2012-02-13

en en bär bär

Med andan i halsen kom jag galopperande till floristen och berättade om den botaniska sensation som jag redogjorde för här härförleden. Jag hade förstås väntat mig uppståndelse och stor uppmärksamhet, mittuppslaget i lokalblaskan, reportage i regionalteve, tematiska pussel, t-tröjor, luktsudd och kramleksaker och, som krönet på min tid i rampljuset, ett inslag i nåt seriöst naturprogram i svt, men floristen svarade bara: Jaså ruskus.

Ruscus hypophyllum* är en av sex arter i släktet stickmyrten. Det intressanta är att det vi tror är blad i själva verket är kladodier eller fyllokladier, som jag aldrig hört talas om förut men som har funnits i alla år ändå och är bladliknande stammar**. Vet man det är det förstås inte konstigt att blomman sitter där den gör. Nu hoppas jag såklart att det blir bär på min stickmyrten också. Då borde väl floristen bli liiite impad i alla fall.

*Floristen sa Ruscus hypoglossum, men det stämmer inte med vad jag googlat fram. Hypoglossum blommar på bladets ovansida och ser dessutom inte riktigt ut som mina kvistar gör. Men de är snarlika, och släktet är ju rätt.
**Det riktiga bladet är pyttelitet och icke-fotosyntetiskt, fast några såna har det dock inte kommit på mina blommande kvistar härhemma.

2012-02-07

he won the lottery and died the next day

Följer en riktig rysare i okänt antal avsnitt hos Bloggblad. Det handlar om trisslotter där varje omgång leder till att skraperskan vinner nya lotter. Hur länge det ska fortgå vet man inte … Själv tillhör jag dem som praktiskt taget aldrig köper lotter. Däremot

har jag utträtt ur klubben för folk som säger Men om man aldrig köper nån lott kan man ju heller aldrig vinna! för det är bevisligen inte sant. Hör här:

en måndag i höstas stod en utflyttad körkollega vid replokalen vid sedvanlig övningstid. Han hade fått en liten stund över i logistikschemat kring sönernas fritidsaktiviteter och ville titta upp och säga hej. Tillfrågad om varför han alls skötte barnens markservice (han har flyttat till en annan landsände) fnissade han till och berättade att hans före detta fru hade vunnit en tvåveckors resa för två till Kina.

Utan att ha köpt lott.

En vacker dag hade man ringt och meddelat att hon vunnit första pris i ett reselotteri. Eftersom hon inte ens kände till lotteriet ifråga hade det tagit en god stund att övertyga henne om att det inte var nån busringning, utan att hon verkligen hade vunnit den där resan. Men hur var det möjligt? Till slut kom det fram att en bekant hade köpt en lott i hennes namn. Och det råkade alltså bli en stor fet vinstlott.

Så ni ser: man kan visst kan vinna på lotteri utan att ha köpt lott. Jag har därför lagt in önskemål om att slippa vinna en livstidsförbrukning av matjessill eller liknande, utan att det helst ska vara pengar (belopp med många siffror och inga kommatecken tack), men att bilar och resor för all del också går bra. (Medan morfar levde hände det att jag tittade på Bingolotto för att sällskapa och hjälpa till att kryssa siffror på kupongerna och sådär. Programmen var bedövande trista, men en gång fick Loket en karl på tråden som skulle öppna de där lådorna, ni vet, för att plocka åt sig så bra vinster som möjligt. Den här mannen hade alldeles uppenbart fått sköta telefonerandet eftersom ingen annan i familjen vågade, för han var ohöljt sarkastisk och gjorde inte det minsta försök att dölja att han fann hela företeelsen idiotisk. När lucköppningen resulterade i att han vann en års- (eller var det livstids-? nå, det kan ju vara detsamma) förbrukning på en optikfirma sa han knastertorrt: "Vad bra. Jag och min fru har åtta barn och vi är närsynta allihop." Tyvärr kan jag inte återge tonfallet, som naturligtvis uttryckte oändligt mycket mer än bara repliken.)

Men nu vet mina k. läsare i alla fall vad som gäller.

2012-02-06

in this verdant spiral

När det börjar sloka i vaserna med snittblommor i det gilletteska hemmet plockas de fula inslagen bort och buketten arrangeras om eller delas i flera mindre. Påfallande ofta är det sånt som floristerna svepande kallar för "grönt" som står längst, namnlösa sorter som ingen förväntar sig nånting av men som vinner på ren sisu. I det här fallet minns jag inte ens vad de gröna kvistarna hade för sällskap när de anlände för flera månader sen, men när jag satte kvistarna i egen vas minns jag att jag kände att varje blad hade nåt litet … skräp på undersidan, en liten förhårdnad, och av rädsla för att det skulle vara ohyra skrapade jag bort så många jag kom åt. (Inte för att jag har hört talas om ohyra som åker egen kuppe och dessutom placerar sig nästan identiskt på det egna bladet, men naturen är ju fantastisk hörni (som vår bm plägade utbrista).

