a precious thing

Arton minuter i 2011 brakade ett fyrverkeri loss alldeles här utanför. Lånta katten rusar vettskrämd omkring i sin fåfänga jakt på ett ställe där det inte smäller, stackarn. Barna har kroknat efter en lång sprallig kväll och föräldrarna, som ska skjutsa dem till tåget som förhoppningsvis går om tolv timmar, behöver nog också tänka på refrängen. Och den refräng jag tänker på blir samma som ifjol. Tack förunderlige man som håller så mycket mer än lovat. Som håller ihop. Som håller.

Nu tar vi nästa år va!

some cosmic rationale

Huset, boet, i konstant förändring: genom omorganisation söker vi vidga det invändigt. Färdigt blev barnens rum en luftig lättnad: så mycket som åkte ut, så ljust det blev. Dessvärre har mögmerparten inte lämnat huset, bara just det rummet, ergo kartonger med extremt hög mögdensitet på andra ställen, fel ställen. Innehållet besvärligt: bland annat mina brevpärmar.

Från början sparde jag allt. Rubbet. Genom åren sållning, allt mindre motvilligt i takt med krympande lagerutrymme och växande distans. I kartongerna nu endast korrespondens med de viktigaste mänskorna. Men igår öppnade jag en av kartongerna, började bläddra i pärmarna. Idag buktar returpapperskassens buk betänkligt: alla noter från förra kören, fotokopior av recensioner av mina översättningar, gamla kontrakt, gamla lönebesked. Inte så svårt. Men också: flera kära brevväxlingar. Jo, nu åker de faktiskt. Inte smärtfritt. Fast: jag spar ju ingen ny korrespondens, spar inga mejl som ändå kan vara väl så långa och välarbetade som dessa pappersbrev.

Men jag känner väl kanhända mig själv, vet att jag spar av fel skäl, läser om på fel sätt jo jo jag är krass av mig men ändå ibland ett lätt för att inte säga villigt rov för sentimentaliteten och anser nog att jag bör skydda mig mot dessa mina stelnade bilder av mänskor som är andra nu.

Än en gång har igångsatts, märker jag, nån komplex inre process vars driv och mål jag ännu inte urskiljer. Är rätt säker på att Billy Joels Pressure har del: fick för ett par dar sen ett obetvingligt sug efter den och har sen dess inte lyssnat på nånting annat. Hittade på DuTub en längre version än min gamla vanliga, är fången. Fånigt, o ja, men den här låten har jag inte fått tillträde till förrän efter tjufem år men nu vill den mig nåt, om det är harmonierna? arret? nånting i den är som att ligga på spikmatta. Nånting i den får mig att vilja skala, rena, destillera. Får mig att slänga alla mina gamla brev

utom

nowhere to look but inside (korrigerad)

Tidigare i år läste jag Ann Heberleins Det var inte mitt fel! som handlar om att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Med Heberleins belysning och beskrivningar blir det kristallklart att och varför var och en måste göra det, men i inte så få situationer krävs en hel del av en för att man ens ska orka se sitt ansvar, och ännu mer för att man ska mäkta med att axla det.

Idag läste jag ut sista delen i Marianne Fredrikssons trilogi Evas bok, Kains bok och Noreas saga. Det är böcker som jag har haft stor behållning av, så jag är glad att jag läst dem först nu: tidigare skulle jag ha läst med skeptikerns brillor och mången fnysning åt vad jag nog skulle ha uppfattat som flum. I synnerhet i Noreas saga är det en vansklig balansgång Fredriksson ger sig ut på; huruvida man anser att hon lyckas med akten utan att bli pinsam beror på hur bokstavligt man läser om Noreas örnseende och förmåga att umgås med döda i en värld utanför de levandes. Möjligen är detta för vissa att trampa över gränsen till det trovärdiga, men den som så önskar kan göra en mer bildlig tolkning och istället ta fasta på de allmängiltiga beskrivningarna av mänskliga reaktioner och livshållningar. Som den k. läsaren redan listat ut är det såna belysningar som jag tycker är det riktigt intressanta med den här boken. De är en klarögd hjälp för vem som helst att få syn på och formulera olika beteenden hos sig själv och andra.

