De kom hem och frågade om jag visste vad det var: på bar kvist blommade en "kolv" av ljuvligt doftande rosa/lila blommor. En av kvistarna kröntes av ett litet knippe av än så länge nästan barrsmala blad. Jag hade aldrig sett en sån växt förut, men nånstans ifrån kom en aning. "Nej, det vet jag inte", svarade jag därför, "men det kan kanske vara tibast." Och si, det var det.
Beklagar den undermåliga bildkvalitén. Jag ska ta riktigabilder med den riktiga kameran sen. När jag jag blev
visad tibasten hade jag dock bara mobilen till hands.
Tibast är en växt som ger mig en mycket stark falsk nostalgi: i min föreställningsvärld är den en mormorsväxt, alltså en växt som var vanlig i lantliga trädgårdar fordom och som väckte starka känslor hos dem som vuxit upp med tibastens doft om (uppenbarligen) vårarna. Trots att jag saknar egna minnen som är förknippade med tibast har jag nostalgiska andrahandsassociationer till den.
Hastig påläsning berättar att tjurbasten** är mycket sällsynt numera; en inte alltför vågad gissning är att exemplaret vi fann härstammar från folkparken, som fortfarande är fin och välskött men som i sina glansdagar hade en betydligt rikare trädgårdsflora – säkerligen med tibast.
Till hösten ska vi knipsa några kvistar av den stackars snedvuxna individen, sticka dem och hoppas på att åtminstone nån av dem tar sig. Jag skulle vara stolt över att ha en tibast på ägorna!
*Jag har upptäckt att jag har nånting gemensamt med Linné, som själv namngav Daphne mezereum. Ur Wikipedia: Daphne var enligt den grekiska mytologin en blyg nymf som vid ett tillfälle blivit förvandlad till ett lagerträd, och eftersom tibastens blad liknar lagerträdets, valde Linné Daphne som namn för tibastsläktet. Det är ju ungefär så som jag själv gör när jag namnger mina bloggposter. (Inga jämförelser i övrigt.)
**Värmländsk benämning på tibast.