2011-03-31

och över alltihopa

Inne i en period av kosmiskt kvitter och vänsäll blommighet: drömmer kärleksfulla drömmar om gamla bostadsområden och älskare och (högst besynnerligt, men drömlogiskt på samma sätt som det kanske är när man knarkar nåt gladknark) brass rubbings, vad det nu heter på svenska, och livet luktar häst och smältskare och känns rent allmänt i lårmusklerna och barna är glada och roliga och Maken är sexig och fin och nu på morgonen ser jag att två personer jag gillar skarpt har bestämt sig på allvar för varann, och det är så helt i harmoni med hur jag mår att jag känner mig lite som bebissolen i Teletubbies, som om det vore jag som mysande och jollrande fluffade till hela planeten så fint och bra. Fast egentligen vet jag ju att det är den riktiga, den mäktiga brännheta solen som gör alltihop: petar bort isskorpan från kanterna bit för bit, dag för dag, inom mig, inom så många andra, och runtom oss allihopa.

Här är det glest mellan postningarna, men som minnesgoda k. läsare vet blir det sådär för Miss Gillette ibland när hon försöker skriva nånting vettigt om saker som är jättebra och/eller jätteviktiga och hon inte anser sig kunna få till det så som hon tycker att det jättebraiga och jätteviktiga förtjänar. Då blir det nonsens istället. Märkligt va! Men svensk lök kommer vi till hennes innerliga glädje att kunna äta även fortsättningsvis. Så, gå och gör det nu, lök blir man också frisk och lycklig av!

2011-03-27

Dirk wears white sox

Nog för att körens storkalas är livade och så, men gårdagens lilla intima hos Vita häxan var på sitt sätt det trevligaste jag varit på. Och avgjort det minsta: fyra korister plus två respektive. Och allra sist kom taxi-Maken och avslutningssoftade en stund.

Med anledning av den behagliga stämning som dröjer sig kvar – om än lätt vadderad såhär dan efter – låter jag dagens bloggpost utgöras av orakel-Makens förutsägelse om en kommande detalj i ungdomsmodet.

Strumpor som tokkorvar sig och inte täcker hälen!
Naturligtvis endast sommartid – om vintern har man
inga strumpor alls (i analogi med mössmodet).

Profetian givetvis inspirerad av det bisarra kalsongmodet, och vem har väl inte förbluffats och förfasats om vartannat över den lilla detaljen. Fast jag brukar påminna mig själv om hur chockerande det ansågs att gå omkring i bara t-tröjan en gång i tiden – den var ju också ett underplagg och som sånt fullkomligt oanständigt att visa sig ute i. Och jag vill inte påstå att jag är särskilt bestört över att se kallinippkanten sticka fram. Däremot tycker jag att byxsnittet som går hand i hand med kallingflashandet är rent löjeväckande. Brallor som i bästa fall når upp på halva rumpan och i sämsta knappt når upp till skinkorna är ett plagg som ingen mänska kan bära upp – fast bäras upp måste det bokstavligen, nämligen med ena handen. Huuur töntigt kan det bli.

Huvudlöst.

2011-03-23

until it's beating in your chest

Råöversättningen av den serbiska debutanten* klar igår men medan det glapp uppstår som måste finnas innan jag kan sätta mig och gå igenom den, och förhoppningsvis läsa den som vore den ny för mig, har tankarna fått syssla med att översätta och föra in tillägget till pocketutgåvan av den indiska romanen** samt att ivrigt kliva över tröskeln in till den roman som väntar. Ofta känns det så när man kliver över till nästa text, nästa stil: som att köpa flera frasande kassar fulla med trendplagg och accessoarer till den tidlösa basgarderoben. Vem ska jag bli nu? Vems inre ska jag vistas i de närmaste månaderna? Hur ska vederbörandes språkdräkt mixas och matchas? Mitt nya jag är intelligent, kompetent: kirurg. Men hur ska vi hantera hennes allt svårare Alzheimer, hon och jag? Just nu är det så spännande att få se hur jag ska klara det. Jag vet att jag kommer att bli lika frustrerad och less på det som hon själv, nånstans vid två tredjedelar ungefär, men i det här skedet är det spädvår och blomknoppar i min jobbjords tjällossning, och så fort jag postat det här ska jag se om hjärnan kommit på nån bra lösning till det prekära uncontrol som den snavade på och ville vila från en stund.