Hans namn var Skulden och hans makt större än Bitterhetens, större än Fruktans rent av och hans tjänare var otaliga på jorden. Hon såg hur han förförde människorna med sitt tal och den gåva han hade tillreds för att locka dem. Det var den gråtmilda lättnadens gåva han skänkte, bekännelseslättnaden, som inte ändrade något, men som doftade som äppelblommorna runt faderns altare där hemma på berget.

Ur Noreas saga
av Marianne Fredriksson

Att gömma sig bakom skuldkänslor är ju också ett sätt att undandra sig ansvar, att slippa ifrån att ta itu med och lära sig hantera olika aspekter av sitt liv. I Noreas saga visar Fredriksson hur det går att lägga bort skulden, och hur man kan hjälpa till att lyfta den från andra. Det tycks mig som om hela boken kretsar kring detta att se, se och förstå, förstå och känna igen. Med igenkänningen ökar våra möjligheter till välvillig samexistens, för den som känner igen sig i andra har inte lika stort behov av att förställa sig och dra sig undan ansvar för sina tankar och handlingar. På så vis skulle man kunna säga att Fredrikssons bok är en vägledning till hur man får insikt nog att kunna leva som Heberlein förespråkar. På så vis finns en länk mellan de sinsemellan tämligen väsensskilda böckerna. Och jag misstänker att det inte är nån slump att jag läst dem ungefär samtidigt.

- Du måste tycka, att jag har varit en sällsynt dåre, sade Adam.
- Inte sällsynt, sade An Nam. Världen är full av dårar, som står som fastvuxna i sin egen skugga och aldrig begriper, varför det är så mörkt.

Ur Noreas saga
av Marianne Fredriksson

or a three-thousand piece puzzle

Hör upp nu, alla som går omkring och bräker att det blir ju ingen energivinst att diska i diskmaskin om man sköljer disken i varmt vatten först:

jo
det blir det visst.

Om man sköljde i lika mycket eller mer varmvatten när man handdiskade, så blir det det. Och det gör/gjorde nog de flesta som inte tänker/tänkte servera diskvattnet som soppa sen.

Lyssna – lär – lyd! Och god fortsättning, och hör sen.

trots allt en riktigt vänlig själ

Min nya vän heter Flemming. Örebroare förstås, vad trodde ni.

Igår läste jag om en familj som inte hade utövat konsumism på ett helt år, och så hittade jag till ge-bort-och-få-saker-gratis-sajten I love gratis. Att idag länka norrut, till Promenader och utflykter som många dagar ger funderingarna föda, känns därför helt följdriktigt en dag som denna, när jag inte ska köpa till exempel nån gran. Ur bloggposten i fråga:

Vi borde kanske slå in paket som är helt tomma, som vi ger till varandra, och när man öppnar dem så förstår alla att man fått det bästa som går att få: utrymme, tomhet och tystnad.

Hela bloggposten på Promenader och utflykter finns här

Det är tammefan det finaste jag hört sen jag konfirmerades. Ta ett fikon, min k. läsare.

klang min vackra bjällra

Den här bloggposten är inspirerad av vad Musikanta berättar här.

När dansgruppen hade stor uppvisning vägrade min yngsta gå upp på scenen. Hon var med på genrepet som började en timme innan publiken släpptes in, men när själva showen skulle börja slog hon till bromsen. Mormorn lirkade och pockade, men jag hörde tonen i Lillis nej och tjatade inte; föreslog bara att vi skulle titta på istället. Och det gjorde vi, jag med en nöjd unge i knät och stolt över att min fyraåring sagt ifrån när det inte kändes kul längre.

(Varning här för obearbetad surdeg) Jag kan inte låta bli att jämföra med mitt eget pianospel. På min tid fick alla som ville spela instrument börja med blockflöjt i trean; så även jag, och jag tyckte det var jättekul. Av nån anledning var blockflöjt dock inget man fortsatte med, och eftersom Mormorns livslånga och ouppfyllda dröm var att kunna spela piano fick jag gå över till sagda instrument istället.

