i dina mörka ögon

"En bok med författaren på omslaget kan ju aldrig vara bra", sa Maken. Det kan den förstås – jag tvekar inte inför en volym som pryds av Selma Lagerlöf eller en som ståtar med ett porträtt av Kipling eller Mann – men jag förstår vad han menar: en oprövad bok vars (kanske aningen tunna) innehåll förlaget försöker sälja med hjälp av författarens utseende finns det all anledning att vara misstänksam mot. Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager är ett lysande exempel på det (det känns skönt att kunna säga att åtminstone nånting med den är lysande). Jag hade ganska höga förhoppningar inför den, men den visade sig vara navelskådande, självömkande och statisk intill bedövning. Huvudpersonen går omkring och ältar att han ännu i medelåldern lever som vore han fjorton fast med den skillnaden att han är medveten om det, beklagar sig över världens oförmåga att uppskatta briljanta människor, knarkar lite, genomlever en klädsam sommarruelse över sin livsstil (man vill ju inte verka ytlig och oreflekterad), men får syn på Peter Siepen, sätter då ut ruelsen att svälta ihjäl i skogen och kör vidare ungefär som förut.

I en bok måste det hända nånting. Är detta nånting inte ett inre skeende ska verket vara proppfullt med sjujävla bra skrönor. Att komma hem … uppfyller inget av de kriterierna. Herregud, är anekdoterna inte bättre än såhär får man väl som författare utnyttja sin konstnärliga frihet och stöpa om dem i lite av den briljans man säger sig beundra så.

En annan bok som inte heller borde ha skrivits är Filip av Rolf Carlsson. På fliktexten uppges att delar av romanen skrevs när författaren var femton år. Det är både ett skäl att inte ge ut eländet och en anledning att inte låna det. Men omslaget är faktiskt så fräscht att jag plockade med mig boken mot bättre anande. Boken kunde vara skriven av en förnumstig och ansvarskännande provinsiell Lundell utan originalitet, om nu nåt sånt går att föreställa sig. Fast titta för all del på omslaget, den som råkar stöta på boken, för det är som sagt riktigt lockande.

En välsignelse är det att efter ett par sådana här tradiga läsnerlevelser äntligen ha begripit storheten hos Iris Murdoch. Hur kan hennes författarskap ha undgått mig ända till nu? Samtidigt är jag tacksam för det, för tajmingen är rätt: hade jag läst henne tidigare skulle hon ha tett sig mer anonym än laddad, mer tillknäppt än fokuserad. Men himmel vilket sprängstoff. Egentligen skulle jag ha börjat med en annan titel men det råkade bli The Bell som kom först. Jag läser mig vindögd och andtruten av spänning. Det är obeskrivligt bra.

Murdoch är förstås unik men det finns drag hos henne som jag känner igen väl från litteratur av ungefär samma årgång. Precis som gårdagens filmer kan böcker från den tiden vara så mycket mer koncisa än nya romaner och filmer med en massa övertydligt stoff som tynger mer än tillför. Det är inte så lite fem-bröd-och-två-fiskar över att ur en tunn och till synes försynt volym kunna ösa så mycket. Man slår upp främre pärmen och gör sig därigenom till måltavla för ett koger med välslipade pilar avlossade av en pricksäker författare – jag tycker om att känna mig sån efter läsningen: öppnad, blottad, mörbultad, blödande.

Mer Murdock blir det inom det snaraste.

skare vara Skara, Vara eller

Att man tvistar om månaders eller årstiders genomsnittliga egenskaper hör till vanligheten Den här våren har varit den kallaste på flera decennier! I vinter har det varit flest barmarksdagar sen första världskriget. Visst har juli varit ovanligt regnig! liksom att man har ganska skilda uppfattningar om hurdan en viss månad eller årstid egentligen har varit. (Det förefaller vara mer än vädret som avgör hur klimatet upplevs.) En sak kan jag åtminstone med säkerhet säga: minst vartannat år är det riktigt varmt sommarväder nån av de allra sista dagarna i juni i den här regionen.* Och detta hävdar jag utan att darra på manschetten!

Min biannuella tripp till en mc-drive-in inte alltför nära mig innehåller en del angenäma obligatorier och en del nytt och oväntat. En vägomläggning genom en mindre ort förde mig idag förbi den här löpsedeln, som satte rena myrmyllret i huvudet på mig:

Allvarligt talat: hur sjutton är den eller de här artiklarna
upplagda? "Vi har hela listan"? Över planerade inbrott?
Men hur har de fått bovarna att avslöja det? Och varför
förhindras inte inbrotten ifall de är kända i förväg? Eller
är det en lista över alla tidigare inbrott i hela Törebodas
historia? Eller är det tänkt att inbrotten ska recenseras
i takt med att de rapporteras till polisen? Hur man än
vrider på det verkar det ju vettlöst.

