och jag har en gunga på lägsta grenen

Julflickan använde ett ord imorse som för mig var en neologism:

"Det är bara ljusgrönt på den här pärlplattan som jag har pärlat."

Snyggt, tuttan. Att pärla! Jag köper det rakt av. Självförklarande och elegant. Eller är den nån som har ett verb för att fylla en pärlplatta med pärlor? Om hon har hört det av nån liten kamrat vet jag inte, och jag frågade inte heller: jag absorberades genast av det nya ordet och dess suveränitet i sin nisch.

I en familj finns det också ord som inte behöver uttalas. En scen från makens och min lunchrast: radion pratar om ett skandinaviskt flygbolag som har råkat ut för en massa fel på en viss flygplanstyp. Reportaget är ganska långt och mot slutet nämns det att även andra bolag haft problem med samma sorts plan, bland annat ett australiensiskt. Jag böjer då nacken, stirrar ner i tallriken och börjar gunga av och an. Maken ler lite. Sen säger han:

"Men det stämmer väl inte längre, va?"
"Nä, det var längesen", svarar jag.*

Varpå måltiden fortsätter.

Den minsta, hon sjunger mest, och trots att det kvalar in som tröttsamt föräldraskryt bara måste jag berätta att hon sjunger melodier nu. Hon har halvannan vecka kvar till sjuttonmånadersdan! Är inte det tidigt! Bä bä vita lamm, Här kommer Pippi Långstrump och så Vi har en ask från Majas alfabetsvisor: de är tveklöst igenkännbara även för folk som inte har en massa situationskännedom om Lille George och familjens musikvanor. Man hör kort sagt vad det är hon sjunger.

Verbalt ligger hon lite efter sin storasyster (men vilken unge utom Lille Georges äldste gudbror gör å andra sidan inte det: han sa tandkräm när han var femton månader) men däremot förstår hon nästan allt man säger, och hon visar tecken på att ha örnkoll på en hel del saker. Exempelvis kan hon på förfrågan gå och hämta föremål som hon har burit omkring med och sen lagt ifrån sig. Det klarar Julflickan inte än i denna dag, och hon blir snart fyra och ett halvt.

Jorå. Kommunicera kan man göra på så många sätt.

*"Quantas never crashed" säger ju Rain Man när hans bror försöker tvinga ombord honom på ett flygplan. Tyvärr flög ju inte Quantas på Las Vegas, så det blev Buick Roadmaster istället. Tur det, annars hade filmen blivit alldeles för kort.