to make things right

Den har legat på sänghyllan i flera år, den tunna boken, men först nu, i den känslomässiga stumheten efter Norgeattentaten, packar jag ner den i väskan, och den blir den första jag läser när jag är framme och installerad: Hur man botar en fanatiker av Amos Oz (How to Cure a Fanatic; till svenskan av Rose-Marie Nielsen). Den lilla volymen utgavs i samband med att tidningen Vi grundade Teskedsorden och skickades ut till alla prenumeranter (och jag tror att den också brukar gå ut till samtliga elever i en viss årskurs i alla landets skolor), men den har som sagt blivit liggande i väntan på den rätta stunden. Och nu måste jag verkligen få ta del av vad nån annan, förnuftigare och mer sansad har att föreslå, för själv törs jag inte ens tänka på mannen som nyss dödade nästan hundra människor som om det vore nån sorts dataspel: gör jag det vet jag att det blir idel bestialiska hämndfantasier och ingenting konstruktivt alls, men jag vet att sånt sänker mig till samma nivå som alla andra våldsverkare, att det enda som då skiljer mig från dem är den fysiska aspekten; jag inbillar mig visserligen inte att jag är ensam om såna brutala tankar men när ryggmärgsreaktionen är så stark måste den motverkas av intellektet. Därför Amoz Oz. Nu. Det är hög tid.

En påminnelse om att inte döma hunden efter
håren: vid första anblicken kan man tro att den
här grisliknande tingesten är en mina eller nån
sorts medeltida slagvapen. I själva verket är det
ett redskap man bereder marken med när man
ska plantera granskog.
Så ni ser: det finns alltid hopp.

åt varandra, åt sol och sommartid

Kollar igenom bilderna från senaste resan och det slår mig att de bästa stunderna ofta är de oplanerade. Kanske eller troligen eller säkert för det oväntade i dem: när förväntan är noll måste ju resultatet överträffa. Lika mycket för kravlösheten: inget är planerat och kan följaktligen heller inte gå fel; man är fri att göra precis vad som faller en in.


Detta sagt kan också det planerade bli förträffligt. Men det blir det på ett annat sätt. Och känslan efteråt är alltid en annan: tillfredsställelsen har ofrånkomligen ett stråk av lättnad i sig, kanske triumf också: det gick vägen! yesss!

Två såna oväntade lyckostunder på Ölandsresan: när vi bara skulle äta lite på fiskrestaurangen i Sandvik men tjejerna hittade en klapperstensstrand bakom en hög vall där vi sen skroppade omkring i flera timmar. Utflykten vi gjorde istället för turen till Blå Jungfrun: Trollskogen med vraket och de gamla knotiga ekjättarna och bullarna i matsäcken och de besinningslöst lyckliga barna som egentligen inte brydde sig om var de befann sig, bara de fick vara med varann –

it's all that we deserve

Svårt avgöra vilket som är värst: komma hem efter ljuvlig semester till regn, eller till strålande väder. Landningssträckan är lång den här gången, det är rätt vind men bränningar som släpar efter och gör det omöjligt att stiga i land. Som på Blå Jungfrun: vädret var vackert men bränningarna efter gårdagens felvindar omintetgjorde turen dit. Två goda ting trots detta: alla barna fick klättra omkring i båten samt: en souvenirbutik med humoristisk framtoning. (Många goda ting senare, men i hamnen dessa båda.)

En avväpnande och sannolikt lukrativ ärlighet.

I konsekvensens namn, ja.