*Jaaa, visst låter det tungt! "Serbisk debutant"! Jag är nog inspirerad av senaste körövningen då en altkollega böjde sig fram och halvviskade om de idiomatiska uttrycken i en fransk sång att Du som är översättare … och jag sa Ja! Från alla språk faktiskt!; sanningen om den serbiska debutanten är att hon lever och verkar i USA sen mycket länge och förstås skriver på amerikanska.
**Samma sak där: mänskan skriver på engelska. Och den k. läsaren gäspar väl när jag berättar att jag ska översätta en koreansk författare senare i år.

2011-03-15

hvis du er flink

På fik med Lillis. Vi satt i godan ro och mumsade på varsin godbit och delade en flaska … vad man nu ska kalla den där apadyra drycken som kallas naturlig men är så konstgjord den kan bli, inte saft inte juice inte läsk, och jag nuddade lätt med kanten av mitt glas mot hennes. Då tog hon ett andetag som lät sådär utstuderat tålmodigt och sa: "Det är fri drickning, mamma."

Vi pratade om "fri drickning" i förrgår när hon plötsligt ville skåla var fjärde sekund, vilket blev aningen påfrestande, och då var det nytt för henne. Men när jag alldeles nyss googlade på fri drickning såg jag att hon lärde sig det för nästan prick ett år sen också. Av detta kan man lära att ganska små barn faktiskt inte kommer ihåg precis allting de snappar upp, men framförallt kanske att man själv är pinsamt monoman. Och jag vet inte om det gör saken, världen eller nånting annat heller bättre att den pinsamheten är googlingsbar numera.

Fast det hindrade ju inte att det lät himla snärtigt, det hon sa till mig på fiket idag.

2011-03-14

glad to say in my heart

Jorå, så man rullar ut cykeln ur boden och trampar iväg och hämtar på dagis. Man kommer hem och börjar leka loss med smältvatten och grus ihop med sin minsting. Man öppnar dörrarna till växthuset för första gången på året och städar undan lite fjolårsmög. Man har lakan på tork – det har man i och för sig haft hela vintern, men nu har man burit ut tvättkorgen genom källardörrn som är upplåst för första gången sen november. Utomhuset har plötsligt öppnat sig: man kan gå ut utan att planera och förbereda och stålsätta sig inför varenda tripp utanför dörrn. Man ska imorron bära ut kaffemuggen och sätta sig i den sma-a-a-la remsan barmark vid österväggen och sitta där och beundra de fyra snödropps- och två blåsippsknopparna alltmedan det porlar i stuprören. Kaffe med takdopp! Solen lapar man från bullfatet!

Såhär ungefär. Fast det här är söderväggen, och ifjol.
Och stolarna är svarta numera, och snygga.

2011-03-07

spandex jackets, one for everyone

Brasklapp: Följande text är jättelång och jättetråkig för i stort sett alla.

I fredags sögs jag hos Flinn in i en tidsmaskin som på söndan spottade ut mig här:

Här! precis just här! bodde jag i fem eller sex barndomsår.
De bisarra gula och orange plattorna är sig lika, om än ut-
bytta eller duktigt rengjorda på gaveln, men svalgången
är helt annorlunda. Ursprungligen var framsidan av hel-
gjuten betong och kortsidorna i blått galler i en ram av
blått stålrör som var fäst med distanser till golv och sidor.
Där kunde man klänga och klättra upp utan alltför stor
ansträngning, så det gjorde man ju hellre än att ta om-
vägen om trapphuset, kanske fyrtio meter extra.
Under var det inga cykelställ, utan en lång buskrabatt.

Lägenheten från baksidan. På den tiden fanns
inte staketen som ger varje marklägenhet en
liten uteplats, och inga lekplatser var det i mitten
av de bakre gårdarna. Förmodligen ekar där mindre
nu. Men när jag bodde där stod en smal ek här på
baksidan; den klättrade jag i jämt. Precis här genomförde
jag en gång ett helt koko experiment: det kom för mig
att undra vad som skulle hända om man kastade en tung
sten rätt upp i luften och stod kvar medan den dråsade ner,
så det gjorde jag. Lyckligtvis har jag aldrig varit
nån hejare på att kasta saker: tack vare mitt skeva
uppkast föll bumlingen ner en halvmeter från fötterna
på mig. Annars skulle världen ha gått miste om
den här bloggposten.


