2009-11-27

the weekend close at hand

Har blivit vänligt men bestämt tillrättavisad i kommentarerna till en annan blogg: Har du också läst Peter Englund? Ögonskenligen betyder inte vad ständige sekreteraren tror.

Diagnosen är helt korrekt: det är hos Englund jag snappat upp ordet, och det rätt nyligen. Så som han använder det framgår det att det är synonymt med skenbart, medan ögonskenlig i själva verket betyder uppenbarlig, tydlig, påtaglig, evident. Åtgärd har vidtagits: i den bloggpost Miss Gillette pinsamhetskråmat sig med det har det ändrats. Men det lär snart dyka upp igen, fast då i sin rätta betydelse.

Apropå absolut ingenting, förresten: är inte Rilke väldigt lik en ung Donald Sutherland på den här bilden?

Etiketter: , ,

2009-11-26

watching you watching me

Med anledning av alla som spamledes försöker kränga krämiga statusklockor till mig: är det verkligen status än idag? Själv har jag knappt använt armbandsur en enda gång sen jag köpte min första mobiltelefon för tio år sen. Har folk klocka? (Sannolikt, eftersom spammarna anser det lönsamt att annonsera om det.) Varför? Och är det så fruktansvärt viktigt vilket märke man i så fall har?

Tänk om man ginge omkring och trodde att man skulle bli lycklig ifall man bara ägde en äkta (eller i alla fall nästan alldeles äkta) Rolex: så outsägligt besviken man bleve när man väl skaffat sig den. Jag tror inte att vår tid har nån beredskap mot den sortens tomhet

fast en nutidsklyscha finns det som vrålar om behovet av det: skaffa ett liv!

Etiketter:

2009-11-23

just a trivial pursuit

Ingen skriver väl för att aldrig bli läst? menar styvdottern i Kerstin Ekmans Mordets praktik;* alla vill väl bli läst av någon?

Jag tror hon har rätt: om inte annat skriver man för att bli läst av sig själv, senare, när man hunnit glömma hur man tänkte och kände just , eller , eller . En del författare påstår sig skriva för att de inte funnit de böcker de själva vill läsa. Jag, jag gör tvärtom: jag läser för att hitta de böcker jag själv skulle vilja skriva.

Nyligen hittade Maken en topp-100-lista över alla tiders bästa romaner**. Under en lagom tradig långkörning stämde vi av vilka vi hade läst (han 41, jag 46 eller om det nu var 48). Ganska snart begrep man att listan var brittisk: förutom ungefär trettifem titlar av författare som hette antingen Austen eller Brontë fanns där tio Hardy och fjorton Dickens, och sen var det nästan bara Ringentrilogin och Harry Potterserien som rymdes. Och så Dan Browne, den där mest kända, vad den nu heter (nej jag minns faktiskt inte. Men Maken hade läst den).

Som den k. läsaren strax begriper blev vi förstås genast tvungna att upprätta varsin egen lista. Smal sak! tänker man, att skriva ner hundra favvoböcker. Fast för att inte få motsvarigheten till två dussin Brontë and tuppence, huh! bestämde vi att varje författare bara skulle få vara med en gång, representerad antingen av en svit böcker eller av det av sina verk som gick att peka ut som mest …

mest … ja, vilka kriterier skulle tillämpas? Av den brittiska listan att döma hade folk röstat på romaner som de ansåg ha störst litterärkanoniskt värde. Ointressant: tillåt mig tvivla på att nån mätbar andel av 2000-talets britter njuter allra mest av de uppräknade hundra verken, eller ens har läst särskilt många av dem. Vad man fastnar för har påfallande sällan med den etablerat så kallade goda smaken att göra. Ju.

Miss Gillette tänker inte trötta sina k. läsare med sin egen lista, bara tipsa om att det var mer givande och tankeväckande än vi först trodde att blicka tillbaka på sitt livs litterära upplevelser. Var i ålderstrappan man ska dra gränsen får var och en avgöra; själv har jag inte med några småbarnsböcker, utan börjar vid den lektyr som var aktuell för mig i tioårsåldern. Och eftersom det handlar om vilka böcker man tyckt allra mest om får man vara lite pinsamhetsärlig också och ta med sånt som Sivar Ahlruds ändlösa Tvillingdeckarserie. Gottköpslitteratur må det vara, men fantastiskt roligt hade jag åt dem och flerfaldiga tiotals delar läste jag.

Sådär: nu lämnar jag er, k. läsare, att upprätta er egen favvolista. Men var beredd på att det kan ta tid: på de nästan två veckor som gått har jag fortfarande bara fått ihop 66 titlar/författare på min. Det är en strid på kniven …

*Inget exakt citat; jag lyssnade på boken och kan alltså inte slå upp vad där ordagrant står.
**Märkligt nog fanns såväl Shakespeares samlade verk som Hamlet med på listan.

