståndligt frestande att se fyra timmar sträcka ut sig alldeles orispade och så alldeles villiga att göra sig till arbetstid. Min arbetstid! Medan barna frukosterade och packades iväg till dagis tog jag tempen (det gör jag vart fjärde år ungefär) och lät en treo comp bakbinda de flesta och bråkigaste värkar smärtor och plågor i kroppen. Nu sitter jag på plats.

Lupiner tittar fram både här och där. Och aklejor.
En vintergäck hade också slagit ut. Det är verkligen tidig vår.

Annat var det i onsdags. Då vaknade jag halv sex och lyckades verkligen komma iväg med bägge barna och all packning – sju minuter före planerad avresetid. Solen strålade och tjejerna är så snälla bilåkare numera att jag blir alldeles from av tacksamhet. På väg över Skaraschlätta pratade Julflickan och jag om vindkraftverk, om det ypperliga med dem. Nu vill hon ha ett på tomten. Efter Alingsås räknade vi lastbilar som vi körde om, fast det tröttnade hon på före Floda. Det är lugnt, sa jag, vi vinner ändå. Och det gör vi ju. Det är ingen som kör om oss.

Det här är Lille George när hon äter plättar med blåbärssylt och är lite snorig. En gång när hon var mindre och också förkyld satt hon på golvet och donade med sitt, och jag satt i soffan och betraktade henne (det var på den tiden vi fortfarande hade en soffa i huset). Rätt vad det var såg jag: Hjälp vilken äcklig bebis det sitter där. (Precis en sån där som man ryggar tillbaka för när man ser dem ute bland folk, med gröngula snorsträngar flödande ner över munnen.) Men det gör mig inte ett dugg för hon är min äckelbebis!

Just det: äckel och kladd går an, bara det är mitt äckel och kladd. Nej, jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta. Den som har teorier om det kan ju lägga dem i kommentarslådan.