En ghasel

Min bror Larsson* frågade om jag inte ville använda några av hans bilder, och det ville jag ju precis hur gärna som helst. Det finns mycket att välja på: som valp var Larsson en mycket begåvad fotograf, och inte är han sämre nu för tiden trots att han låtit sin skaparglädje ligga för fäfot i fler år än ett växelbruk kräver. Bilderna jag till slut valde är från en av de attraktioner i Hrafnasil jag har besökt, dock inte vid detta tillfälle: gamla kyrkan. Larssons egen text till den ena bilden för nästan tvångsmässigt mina tankar till rubrikens dikt av Fröding, som kanske beskt skulle ha skrattat till vid tanken på att få ackompanjera fotografier från Ångermanland. Det är en bra dikt men så nedslående att jag nöjer mig med första versen där ännu inga nyckelhålslösa stålportar slagit igen, där det ännu går att ta sig ut.

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

*Man kan få myror i skallen för mindre: han heter Larsson, men jag heter Gillette fastän jag är miss. Här gäller det sannerligen att tänka lateralt för att få ihop det.