Som sagt: visningsturer är alltid bra. Guiden Mentormamman och jag hade nämnde när hon visade den vita (!) rallarrosen att den var hittad och hämtad på en plats några mil från Ockelbo, där ju Wij trädgårdar ligger. I samma andetag berättade hon om en väl dold, ja nästan hemlig sandkyrkogård på samma ort. Den måste vi ju åka och titta på! glimrade det till i både Mentormamman och mig på samma gång. Och som vi inte hade så värst brått bestämde vi tämligen tvåväldigt att jakten på sandkyrkogården skulle bli nästa förmiddags utflykt.
Bilar står det emellertid inget om.Att hitta till orten, Åmot, var inte svårt. Att hitta kapellet i Åmot var den enklaste sak i världen. Att hitta sandkyrkogården var däremot värre. Efter att Mentormamman till slut fått en vägbeskrivning av några damer som dök upp ur tomma intet i den lika tomma byn, och otippat nog själva skulle dit, försvårades expeditionen ytterligare av att den enda bron över älven var avstängd. Med en tilltagande känsla inte av att följa i nån forskningsresandes fotspår, nej att själva bryta obanad mark! fann vi så ett obemärkt men bemannat lokalkontor för ett stort skogsbolag. Tydligen var marken karterad ändå, ty en annan väg var känd. Hrmf.
Gravvårdar som länge tycks ha saknat vårdare.En skylt förmälde att man funnit platsen för sandkyrkogården tack vare att en björn rivit och härjat i marken där och på så vis klöst fram den fina sanden. (Varför nalle betedde sig så är skrönorna dock oense om, men det kan ju också vara detsamma.) De äldre delarna av gravgården, som det ju rätteligen ska heta när begravningsplatsen inte ligger i anslutning till en kyrka, är nu helt eller delvis berövade alla spår efter de gravar som funnits här, men gravgården används ännu och på flera ställen finns fina exempel på hur gravkullarna skulle se ut. Alla gravvårdar var krattade i individuella mönster!
Ett av alla de olika krattmönstren.Den tilsandede kirke känner man ju till men nån sandkyrkogård hade ingen av oss hört talas om, så vi (jag talar nu för Mentormamman och mig) var mycket belåtna med denna gravgård som utflyktsmål betraktad: dels var den udda, och dels tillhörde den inte de där ställena dit turisterna myllrar som på myrstigar. Vissa hävdar att bästa sättet att resa är att bestämma sig för ett riktigt obskyrt mål, ta sig dit och med öppna sinnen ta in det man råkar passera och uppleva på väg dit.
Precis på samma höjd hade de flesta järnkors rostat av.Vem som vilar här kan man inte längre få besked om.
Här ett som ännu står upprätt. Kanske sneglade detavundsamt på våra paraplyer.
Sista vilan för gravstenarna var bakom redskapsskjulet.Och bakom utedasset.
Så värst äventyrligt var nu inte detta, men med fem småbarn var det precis lagom. Dessutom fick vi nöjet att fika i Bunges kapell i Åmot. Bunges kapell står omskrivet i det omfångsrika verket Minnets stigar (Hammarskiöld–Theorell–Wästberg); hemkommen tog jag fram luntan för att läsa om sandkyrkogården som väl måste finnas med där. Men nej – författarnas stig hade inte lett förbi den.
Sparbössa för medel avsedda för underhåll av Bunges kapell.Det byggdes 1797 när fem- eller sextusen personer bodde på
orten men ägs sen länge av en stiftelse som driver hemslöjdscafé
i lokalen. Usikten ner mot älven är svindlande vacker,
vintrarna ger garanterat skidföre och huspriserna,
fick vi veta av den entusiastiska cafépersonalen, är försumbara.
Ockelbos kyrkogård skryter med en runsten, fast den visade sig vara en kopia av en runsten och tämligen intresselös (förutom att själva stenens historia varit ett vådligt äventyr i sig). Här hemma läser jag på nytt i Minnets stigar att "en av Sveriges stora äventyrare, uppfinnaren, bekämparen av korallrevens vidunder, pärlfiskaren" Victor Berge ligger begravd på Ockelbo kyrkogård. Om det inte regnar nästa gång jag passerar ska jag titta på den. Den korta beskrivningen av födgeniet Berges liv som ges i Minnets stigar är så spännande att jag har lånat och läst en av hans böcker; jag ångrade det inte, den var fascinerande.
Nästa avsnitt: mode i Nedre Norrland!