Tre motiv ur den här serien med moderna
klassiker fanns också vilket är ett adelsmärke.
Köpte dock ingen sån tisha: går ju aldrig i
rymliga t-tröjor längre, avskyr det. En kyl-
skåpsmagnet skulle jag ha köpt men inte en
tröja.

as she rolled through the water

Världsarv i all ära, men en del sevärdheter får nog ändå kallas för morsarv. Nåt av det mest sevärda på sistone var när snartåttaåringen hoppade från trean. Egentligen tordes hon inte. Och egentligen tordes inte jag heller när det lilla hopptornet upptäcktes och döttrarna ropade Mamma, kan inte du hoppa! Jojomänsan, sa jag och klättrade upp. Och tittade ner. Hu. Jag visste ju att jag hade vågat i ungdomen, då när man plankade in på Simmis om nätterna och hade sig, då hoppade jag från femman (fast var inte morsk nog för tian). Och hade bevisligen överlevt det. Men kroppen hade inget som helst minne av det, av hur det var. När jag tittade ner mot vattenytan kunde jag inte på villkors vis föreställa mig hur det skulle kännas och det var nog det som var värst: att inte på förhand kunna ställa in mig på det som komma skulle (för hoppa skulle jag, det hade jag ju sagt, och jag är dessutom övertygad om att det är nyttigt att ibland göra sånt man egentligen inte törs).

Andra och tredje gången var det ingen konst: då klev jag bara rakt ut. Det var alldeles som Julflickan sa: Det var obehagligt, men det var vid det laget ett bekant obehag och därför lättare att bemöta.

Men hon då! Julflickan! Hon ville hoppa, men ryggade tillbaka gång på gång och bestämde sig för att avstå. Och gång på gång klättrade hon upp igen och gick fram till kanten och var så nära att hoppa att jag riktigt kände det själv i benen, satsen hon tog. Sen bestämde hon sig slutgiltigt för att låta bli. Och sen hoppade hon. Jäkla unge! Hur kan hon vara så modig! Många gånger begriper jag det inte, hon gör mycket som jag aldrig skulle ha vågat i hennes ålder och en hel del som jag inte skulle våga ens nu, men just i det här fallet vill jag gärna inbilla mig att jag inspirerade.*

Skrik! sa jag, då klarar man det!

Badet som denna historiska lilla händelse tilldrog sig i är för övrigt nästan hemligt, i alla fall sådär jätteokänt så att bara lokalbefolkningen hittar dit. Det är ett liiitet vatten i ett gammalt kalkbrott**, tvärdjupt fast ändå med en grund liten strand som passar dem som inte kan simma än. Brygga med stegar. Omgivningen fin och välskött. Faktiskt är det så fint att både Maken och jag på stående fot höll på att köpa ett hus som var till salu där. (Hm. Den sortens samtidiga impulser är det rätt sällan man benådas med: kanske borde vi ha gjort det.)

Och anledningen till att vi hamnade där var att det var så kvalmigt och varmt uppe på Kvarntorpshögen, som alltså inte är världsarv men som sannerligen är värt ett besök. Av alla häftiga platser att visa konst på håller Högen en säker plats på tio-i-topplistan, så åk för all del dit den som inte varit där. Det lär ligga en outlet i närheten också; kanske kan det vara ett argument vid familjerådet? Här är några smakprov från Konst på hög (följ länken till Kvarntorpshögen, den som vill veta konstnärernas namn):

I den dallrande värmen kändes det som att snava över en
grekisk by. Husväggarna nådde snartfemåringen till midjan.

Ett alldeles hisnande vackert verk, ensamt
värt klättringen uppför de 427 trappstegen.
(Lugn, man kan köra upp med bil också.)

Hur hög högen är vet jag inte, men den är mycket hög. Otroligt
nog tillkom den under loppet av några och tjugo år.

Säregna gäster i rost och blåst.

De här besökarna ser så levande ut att jag först drog mig
för att gå fram till bänken (det gör man ju inte som svensk,
den är ju redan fullsatt tycker man). Först när Mormorn sa
att Lars Lerin satt där fattade jag. Han sitter bredvid Karin
Broos, och bakom står Marc Broos som också gjort verket.

