Den k. läsekretsen har nog överseende med detta mitt lättsinne, men allting bara flyter fram så sällsamt skönt. Min dunderförkylning skulle kunna golva en häst men jag märker den knappt – det ryms vila i tillvaron; där ryms också hästliv och vårliv och gemenskap* som ter sig … jo faktiskt så verkar den hållbar, med värme och stadga och sans och viss yra; och yrsel av grönskan i vår lilla skog får jag med storflickans hand i min när vi svävar där bland dalsänkans liljor, och yrsel ger doften man aldrig får nog av, ty super man in den i alltför starka drag dränks den. Luktreceptorerna för liljekonvalj sitter visst i näsborrens yttersta del: förbi dem ska doften inte tas in (
andas lätt, andas lätt! Ja! jag andas lätt).
Bestämt tror jag att Miss Gillette skriver ungefär en sån här postning varje försommar. Det är inte med avsikt: hon kan bara inte värja sig. De flyter sida vid sida med henne i det saftiga gröndoftande ljuset i denna tid som kanske är den enda på året som är helt fri från vemod.
*
Att skriva "nätverk" i den här betraktelsen vore stilbrottsligt juh.
