Laalaa

Att packa i solsken är lite som att handla när man är hungrig: på tok för mycket onödigt hamnar i korgen. Att packa i solsken är också att fylld av fåfänga förhoppningar tro på att somrar kan vara som barndomens: att man faktiskt har bruk för många små, tunna plagg, så att de enda långbyxor man lägger i väskan är en eftergift för ens inre säkerhetsministers om-utifall-att-tjat.

I Sundsvall handlade jag och tjejerna en hel kasse kläder. De små gillar ju att byta klänningar stup i kvarten: de tycker alla de har är så fina att de inte kan begränsa sig till en per dag, och de kan aldrig få för många. I de olika föregivet ideella organisationernas begagnatbutiker betingar plaggen så facila priser att man kan köpa många, så nu frossade vi och plockade till oss en hel drös med klänningar. Men fortfarande bunkrade vi för sommar av det rara, soliga slaget trots att såväl regnkappor som paraplyer nu fått grävas upp ur packningen. De enstaka plagg med långa ärmar eller ben som fått hänga med liksom på nåder började snart kännas ingrodda. Nåt måste göras.

Ramsele har inget Myrorna i en nerlagd biograf att skryta med, men väl en Kupan i ett före detta dagis. De hade halva priset den dag vi kom dit på jakt efter långbyxor, så det var ju en dubbel välsignelse att ett par brallor som både passade och behagade mig inte kostade mig mer än en tjuga. Barna, som väl inte heller skulle behöva frysa om benen, fick varsitt par för sju och femti. Maken hade bett om och fått en tröja. När Larsson fick se den tog han sig om hakan och hummade och jag frågade om han tyckte den var så anskrämlig. Neej, sa han, men jag undrar om det inte är jag som har skänkt den …

Belåten struttade jag sen omkring i mina glitterrevärbyxor och kände mig vintage värre. Vintage är en bra eufemism som gör att man kan ta fram vilken gammal passé sak som helst ur garderoben och känna sig trendig istället för hopplöst ute. Inne tror jag aldrig att hatten jag köpte i en konsthantverksbutik tidigare på resan blir, men inte heller ute: den står, eller snarare sitter, liksom ovanför alla modeetiketter och är därför så tidlös man gärna kan önska sig. Och den som tror att Miss Gillette inte törs bära hatt med antenn får vackert tänka om: jag är själaglad att ha hittat en hatt som sitter fast på skallen hur mycket det än blåser och som dessutom tål väta och snö bättre än det utegångsfår den en gång växte på.

Så usel är sommaren dock inte att jag har behövt inviga den än.