this verdant spiral

Dan började med gråt för min del. Vi gamlingar satt kvar vid frukostbordet när Julflickan skvittrade in och lyckligt tillkännagav att hon hade en lös tand. Höger framtand i nederkäken, nummer två att sticka upp i hennes lilla mun; hon var fyra månader då och jag fick samma svårgripbara panik då som idag. Min bebis! Nu är hon inte min lilla bebis längre, nu är det lilla tandlösa gapet för alltid borta! Jag bokade akuttid hos fotografen för att få det tandlösa leendet förevigat av ett proffs, och jag går sen den stunden omkring med nånting inom mig som viskar vemodsvisor och suckar längtan efter nånting det inte självt vet riktigt vad det är.

Julflickan för nästan på pricken fem år sen. Tandborsten var
skön att tugga på; hon har varit en tandbortsutslitare av rang
från första början.

Nu fick jag vicka på den lilla lösa tanden, och medan Julflickan dansade varv efter varv runt övervåningen brast jag i gråt utan att ens bry mig om att skyla över det. Maken behövde jag ju inte förklara för, och barna kunde med efter en initial förvåning godta att jag inte var ledsen. Julflickan dansade vidare och i mitt knä satt den vidunderligt empatiska Lillis och smekte mig över kinden med sin gracila tvååringshand. (När hennes första tand kom kändes det bara roligt, och det skulle förvåna mig om jag blir bestört när hon får sin första lösa.)

Nej, ledsen är jag inte. Vemod är kanske det som ligger närmast till hands att beskriva tillståndet med, för visst rymmer vemodet också ett mått av sorg över att behöva skiljas från nånting? Min stora lilla förstfödda: så tar hon ännu ett hoppsasteg ut ur småbarnstillvaron. Och jag är glad att hon kommer att ha minst en vuxentand när hon börjar nollan till hösten, en såndär som ser så åbäkig ut i en mun som ännu inte hunnit bygga ut och bereda tillräcklig plats för sina nybyggare. Då är man faktiskt inte liten längre.