Men.
Nu är det arbetsläger som gäller. Mina uppdragsgivare vrider åt tumskruvarna och kapar marginaler som de redan på förhand visste var obefintliga för min del. För att kunna prestera det jag förbundit mig att göra måste jag förutom dagens vanliga arbetspass, när barna är på sina jobb, köra ett par timmar innan alla andra vaknar och ett par timmar efter att barna gått och lagt sig. (Att komma upp i tid är inga bekymmer eftersom jag är så stressad att jag alltid vaknar i halvpanik vid femtiden ändå.) Titta på våren får jag bara glömma. Faktiskt så kan jag ta och glömma precis allting utom att jobba och försöka vara en närvarande förälder på eftermiddagarna. (Två undantag: kören varje vecka och ridningen de flesta veckor.) Och såhär kommer det att vara till september.
Nån redovisningsplikt har jag förstås inte här, men nu vet ni i alla fall. Jag tror mig ha stängt av kommentarsfunktionen på bloggen – har helt enkelt inte tid att besvara eventuell läsarrespons. Kanske skriver jag nånting här ibland: min ursprungliga tanke med bloggen var ju att den skulle vara en tryckventil och till för min egen skull. Jag läser era bloggar som vanligt, det är kanske mest det jag vill säga, men kommer bara att kommentera sporadiskt. Förhoppningsvis tar jag mig igenom den här perioden med nån sorts gnista i behåll och får en annan relation till bloggen och bloggandetigen. Det lär märkas i så fall.