*Mina k. läsare fattar säkert: motorcykeln, som med god marginal trätt över ålderströskeln för veteranfordon och sålunda bara måste besiktigas vartannat år, ska in till bilprovningen senast i juni. Och Miss Gillette är inte den som inte är ute i sista stund, inte!

så underbara håvor

ääääh alltså … det har gått och blivit sommar och livet kunde verkligen inte vara bättre (förutom att det just gick upp för mig att jag måste besiktiga hojen på måndag och hur fanken ska det gå till) och man går och skroppar runt i värmen och den galna grönskan som tycks vilja sluka en med hull och hår men som antagligen bara känner likadant som jag gör nu, i just denna ljuva sommartid: att ibland klaffar allting.

Den här snubben gillar inte när det är varmt. Han borde
naturligtvis få slippa en värme som får hans isar att smälta
– då avstår jag hellre från att odla fikon på friland.

da da da da da, yeah we're hap-hap-py

Idag en liten pausbild inspirerad av och tillägnad Flinn, sällskapsväxternas oomstridda namngivare. Bilden visar våningsträdet Mango Jerry, som förstås är ett papayaträd – nej, ursäkta återfallet i den gamla generation X-tonen: det är ett litet mangoträd (vars namn givetvis är ett svar på Flinns Lionel Litchie).

All cred för den här fina kamraten tillkommer Maken: han, den före detta asfaltsdjungelpantern, har ju visat sig vara en frö- och kärngurka av rang och måste prompt testa om han kan få saker och ting att gro. När de gjort det mattas intresset betydligt (undantaget våra barn), men då kan ju hustrun ta vid: hon är mer intresserad av att hålla liv i redan befintliga saker än att generera nya (möjligen undantaget kläder). Också ett praktiskt sätt att komplettera sin äkta hälft på juh.

På den indiska landsbygden är det sed att plantera
ett magoträd för varje person som föds. Trädet huggs ner
när den inidvid det är länkat till dör, och virket används
i likbålet. Ett hållbart tänk, således. Förutom all glädje
man har av sitt träd medan man lever. Mango Jerry är
dock inte planterad i samband med nån ny familje-
medlems tillkomst och ska inte sluta som likbål.

you say bark I say bite

Idag gjorde jag det igen!

Jag och döttrarna gick just in i en av de minigallerior som finns på DPC* när det från ena hållet kom cyklande fem killar i nedre tonåren. Först kom tre stycken i bredd – och med tre cyklar i bredd ryms inte mycket annat ytterligare än ett anorektiskt kollegieblock – och jag, som just skulle svänga in från vår entré och in på rakan, där idioterna befann sig, tvekade om hur jag skulle göra. Skulle jag vänta tills de bägge sista också cyklat förbi framför oss innan jag gick ut i gången?

Näej! Så fan heller! Jag stegade fram och spärrade vägen för slynglarna med en unge i vardera utsträckta armen, spände ögonen i dem och sa: "Det är ingen cykelväg dethär, gå av cyklarna." Jag var ursinnig och alldeles kolugn – till min egen monumentala förvåning, för den här sortens konfrontationer är jag urusel på (att ansiktslös skicka klagomejl till ansiktslösa företagsrepresentanter är en helt annan sak). Gloparna skulle givetvis jiddra och flina och fåna sig men jag gav mig inte förrän de klev av. Jag tror nästan de blev rädda att jag skulle klappa till dem. (Jag har ju nämnt tidigare hur arg jag kan se ut bara av att koncentrera mig.) Bakom oss hade även deras tre kompisar stigit av cyklarna.

Modesty Gillette grep alltså in i uppfostran av vår gemensamma framtid, det vill säga det uppväxande släktet. Nån måste ju! Nästan alla tittar bara bort och hoppas att det obehagliga ska gå över snart. Men det gör det ju aldrig om ingen säger ifrån. Dessutom var det en personlig seger för mig bara att ryta ifrån. Och detta att få gehör för mitt krav på hyfsat uppträdande hade en rent terapeutisk inverkan: tröskeln mot blötläggning av näsan nöttes ner en god bit. Huk er i bänkera, gôbber å kärringer!

*Den pöschkans centralorten, som mina k. läsare ju vet.

my photograph won't disappoint you

En av de första – om inte rentav den allra första – postningarna från Miss Gillette handlade om att man skulle klaga mer. (I backspegeln ser jag att det fanns goda skäl för mig att välja att börja just så, fast det var inget jag hade upptäckt vid den tidpunkten.)