Noterade nu att de bakre fönstrens tvärstänger
antingen är borta eller utbytta mot en vit modell
i flertalet lägenheter, men så här såg originalen ut.
Idag tror man nog att det är nån sorts säkerhets-
spärr, men tänket var ju inte alls så på den tiden:
det var meningen att man skulle kunna hänga
mattor och sängkläder på vädring där. Men vi
barn klängde såklart. Och eftersom jag hade det
största sovrummet blev fönstret med stången
såklart också in- och utgång för mina kompisar.


Här var det också annorlunda förr. Från
lägsta svalen, varifrån bilden är tagen, sträckte sig
ett tak över till motsatt svale, den man ser hörnet på
här på bilden. En av mina bästisar bodde i den
huskroppen och vi gick självfallet aldrig i
trapporna om vi kunde undvika det.
Numera saknas tak mellan huskropparna vilket
betyder att man riskerar att få nederbörd
på sig när man går i gången genom husen. Fast
förmodligen är det färre ungar som trillar
ner från taken, och inget som helst buller & brôt
från tollor på korrugerad plåt. Skulle jag nog
uppskatta som vuxen.


Kring sandlådan som inte syns under snön var det på
min tid en kant som jag en gång trillade och slog en
framtand mot. Tanden grånade och ramlade ur och jag
fick gå med glugg i flera år innan den permanenta
tanden kom. Händelsen var inte traumatisk för mig men
nog i viss mån så för morsan.


Detta är inne på dagis/fritids område. Förr stod här
en låsbar redskapsbod där jag och ett par tjejer till en gång blev
instängda av några grabbar. Vi blev utsläppta mot en puss, men
tanken på att pussa den de sa att jag skulle pussa gjorde mig
så panikslagen att jag snek mig ut mot löfte om att nästa dag ge
killarnas anförare en bok vars handling jag beskrev ingående.
Jag trodde inte riktigt själv på att finten skulle lyckas men
si! den unge huliganen blev intresserad och gav mig fri. (Boken
fick han aldrig, för jag hittade den inte, men repressalier uteblev.)
Jag har aldrig tänkt på det förr, men detta är ju ett talande
exempel på ordets och den goda berättelsens lockelse.


På den här planen har jag fått mitt livs enda beröm för
en insats i fotboll: "Snygg nertagning!" ropade den unge
blivande doktor Bing åt mig när jag var med i en
improviserad kortmatch med en tennisboll. Det värmde,
ska jag säga. Men inte så mycket att det gav mersmak.


Det här märkliga är två backar som från
gångvägen leder brant ner till en annan grus-
plan. När man cyklade var det kul att susa ner
och upp igen där så det gjorde man jämt. Jag
hade en minicykel ett tag, en sån som gick att
medelst ett enkelt handgrepp skruva isär i två
delar. Enda gången jag nånsin gick uppför
den korta backen i denna lilla svacka ramlade
cykeln isär av sig själv. Stor hjärtklappning
från föräldrahåll. Och ny cykel bums. Trots att
jag hade satt alla klistermärkena från Robin
Hood-tuggummipaketen på minicykeln!

Att jag skulle uppleva mitt gamla bostadsområde som mindre än jag mindes det var jag på det klara med, men inte att tidsmaskinen skulle förminska både husen och avstånden så drastiskt. Den grupp hus som jag på den tiden upplevde som hela den kända världen var nu ett inte särskilt stort område med ganska låga huslängor som låg med inte många stegs avstånd.

Genom hela området kan man gå inomhus tack vare att huskropparna har ett atrium i mitten. Vi bodde nästan längst bort och hade (så småningom) bil i p-huset i början av området. De morgnar jag fick skjuts berodde det på att jag var försenad, och då var det brådis. Morsan älgade fram med sin raska gång och själv fick jag hänga med så gott jag kunde (jag är fortfarande en notorisk racergångare). Som liten tyckte jag ju att det var en ändlös flängpromenad, men när jag tog tid idag tog den 2:28.

