Gummorna minner om när min mormor var så alzheimervirrig att honinte längre kunde bo hemma, utan vistades på anstalt. Innan hon blivit
permanent sängbunden kunde man ta ut henne i den vackra sjukhusparken.
Hon var så ängsligt stillsam, liksom medveten om att det mesta hon sa
och gjorde blev galet, och rädd att göra fel. Men en gång körde morsan
och jag rullstolsrally med henne, ungefär som man kör räser med småbarn
i sulky eller barnvagn. Då skrattade mormor så tårarna rann
och blev rosig om kinderna. Och så glimten i ögonen, den busiga.
Modern väggkonst: annan gumma.
Graffiti av äldre datum: gumma och gubbe.
Hur man än vänder sig har man ändan bakbrukar man ju säga i ganska så gnällig ton.
Men betänk alternativet!
Folk från all världens vrår mötte man. Dessa var nog på mångasätt mer hemmahöriga än svenskar. Fast så skönt att slippa vara förgylld.