mayday, this is Echo Hotel

Tänker för första gången på många år att jag ska testa att ge mig en loj söndagsmorgon, så efter morgonmys och frukost med barna lägger jag mig igen med DN Boklördag som jag inte hunnit läsa. Jag läser noga allt som intresserar mig och antecknar på läslistan de titlar jag inte vill glömma att nån gång ta mig igenom. Det tar tid att njuta en tidning på det viset och när jag är klar blundar jag och tycker det är syndigt att ligga och slappa så länge. Slår upp ögonen igen, tittar på klockan: 09.03. Det är sannerligen en nytt liv som har begynt.

Av alla omtalade böcker finns flera debutverk som verkar spännande, bland andra Molly Johnsons första roman Pansarkryssaren som jag genast för upp på listan. (Debuten skedde visserligen 1955, men boken föreligger nu i nyutgåva.) På romanens första sida får man vara med om hur en pansarkryssare med brutal kraft och beslutsamhet plöjer sig in i en svensk småstad. Den upplysningen vore ensam nog för att jag ska bli nyfiken. Det är ju en händelse så osannolik att den aldrig kommer att tima, men i Johnsons ord har man ändå möjlighet att få uppleva den.

Några timmar senare brölar ettan på en av kvällsblarrorna mot mig i byns affär. Jag rycker först till, men förstår nästan genast hur det hela ligger till: det kan inte gärna finnas nån annan anledning till att nåt så osannolikt som att en stridsbåt ränner rätt upp på land inträffar än att jag just precis har läst om en bok som handlar om exakt det. För så är det med mig: tar jag med mig paraplyet blir det inte regn. Gör jag det inte blir det det. Och så vidare. Att det är mig allting hänger på har jag vetat länge. Om nån annan har tvivlat på det har jag ju fått det ovedersägliga beviset nu.