Mäh!

Men så i fredags fick jag se en annan sak som jag heller aldrig hört talas om tidigare, och jag får nästan hålla med om att naturen faktiskt är fantastisk hörni. Det blommar på bladens undersida!

Nån som vet vad det är för växt?

2012-02-05

all your life

Den minnesgoda k. läsaren erinrar sig att jag har fått allt svårare för deckare, thrillrar och annan ryslitteratur. Ändå avslutade jag natten till igår den obehagligaste bok jag läst på länge: Jens Liljestrands romandebut Adonis.

Skulptur behagfullt tillbakalutadAdonis handlar om män, det måste jag börja med att konstatera. Inte om män på det normerande sättet där män är självklara huvudrollsinnehavare och drivkrafter och äventyrare, utan mer som kvinnor i nån av alla de romaner som handlar om kvinnor och som skildrar livet ur kvinnans perspektiv och kvinnan som individ. Så har Liljestrand skrivit den här boken: han skildrar ett antal män för vilka det inte är så självklart enkelt att vara just man. Faktum är att den som är mest ”riktig karl” är bokens enda inifrånskildrade kvinna (just det kapitlet tillhör faktiskt de bästa i boken).

Boken börjar med att Bengt i sin sommarstuga förbereder sig inför återträffshelgen med grabbarna. Stället ligger fint nära vattnet men är håglöshetsförfallet, försunkat. Givetvis i analogi med sin ägare, ja kanske med hela gänget som nu ska sammanstråla där efter att inte ha setts på femton år. Under studietiden i Lund sjöng de tillsammans i en extremt framgångsrik dubbelkvartett men nu när de inte längre har musiken gemensamt ska det bli tydligt hur lite som förenar dem över huvud taget.

Genom att låta var och en av dem som kommer till Bengans lantställe i tur och ordning berätta om sitt liv delar Liljestrand ut bitar till ett pussel. Komplett blir förstås bilden inte ens när hela boken är utläst, men motivet syns i alla fall tydligt nog. Och det är ett oangenämt motiv. Redan från första början slås en obehaglig ton av en lurande katastrof an. Det skulle ha varit jättelätt och kanske publikfriande att ta klivet och låta alltihop spåra ur helt, det finns upplägg för det både här och där, men Liljestrand låter bli. Eller: han kan visst inte motstå frestelsen på slutet, men då är verket i allt väsentligt redan fullbordat och han hade lika gärna kunnat låta bli, så jag bortser helt enkelt från det, det inverkar egentligen inte på handlingen utan är mer som ett kvitto på allt man redan förstått.

Adonis, Jens LinjestrandDet obehagliga med Adonis ligger ju inte i några mordgåtor eller perversioner i den stil som man kan vänta sig i så kallad spänningslitteratur. Nej, det är de nu medelålders männens berättelser om sig själva och sina bevekelsegrunder som skrämmer. De är helt normala män, de är mänskor vilka som helst, de beter sig inte annorlunda eller sämre än vem som helst skulle ha gjort (oavsett könstillhörighet). Det är det som är otäckt. Och: man förstår dem. Det är skickligt skrivet.

Grabbgruppen bär också på en gemensam skam, en till varje pris mörkad omständighet som de fortfarande inte kan förhålla sig till efter alla år, kanske därför att den var grunden för deras framgångar likaväl som orsaken till trauman och tragedier. I just Adonis har den formen av en karismatisk bisexuell maktmänniska som både lyfter fram ungdomarna och utnyttjar dem, eller försöker – alla killarna hanterar hans närmanden olika – men det skulle ha kunnat vara nåt annat. Det intressanta är hur de infogar det spelet i sin verklighet och sin berättelse.

Högt betyg för denna empatirysare alltså. Stark prestation av Jens Liljestrand, som också har lyckats skildra studentlivet så att det känns relevant även för mig som varken levt korridorliv eller hittar till nåt annat än järnvägsstationen i Lund.

2012-02-02

Ba-Ba-Ba, Ba-Barbara Ann

Alldeles mot slutet av Artur Lundkvists Darunga kommer det. Darunga handlar om revolution i ett fiktivt latinamerikanskt land och alla namn är spanskklingande. Jag kan inte tala spanska men begriper en del tack vare franskan (som jag inte heller talar, men i alla fall har läst en massa år i skolan), så när jag ser smeknamnet vet jag ögonblickligen vad det betyder. Men dessutom hittar min hjärna ett annat mönster där namnet också passar med självklar logik, och de båda tolkningarna är så jämnstarka att jag baxnar av förtjusning över kollisionen. Den gamle generalen kallas allmänt för Gråskägg: Barbagris.

Jag undrar vad Lundkvist skulle ha ansett om den homonymin.