Att klaga kan vara konstruktivt om man gör det på rätt sätt. Exempelvis tröttnade jag till slut på Makens frukostbordstirader om de korkade lokalpolitikerna. Att jag höll med visste han redan. Att han i det diskussionsforumet skulle åstadkomma nån ändring var givetvis uteslutet. Att gallfebern som aldrig fick utlopp bidrog till att försura hela vår vardag var inte osannolikt. Numera kanaliserar han sin irritation i initierade insändare i lokalblaskan, och tänk: det har inneburit en liten men dock märkbar höjning av trevnaden här hemma. Det är faktiskt stärkande att göra sin röst hörd. Även om en insändare i lokalpressen inte förändar världen gör man ändå ett inlägg i debatten. Man förhöjer sin klagan från gnäll till opinionsbildning. Den skillnaden är mer än nominell.

Själv dämpade jag idag adrenalinhalten i kroppen genom att meddela Extrafilm vad jag anser om deras erbjudande om att gratis framkalla ett obegränsat antal bilder i 10x-format. Hurra i überkubik! var ju den omedelbara tanken hos mig, som ligger tre år efter med framkallandet av mina digitala bilder. Men vid närmare läsning framgick att man förutom frakt (som är rimligt att själv stå för) skulle betala en "avgift" per påbörjat 50-tal bilder. Avgiften var 39 kronor vilket, som den k. läsaren själv snabbt räknar ut, ger en "avgift" per bild om lägst 78 öre och högst 39 kronor. Det kallar inte jag för gratis. Faktum är att jag blev så förbannad på bondfångeriet att jag skrev till företaget, sa upp prenumerationen på deras nyhetsbrev och talade om att jag inte vidare ämnar anlita deras tjänster (vilket är sant: Extrafilm har en rad vassa konkurrenter).

Troligt är väl att de inte bryr sig nämnvärt om just mitt mejl. Men utgör det en beståndsdel i en stor mängd likartade mejl får det med ens större tyngd än det har i sig självt. Och själv har jag tagit steget från kverulant till bestämd konsument.

there are books to read

Asch! Nu har det uppstått såväl läs- som skrivstiltje. Inga böcker på gång som som suger in mig i sig så att jag skälver av fröjd; inga bloggpostningar blir klara för antingen är jag så uppslukad av ämnet att jag bara blir trist eller också har jag inte itts researcha så att nåt vederhäftigt kan skrivas. Men idag hampade det sig så att jag tvangs använda bibblan som väntkur, och det gick som så ofta: inom loppet av tvåhundratio sekunder hade jag en trave liderligt lockande böcker i famnen. De närmsta veckorna måste jag plöjningsläsa för att hinna lämna tillbaka allihop i tid, och eftersom jag har på känn att jag inte kommer att ha lust att anmäla några böcker här meddelar jag istället i förväg vilka titlar som ska sysselsätta mig den närmsta tiden.

Filip av Rolf Carlsson
Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman
Maqiao av Han Shaogong
Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött av Torbjörn och Ylva Esping
Orden och evigheten. Tankar om språk, religion och humaniora av Ola Wikander

Ja uj, nu är jag sugen. Det är en härlig känsla och jag saknar den när den är frånvarande.

flaunt the imperfection

Loppis idag, grundligt. Mest givande var som så ofta vykortshörnan. Jag tvekar att skriva den här blogganteckningen eftersom jag inte lyckats formulera varför jag egentligen går loss så till den grad på gamla vykort: det känns flamsigt att bara slänga upp dem i en anda av kolla här ba va fränt å gammalt å typ kultigt ba; jag vill ju gärna ha ett visst grepp om mekanismerna som driver mig. Till förklaringen till min extrema vykortsnostalgi har jag dock ännu inte tagit mig, men jag blev så förtjust över de tretton nyförvärven att jag ändå visar ett urval här. Nästan alla har kamperat ihop länge: tidigt i dagens bläddrande förstod jag att vykortsstället innehöll en slaktad vykortssamling. Troligen hade korten suttit i album, för många var försedda med små klisterlappar där motivorternas namn stod skrivna av de tämligen beresta samlarna.

Det finns föremål som i sig själva är som hela berättelser, ja små universa. Slipsar är sådana föremål. Inköpslistor också. Men vykort är kanske det främsta exemplet. De är som foton, men med den extra dimensionen att vara framställda i syfte att spridas till och delas med andra. Medan foton oftast behålls av den som tar dem är vykortets första uppgift att förmedla upplevelser och minnen. Och vi erinrar oss vad Lasse Berg (ungefärligen) säger i Gryning över Kalahari om nåt som bidrar till att göra människan till människa: Neandertalarna skickade inga vykort* eller sms. Det blev deras undergång.

