Hur Falu rödfärg har tillkommit vet ju mina k. läsare redan (gäsp), men åtminstone jag kände inte till bakgrunden till falukorven: de hekatomber – bokstavligt talat – av oxar som krävdes för de många många meterna rep i gruvschakten. Tiotusen djur gick åt för en uppsättning. Av slaktkropparna kom man på att göra korv. Man får förmoda att den tidens falukorv skilde sig rätt markant från den avlägsna, bleksiktiga släkting som vi får hålla till godo med numera.
Dalahästarna har däremot inte ett skvatt med Falu koppargruva att göra, men de är i alla fall faluröda** och får därför illustrera den här bloggposten. Själv skriver jag inte mer om världsarvet i Falun för det finns alldeles för mycket att säga: det bästa är att åka dit själv, nedstiga, uppleva och insupa.
Jag försökte få med en referenshäst för att det skulle framgå
exakt hur mikroskopisk hästen på klossen är, men det syns ju
inte. Den är kanske två millimeter. Max tre. I övrigt blev jag
självbelåtet nöjd med bilden; kan ledigt visualisera den som
oljemålning.
*Boktips jag fick efter rundturen vid samtalet med den synnerligen initierade guiden var Rune Pär Olofssons böcker om Falu gruva: Kopparberget, Silverdalen och Guldgruvan.
**Inte alla, förstås. Butikshyllorna i hästfabrikerna i Nusnäs var fyllda av hästar i många färgställningar och mönster som faktiskt var himla aptitliga. Senast jag var där, för över tre decennier sen, kändes det exotiskt med de enstaka exemplar som hade blått som grundfärg. Men de enda hästar vi köpte var trävita, för tjejerna vill måla sina egna. Såklart.