Jag minns inte att jag protesterade, det kändes nog kul i början; men hur det nu var uppstod inget samförstånd mellan mig och pianot. Redan efter nåt år började det ta emot. Men att sluta var inte att tänka på: jag hade ju en livsdröm att uppfylla gubevasch. Med åren kom mitt pianospel att bli ett av de riktigt inflammerade såren i relationen mellan Mormorn* och mig. Jag fick bara inte sluta spela. Det var inte pianolärarna det var fel på, tvärtom; den sista jag hade visade också prov på klokhet och empati när hon tog kontakt med Mormorn och påpekade hur meningslöst det var att jag spelade när jag inte övade ett skvatt hemma och faktiskt inte ville spela. Först då fick jag sluta. Jag var femton eller möjligen sexton.

Låt mig försäkra att jag ser välviljan bakom Mormorns agerande. Att kunna musicera är en fin sak. Bland annat ger det möjlighet att musicera tillsammans med andra, vilket sannerligen är en synergetisk upplevelse jämfört med att göra det solo**. Men ingenting är roligt som görs under tvång. Och såhär drygt trettio år senare undrar jag om jag hade kunnat förändra nånting genom att göra som min pyttelilla dotter: säga Nej! den gången det var uppvisning på musikskolan och man krävde av mig att jag skulle spela ensam inför publik på en stor jäkla scen. Jag ville inte spela, jag blev nästan förlamad vid tanken på att vara föremål för alla dessa blickar, och det gick också därefter: jag spelade fel, jag spelade fult, jag spelade så att folk sannolikt undrade varför man hade släppt ut mig på scenen. Det var ingen medveten protest: jag hade nog velat spela felfritt, men jag kunde inte, och även det bidrog till den paniska nervositeten.

Men att jag inte sa nej! Jag kunde helt sonika ha tvärvägrat att gå fram till flygeln som tornade upp sig ute på den ändlösa stäppen. Jag kunde ha gått därifrån. Fast det säger väl ganska mycket om mig att jag inte ens kom på tanken förrän trettiotvå år senare.

Och det säger sig väl självt att jag inte är en förälder som nånsin vill tvinga mina barn till nån särskild aktivitet***. Jag uppfattar båda mina döttrar som oerhört mycket självständigare än vad jag själv var som liten och halvliten och är säker på att de kan välja själva bara vi föräldrar visar dem många alternativ att välja bland. Outtalade förväntningar är det svårare med, men jag försöker vara uppmärksam på och motverka såna också. Och: jag är fullt förberedd på att jag kan få skit av mina barn längre fram i livet för att jag inte har tvingat och drivit på dem inom ett eller annat område; det hör ju till. Men min övertygelse är nu en gång sådan den är, och den bygger på en gedigen erfarenhetsgrund. Hör ni det, älskade döttrar: mamma vill bara väl.

*Vid den tiden var hon förstås inte mormor än.
**Inte för precis alla, kanske, men för de flesta, törs jag påstå.
***Skolarbetet undantaget.

to find a cure

(Bloggposten uppdaterad med den här färgen.)Datorn krånglar. Kroppen krånglar. Vem som smittat ner vem är oklart. Vill mest gå i ide och inte sticka ut nosen förrän det är varmt igen. Börjar se mig själv som en framtida snöfågel: snöfåglar är spanjorernas namn på alla nordiska panschisar som vinterbor där nere. Kosmiskt sett är det ju inte långt kvar till min tid som flyttfågel, men här i mikrokosmos köar och trängs en myriad av stunder som måste genomlevas ganska aktivt. I en av de omedelbaraste och otåligaste ögonblicken ska jag därför blanda till och svepa en

Binas Bacill-Bort

1 dl apelsinjuice (jag pressar)
2 msk citronsaft
2 msk honung
2 pressade vitlöksklyftor
massa cayennepeppar (funkar säkert med nåt annat starkt också – varför inte tabasco; anrättningen saknar inte ett visst släktskap med en Prairie Oyster.)

Samma Bina gjorde mig också rörd (men inte skakad, vilket en Prairie Oyster absolut inte får vara) genom att ge mig en fin utmärkelse. Jag tackar mycket glad för berömmet men skickar inte vidare – ni vet hur det är: jag fixar inte att sålla fram/sålla bort. Botten upp nu!