Det här är nåt jag aldrig sett på nära håll: en halkbana. När
jag tog körkort var halkbanekörning obligatorisk endast om
man inte bodde för långt från en halkbana, och det gjorde jag.
Nu fick jag åtminstone se hur övningarna går till.

Inuti Arken finns en utställning som bygger på Staffan Ekegrens
bok Rena himmelriket. Jag började läsa de sidor som sitter
upphäftade här och visste att jag måste läsa boken. Just nu är
den slut på förlaget, men ett nytryck är på gång, uppgav förfat-
taren när jag mejlade och klagade min nöd. (Jag har tidigare
skrivit om hans Saker som händer som också rekommenderas.)
När man läser om arbetsförhållandena vid framställningen av
skifferoljan, som alltså är orsaken till Högens existens, blir man
bestört. För sexti år sen hade arbetarna här det ungefär som de
värst utsatta och mest skyddslösa i utvecklingsländerna idag. Vi
är inte längre ifrån än så.

*Dels genom att inte säga Det är inget farligt! och dels genom att erbjuda henne femtio spänn om hon gjorde det. Räknar man in Mormorns bidrag blev jäntan sjutti spänn rikare, och hon tyckte det var värt det när hon fick lov att lägga de alldeles egna pengarna på en såndär svindyr marknadsballong som hon aldrig får av oss eftersom vi anser att det är pengar i sjön.
**och Simmis ligger ju i ett gammalt granitbrott, så här finns en gemensam och tydligen hoppbefrämjande nämnare.

you had your time

Om man råkar stöta på bokstavskombinationen SAQ och undrar vad det kan betyda får man en lång rad skilda svar, beroende på vem man frågar. Self Administered Questionnaire säger statistikern. Short Arc Quad säger en träningstok. Suspected Al Qaeda menar en terroristnojig. Sexual Adjustment Questionnaire hävdar en genusängslig. Schweizaren håller fast vid Schweizerische Arbeitsgemeinschaft für Qualitätsförderung (och det kan han väl få göra), medan ytterligare nån föreslår Speed Agility and Quickness. Och fastän denna sista uttydning av akronymen inte är korrekt är den ändå en träffande beskrivning av verksamheten vid Varbergs radiostation i Grimeton (SAQ).

Så här ser maskinhallen ut. Det är ett nästan skräckinjagande mastodont-
maskineri som krävs för att sändaren ska kunna sända.
Kan nån säga varför man slutade bygga som man gjorde på 1920-talet?

Man skulle kunna hålla det för skämsigt att inte ha varit vid Grimetons radiostation en enda gång om man har bott i Varberg i sex år. Men eftersom den inte utsågs till världsarv förrän flera decennier efter att jag flyttat därifrån tycker jag att den k. läsaren kan ha överseende. Nu blev det äntligen tillfälle att avlägga ett besök. Som det var före turistsäsongen var vi enda besökare på anläggningen, men rundvisning fick vi ändå av en vänlig och engagerad ung guide. Det blev rätt personligt och övergick så småningom till nåt som mer liknade ett samtal om ditt och datt. Den stora maskinhallen var prima för tjejerna att springa omkring i, och efteråt hölls vi i säkert en timme i experimentverkstan där man bland annat kan blippa fram morsemeddelanden på en telegraf. Det blev jag alldeles lycklig av!

Förlåt, söta guide, för att min mobilkamera har
förvandlat dig till en zombie fast du är så gullig.

Det här är antennen! Sex stycken såna här på
en 2,2 kilometer lång rad. Den "ser" ända till
New York.

Ärligt nu: hur många av Sveriges hittills 14 världsarv kan mina k. läsare nämna utan att tjuvkika här? Och när ni ändå har tjuvkikat, hur många av dem har ni besökt? Själv kommer jag upp i åtta definitiva och tre skakiga (till exempel har jag varit vid men inte i Falu koppargruva), och jag har inte sett nåt av de tre riktigt nordliga världsarven.

