There must be an angel

Barna har varit bortresta sen i fredags. De har varit hos mormor och roat sig minsann. Maken och jag har för en gångs skull stannat hemma och försökt få en massa gjort som bara inte går att göra när barna är hemma, som att måla med lackfärg. Nu har jag boffat i ett par dar och en mängd föremål i hemmet har blivit vita (helvita är bra, fläck- eller prickvis inte riktigt lika bra). Maken har gjort manliga saker, som att klyva trettifem aspkubbar med oxeltänderna och rensa hängrännor på slak stege. Han var sammanbiten efteråt och jag var om inte hög, så i alla fall … inspirerad. I övrigt har vi pluggat holländska och ätit kött (älggryta, stekt kalvlever, revben, hästbiff, fläskkotlett; jag vet inte riktigt varför det blev så, men vi har verkligen tagit nån sorts kulinarisk revansch på oss själva under de här dagarna).

Häromdan pratade jag med Larsson som i vanlig ordning berättade vad han gjort i second life. Han ville gärna visa den här bilden:

An angel at your window
is watching over you,
as you sleep your restless sleep,
he stays forever true.
When you wake up, he'll be all gone,
no need to know, no need to weep.

Då var jag tvungen att berätta vad jag sjunger för mina döttrar varje kväll, en aftonsång som min mormor allting sjöng för mig när jag var liten.

Det går en liten ängel
bredvid mig, säger mor.
Han har två vita vingar
och ögon blå, jag tror.
Han håller mig i handen
så inte jag blir rädd,
och när jag somnar sedan
han vakar vid min bädd.

Den har jag nyss sjungit för första gången sen i torsdags kväll, för Lillis. Om en stund ska jag sjunga den för Julflickan också, när Maken läst färdigt för henne.

Jag kan inte rätt förklara vilken njutning det varit att få sitta ner och äta sina måltider i lugn och ro som två vuxna mänskor, ja, att ha fått ägna så mycket tid som behövts åt precis de saker som jag haft lust till. Men alldeles fritt från längtan efter de bägge små skvittrorna har det inte varit, och det är skönt att ha dem hemma igen.