Ett knappt dygn senare: Kunde förstås inte låta bli att modda receptet; hade i salt och ett rått ägg också (à la Prairie Oyster, alldeles riktigt). Två saker förvånade mig: att gucket var så vansinnigt gott! Det smakade verkligen … sådär så att man vill bli lite okynnessjuk ibland bara för att få dricka mer likadant. Och att jag kände mig såpass hörker idag att jag har skalat av mig pyjamasen och bestämt att vara med i världen.

I och för sig tror jag inte på dunderkurer: när en förkylning väl brutit ut har man mikroskopiska möjligheter att ens skynda på tillfrisknandet. Däremot är jag en ivrig symptomlindrare, och att ha en särskild hästkur som gör sjukeriet lite mindre plågsamt är jag helt för. Den här drinken, det kan jag säga redan nu, kommer också att bli en förebyggande kur, en styrketår som kan bidra till bättre allmänhälsa. Tack igen, Bina (har du förresten blivit frisk av den själv)?

behind the wheel of a large automobile

Lillis är hemma, småkrasslig. Vid lunchen sitter Maken och hon och jag kring bordet och småpratar. Lillis berättar om sina förehavanden i den värld som är gränssnittet mellan hennes inre liv och vår prosaiska vardag. Maken betraktar henne, lägger ifrån sig gaffeln. Frågar så:

"Brukar ni leka mamma pappa barn ibland?"
Lillis tittar på honom. "Nej."
"Jag leker det varenda dag", säger Maken.

Han behöver inte förklara för mig hur han menar. Vi ser på vår yngsta dotter, denna alldeles egna entitet. Hur hamnade hon här? Hur kan hon vara så självklart nära och samtidigt så skild från oss, så sär-skild? Och den andra, den stora som är i skolan, hon är annorlunda hon med, fast på sitt egna sätt.

Det tog lång tid innan jag såg mitt liv efter gymnasiet som annat än en lek för myndiga barn. På det kvartssekel som gått sen dess har jag ju hunnit vänja mig, men i grunden består overklighetskänslan. Och den förstärks markant av just barnen: jag kan intala mig att jag bestämmer själv så länge jag väljer vad jag ska jobba med och vilka möbler jag ska ha och om jag ska ha liguster eller tuja, men barnen går inte att möblera med, inte att tukta och forma som en häck. I nåt skede av det ofantliga sällskapsspel som kallas livet kom de hit, och nu är de här och leker med eller bredvid oss, och snart kommer de att dra vidare till andra lekplatser, spela andra minispel i det stora spelet. Kommer de att tycka att de lämnar spelplanen och träder in i verkligheten? Tycker sig folk göra det?

inte inför folket, herr nötblekare!

Förutom ingreppets förväntade resultat hade jag sett fram mot narkosen med stort intresse. Mina tidigare upplevelser av sövning och svimning har varit starka, ja närmast överväldigande. Skulle det bli likadant den här gången? Tillfällena är så få att det är vanskligt att egentligen dra några slutsatser, men hittills har min spaning varit att den milda depression som varit uppvaknandets ständiga sekreterare har berott på att jag inte varit på topp emotionellt vid tiden för sövningen (eller mitt livs enda svimning). Stämde det skulle jag reagera annorlunda nu.

Att uppslukas av ett alldeles adjektivlöst icke-vara är väldigt vilsamt, och det är alltid jobbigt att inte få bli kvar i kravlöshet och lättja längre. Men den här gången var känslan rent allmän, ungefär som när man längtar efter semester. Ändå kom en liten attack när Maken hämtade mig ur omklädningsrummet. Har du ont? Nej. Är det nån som har sagt nåt dumt? Näej! Allt är bra; jag måste bara narkosgråta ett tag. (Och sen sova nästan ytterligare ett dygn – inte illa. Funderar på att skaffa mig Münchhausens för att få narkos stup i ett och därmed carte blanche att sova hur mycket som helst ibland när det behövs. Nån som kan bistå med lite smitta?)