Utmed denna inneväg kände jag knappt igen mig. Där det förr helt sonika var en asfalterad väg – man ser rester av den på sina ställen – har man nu lagt en fräsch golvbeläggning (i och för sig så gammal nu att den hunnit bli ganska syffig), målat samt byggt en konstgjord utemiljö med refuger och små plank och grejer. Det ser ombonat och trevligt ut och måste vara en betydligt bättre boendemiljö: på en fem meter bred asfaltsgata kan man föra precis hur mycket liv som helst och fara fram hur fort som helst på allehanda fordon. Det går knappast nu längre.

Vid områdets början har man också gjort om rejält. Det som förr var en liten mataffär och en pub som hette Stubinen (och troligen var en riktig sunksylta) är nu en större matbutik. I vinkel med den har man gjort om marklägenheterna till en rad småetablissemang. Chockerande för mig, men för all del bra och trevligt. Fast fasaden på dagis/fritids har fått förfalla och ser bedrövlig ut.

Tidsmaskineriet bjöd även på en timmes promenad på denna min första vårdag för året. Sen tog saften slut, jag försvann hem igen och helgen avslutades i samma vinter som föregått den: helvitt på marken och fyra minus. Man kan hoppas att det blir likadant med den olidliga nostalgin.

2011-03-06

feeling dirty and feeling clean

Säg inte att Göteborg inte är en gemytlig stad. På det här hotellet, som ser ut som en liten borg och där det finns en skotskt spöke som går igen på grund av brustet hjärta, har de duschtvål som heter lover shampoo.


Och funkar gör den också!

2011-03-01

the shine of your Japan

Ljudböcker! Emellanåt glömmer jag hur bra och smart det är att lyssna på inlästa böcker på tid då man annars inte skulle ha kunnat läsa: köksstök, strykning, bilkörning. Det kan bli många extra böcker som man får sig till livs!

I vissa fall hjälper det upp koncentrationen att få höra istället för se orden. Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött är en bok jag förstått att jag borde läsa* men inte orkat ta itu med. Det säregna språket har avskräckt när jag bläddrat i den och boken har åkt tillbaka på hyllan till förmån för nånting annat. Men inför cd-boken kapitulerade jag slutligen, och jag kan såhär efteråt konstatera att jag hade rätt på flera vis: det blev en viktig bokupplevelse för mig, men jag skulle aldrig ha tagit mig igenom den på egen hand. Den alldeles lysande uppläsaren heter Hamadi Khemiri.

Minst lika bra läser Sanna Persson Halapi Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari. Den boken skulle jag i och för sig ha läst ändå, men bara med bråkdelen av den behållning med vilken jag lyssnade på den. Rena radioteatern med prov på stockholmska, radiosvenska, reklamteveiska, persiska och framförallt en rad olika varianter av skånska: skånska med persisk, serbisk och arabisk brytning, och så bred malmöitiska. Vansinnigt bra. Ofta mycket roligt. Ibland irriterande. Nästan hela tiden mitt i prick.

De flesta ljudböcker jag lyssnat på har haft hyggliga uppläsare, men den senaste jag lånade åkte tillbaka till bibblan efter första cd:n (som jag inte ens hade lyssnat koncentrerat på). Uppläsaren, en stooor skådis som jag hyser största vördnad för, såg helt andra saker i texten än jag. I hennes version blev den lyrisk och drömsk, snudd på sentimental, och jag tyckte det skar sig mot innehållet, som jag själv tyckte lät sakligt, torrt, lite krasst, om än med punkter av skarp smärta. Det blev så fel att jag tappade intresset helt. Dessutom blev jag förvånad över att det kunde bli så! Hur jag nu kan bli det, jag som är så väl medveten om att det finns lika många översättningar av en och samma text som det finns översättare. Högläsaren gör självklart också sin tolkning. Snarast är det väl märkligt att jag bara retat mig på en enda uppläsning hittills. Ni läser väl med öronen ibland, k. läsare?

*Inte som beståndsdel i nån litterär kanon, utan för att jag skulle tycka den var bra.