Av nån anledning fick jag för mig att det skulle vara en finfin idé att släpa med barna till så många världsarv som möjligt (och samtidigt förlänga min egen lista, illistigt nog). Men egentligen handlar det nog, om jag är alldeles ärlig, mest om att hitta förevändningar för att få åka nånstans och se nåt nytt/spännande/intressant/lärorikt. Och givetvis pricka in en massa andra hållpunkter på vägen dit och därifrån: att ge lust och mening åt såväl målet som resan.

Nånting annat vackert och vederhäftigt som jag har glömt
vad det var.

En flasktork måste man ju ha om man
ska sända telegram. Tydligen.

Jag har många gånger undrat om de som
kommer efter oss kommer att få en lika stark
kick av dagens förpackningsestetik. Och
betvivlat det lika många gånger.

there has got to be a way

För mina blodgivarpoäng köpte jag ett svampkit åt min k. Maken idag. Jag tyckte det var på sin plats eftersom han igår kom hem med en halv plastkasse full med kantareller. Barna fick innan de åkte iväg med Mormorn, men det var ändå såhär pass mycket kvar åt oss två nu på kvällskvisten.

Den k. Maken är inte bara händig, han är fena på lateralt tänkande* också. Nu senast har han hittat på att man ju kan använda looftlightern att bränna bort ogräs med istället för att köpa en gasolbrännare för detta ändamål.** Bränna är miljövänligare än kemikalier och ger ett mer långvarigt resultat än handrensning (som för övrigt är en mycket tröstlös syssla). Visserligen är vi inga ivriga ogräsutrotare, men ibland finns det ju incitament.

Så länge jag kan minnas har det löpt en smal gång av plattor från ytterdörren och till grusmattan framför huset där en bil kan stå. Denna stig har löpt över en gräsplätt, en förlängning av den stora gräsmattan. Eller? Vid nåt tillfälle började nån skrapa fritt kring de där plattorna. Det visade sig då att det i själva verket rörde sig om en femton kvadratmeter stor, stenlagd yta helt övervuxen av gräs. Kvack! Den måste ju friläggas!

Ske alltså. Frilades gjorde det. Fast sen började vi tycka att gårdsgruset allt var för bedrövligt och bestämde oss för att låta göra om de båda grusplanerna, med markduk underst och håtdpackat underlag och hela baletten. För detta skulle gå att genomföra måste stenläggningen bort. Åtminstone tillfälligt. Och jaba: Jag är ju tokig i pussel! Särskilt jättesvåra ena.

Så här började pusslet. Stenplattor och en hög med sättsand.
Det första barnet var precis ett år och hennes spadar kom väl
till pass.

Tur det inte var blöt målarfärg: då hade jag fått stå ute
och frysa i oktoberkylan då för snart sju år sen. Det var
inte lätt att få till det hela. Särskilt bågformen framför
trappan var marig (under trappan ligger också grus.
Där bor sånt som trehjulingar och sparkar och pulkor.

Sen var man ju mäkta stolt över sitt verk. Stramt och rent
och kliniskt ogräsfritt, vilket numera är ett minne blott.

Men under åren har växtligheten förstås invaderat även
den här plätten. Rensning är ett måste om allt inte ska bli
ogräsmatta igen inom kort. Det är bara det att rensning
är nästan helt meningslöst. Och det var då Maken kom på
att man kan bränna bort inkräktarna med looftllightern.
Den verkligt intresserde kan klicka bilden större och se
själv var i plattpusslet jag har luntat.

*Trots att han himlar med ögonen så fort det blir tal om lateralt tänkande! För honom är begreppet fördärvat av idiotiska gåtor om dvärgar som hoppas ut genom höghusfönster när de får se sågspån på golvet och liknande, men det finns ju andra exempel på lateralt tänkande.
**Ett suveränt redskap faktiskt. Rekommenderas varmt (ha ha) för dem som grillar och/eller eldar brasa mycket.