Rockefeller Center. Vykort från mycket tidigt 40-tal.
Den futuristiska känslan är så förtätad att den går
att skära med raketstål. Världen är underskön med
sin gränslösa optimism och rymden ligger så nära
att den går att ta på uppifrån skyskraporna.

Det här motivet ingick i nån sorts landskaps-
kampanj tidigt sjuttiotal. Värmlandsloggan är
inbränd i mig: ett annat motiv i samma serie
satt som affisch här i huset när jag var liten.

Framtidstron var förstås stark också i Hamburg på
femtiotalet. För vad var alternativet, liksom?

"Färgfoto" står det på baksidan av det här kortet, men
jag kan sätta vad som helst på att det är kolorerat.
Så mycket bättre! Det här är ett motiv som idag anses
hopplöst corny – fast varför egentligen då? Kompo-
sitionen är oklanderlig, motivet regionstypiskt och
dessutom intressant: vem har nånsin hört talas om ett
skurverk?** Eller vet hur det ser ut? Här får vi både se ett
och veta att det är en anordning med vilken kalksten
planslipades.

Det här kortet köpte jag för att det är så sjukt. Om det inte
vore för alla rubbade religiösa fundamentalister här i
världen skulle jag skratta åt det utan den kylande kåre
som jag faktiskt känner nu. Såhär lyder texten:
"Profetians uppfyllelse! 'Vilka äro dessa som komma
farande lika moln, lika duvor, som flyga till sitt duvslag?'
Jesaja 60:8" Svar på baksidan: "Israeliskt flygplan".

Säg mig nu, k. läsekrets: hur ska jag förvara och förvalta alla vykort som väcker så starka känslor hos mig?

*Egentligen står det julkort.
**Mentormamman, möjligen.

he said the words I will

Just idag är det ju synnerligen passande att just vi bor granne med ett järnverk där man tillverkar just stål. Specialstål dessutom! (Enligt samma resonemang vore det lämpligt att nästa år bo nånstans utefter Sidenvägen.) Och begreppet Rilke i Jonsered måste anses överträffat av Tucholsky i Hindås, fast det var inte där vi var då, och lagom till reprisen av högläsningen har den lilla Tucholskyboken gått och gömt sig. Nå: liksom champagnen får den anstå till imorgon. Är man förälder finns det sånt som smäller högre än skumpakorkar, till exempel en dotters första prisrosett efter väl genomfört ridår. Hon valde terminsavslutningen på ridskolan framför skolavslutningen i bykyrkan och det var klokt: vi* hoppade en liten bana med fyra hinder och hon hade sin lilla älsklingsponny som är så ivrig när han ser vad som är på gång att han knappt kan bärga sig. Ska ni inte köpa den där lilla hästen! viskar ridläraren i örat på mig och det vill jag ju faktiskt göra alldeles på riktigt för det är den snällaste och roligaste lilla ponny jag träffat och han gör min tjej så gott.

Vi hann se slutsångerna i kyrkan i alla fall och efteråt bytte vi kläder och gick till en annan av våra närmaste grannar, folkparken. Julflickan hade på sig prisrosetten och var mjuk som en ponnymule hela hon. Själv hade jag klänningen jag gifte mig i, men Maken tog kittvita jeans och mc-jacka.

"Jag borde kanske ha bröllopskostymen?" sa han på väg ut.
"Nej nej", sa jag, "du är mycket snyggare sådär, du var så våpig när vi gifte oss." Vartill Maken frustade som en harmsen visent, ungefär som han brukar när han inte känner sig ett dugg träffad.

Imorron skumpa, definitivt.

*Miss Gillette hoppade jättesnyggt också, må ni tro!

in the middle of our street

Vädret var så välvilligt på körresan att det inte bara passade på att släppa regn när vi ändå befann oss inomhus (ett musei- och ett restaurangbesök) – vid ett tillfälle fick det oss med en vältajmad, näpen liten skur att ordentligt äta lunch i Jurmala. Jag hade då hamnat i ett litet kräset sällskap som ratade de etablissemang som övriga korister valde. Det ställe vi till slut hamnade på var faktiskt nästan folktomt i övrigt vilket som regel är ett dåligt tecken men vilket i det här fallet visade sig sakna betydelse eftersom I) den lokalt hemmastadda guiden efter en stund också steg in där och II) vi blev serverade av en kvinna som var en inkarnation av doktor Cuddy, fast yngre. Jevgenija Cuddy mejslade ut denna vår sista måltid i Lettland och drog över reliefen med bladguld som hon applicerade med sina demoniskt vackra läppar.

Jag var långt ifrån ensam i det sällskapet om att dyrka doktor Cuddy. Och här på hemmaplan har vi fått House-återfall: efter de första två säsongerna kändes konceptet lite tjatigt, men så läste jag en intervju med Lisa Edelstein som spelar Cuddy och kände ett sug efter übersnygghet i tillvaron. Vid det laget fanns det tre hela och en påbörjad säsong som Maken och jag ännu inte hade sett. Och vi blev positivt överraskade: seriemakarna har förändrat karaktären* på serien för varje säsong, så det blir aldrig tjatigt, man vet aldrig riktigt hur det ska vara. Gång efter annan överträffar dialogen sig själv i smarthet, fräckhet och briljans. I den gilletteska tevesoffan flåsas det ikapp över Cuddy (jag vill se ut så! precis så!) och själv är jag lyckligt lottad, för jag flåsar över House också (så vill jag inte se ut! men vilket psyke! vilket daller i mina knän!) och får aldrig nog av det. Enda nackdelen är möjligen att man blir lite sjukdomskonspiratorisk av sig: Maken frammumlade teorin att det jag drabbats av nu i själva verket är House-betingat. Men så kan det inte vara: jag kräks inte blod, och det gör alla som ska diagnostiseras av House. Så min lilla antibiotika förslår nog för det jag har åkt på. Och Cuddy och House, de hänger med på semestern.

*och med karaktär menar jag karaktär och inte rollfigur

are you taking any presciption medication?

Tyvärr var ju bättringen högst temporär: såhär sjuk har jag inte varit på den dag jag minns. Och vilken är då den dag jag minns? Jo serni, den dag jag plötsligt minns är tre dar före vårt bröllop. Nu när familjeresan tornar upp sig likt en finlandsfärja hundra meter från vår roddbåt träder nåt fram som legat i bottenslammet i elva år sånär som på en vecka: hur jag förföljde en stackars läkare i sjukhusets korridorer jag ska gifta mig om tre dar! är jag så här sjuk missar jag ju mitt eget bröllop! det går ju inte, det går absolut inte att skjuta upp du förstår man får vänta i evigheter för att få en vigseltid och nu när jag har hittat mannen i mitt liv verkligen mannen i mitt liv, nu är det på riktigt förstår du, det går bara inte att skjuta upp bröllopet tills han gav med sig. Och hittade den lilla, lilla bakterie som faktiskt fanns där, och gav mig bot mot den.

Den här gången satt både doktorn och jag ner så sansat som aldrig det, men urskuldade mig gjorde jag med resan som barna ska få åka på med mammpappa till Mumindalen alltså i vanliga fall springer jag ju inte till vårdcentralen men som läget är och han nickade och frågade var i huvudet värken satt, och när snabbsänkan hade visat hundrafemtien fast den bort visa åtta fick jag inte den guldstjärna jag bad om, men väl en smärre arsenal med receptbelagda och instruktionsförsedda läkemedel. Fast jag förmodar att det krävs vila också. Igår jobbade jag undan mitt dagsbeting (sitta lite vid datorn är väl inte ansträngande!) men det resulterade i att jag blev tvungen att ynkande ringa vårdcentralen.

"Hej", kraxade jag, "jag listade mig hos er i fredags."
"Ja, hej?"
"Och idag håller jag på att dö."
[tystnad]
"Inte för att jag tror att det finns nåt samband, men jag skulle ändå vilja ha en läkartid."
[skratt] "Det ska vi väl ordna."

Ja det var en bra vårdcentral. Hundrafemtioen poäng på första poppet, hat trick i recept och förhållningsorder att ta det mycket lugnt på semestern. Åk, och var bara glad över att komma iväg, inga excesser, och akta dig för solen. Ni hör vilken klok doktor? Nu blir jag tvungen att skaffa en ny solhatt ity konkarongen* har sen länge försvunnit (den var så bra. Den saknade väl egen kupé: en konkarongkartong är vad den borde ha fått). Och än en gång konstaterar man att vem-det-nu-var hade rätt som sa: Allt i en kvinnas liv, även de största sorger, mynnar ut i att hon provar kläder.

*Ni orkar bergis inte slå upp det, men konkarong är en sorts hatt. Här är jag på Alhambra med Julflickan i magen. Det var pôtthett men den graviditeten var jag vältränad och spänstig och säkert olidlig för resesällskapet som inte orkade knata uppför backar lika branta som brännheta i räserfart. Nå, jag fick sota för det tre år senare, så den kosmiska rättvisan har redan gjort sitt.