Etiketter: , , ,

2009-11-22

bear with me

Den första av de läsarrekommenderade böckerna är avbetad: Svinhugg av Marianne Cederwall (tipstack till Bloggblad). En rätt trivsam bok om självbild, hämnd och i hur hög grad slump kan och/eller ska tas för vissa orsakers verkan. Gillar man Gotland får man avec till lektyren.

Ett mottips skulle kunna vara Mikael Niemis Mannen som dog som en lax, som ger en snarlik eftersmak trots att stämningen i de båda böckerna är helt olika.


Efter gårdagens riktigt njutningsfulla väderlek har vi begåvats med ännu en pölande sölande skvalande dag. Jag passade på redan före helgen att entusiasmera Julflickan för projekt julkortsfotografering, så hon var helt med på noterna när jag idag började bygga en passande miljö åt mina små tomtetöser. Att julnallarna fick vara med var nästan det viktigaste. Alla var glada och det hela var överstökat på mindre än en timme. Törs man tror att vi har funnit formen för detta årliga evenemang?

2009-11-21

clean biosphere

"Vilken är bäst tror du?" frågade jag omöjligt svepande inför stadsfärden.
"Jaa … vilka egenskaper är du ute efter?" motfrågade Maken.
"Ja den måste ju gå in i skåpet", sa jag genast. "Och vara tyst och stark. Som en karl ska vara, ungefär."
"Du vill att en karl ska rymmas i det skåpet?" sa Maken.
"Ja – när man inte vill ha'n framme längre va. Ah, du vet."

Den för dagen nya, en tysk (tyst, ja), får mycket riktigt plats i skåpet, och själv får jag för första gången bruk av ett lika smaklöst som långsökt tänkespråk i mitt livs första och enda gästbok*; det var så uselt att jag har glömt dess exakta lydelse, men det var nåt med att ett fruntimmer** måste ha både en bra dammsugare och en bra damsugare. Vilket i sin tur påminner om översättningen av vulgovitsen som blir helt poänglös på svenska, som just därför blir extra jättekul för den som fattar vad som sägs på engelska och vars poäng är Nej nej – suga, inte blåsa! (Fast den hoppas jag verkligen att mina k. läsare aldrig har hört och absolut inte begriper.)

*Gästboken delades med Miss Gillettes fästman.
**Detta första hem fanns i Skövde, vilket möjligen kan förklara humornivån på inskriptionen.

Etiketter: ,

2009-11-20

är jag en gammal tös

Julflickan traskade lycksalig hem med mig igår. Man kan aldrig veta hur hon ska ta emot beskedet om att vara tvungen att gå till fots, men när hon rusade mig till mötes med ett underbart apflin förstod jag att vad vi än gjorde skulle skimra som ett fyrverkeri: det var en glugg i grinet, en mycket efterlängtad glugg, som mina k. läsare strax ska få höra.


Oblötbar i stövlar och regnbraxor plaskade min skoltjej likt ett sjölejon efter lång torrkonvalescens och bubblade som en glad mört. Vi lurar pappa att jag har svalt den här tanden också!* kom hon på, och den idén gick jag loss på totalt. Tyvärr ändrade hon sig snabbt, ty till skillnad från sin illfundiga mor är hon snäll och vill inte göra nån ledsen, så väl hemma fick jag sno mig på och göra ett litet litet snällt lur som snabbt snabbt avslöjades.

Trean är alltså ute nu, och det måste ses som en ren arbetsseger. När sommaruppehållet nalkades hennes livs första skolstart fick Julflickan för sig att hon prompt måste tappa åtminstone en tand tills hon började F. Glugg skulle man ha, liksom. Och hemkommen efter vår resa till Astrid Lindgrens värld upptäckte hon faktiskt turligt nog att inte mindre än två stycken var på gång. Som på beställning, tyckte Maken och jag och gladdes åt hur stolt hon var över de lösa tänderna.

Som dock förblev litegrann, men aldrig riktigt lösa månad efter månad. Och dessutom började anta en gråaktig ton. Så småningom, för ett par–tre veckor sen, kröp det fram att Julflickan en av nätterna i semesterbyn** i Vimmerby hade pressat framtänderna stenhårt mot sängknoppen i sin våningssäng: fruktansvärt hårt, tills de var lösa.

Det är med dubbla känslor jag tänker på detta. Den ena är stolthet och beundran inför en så oerhört målmedveten liten person. Den andra är fasa vid tanken på vad hon kan tänkas ta sig till längre fram i livet om hon redan före sex år fyllda kan trycka sina egna tänder lösa. Hon hävdar att det inte gjorde ont, inte särskilt. Och det kan det nog inte ha gjort, för ingen av de tre tappade har hon velat dra ut trots att de hängt och fladdrat på en stackars liten rottråd. Har hon tur är inte tandanlagen under skadade, utan de nya tänderna växer fram som de ska***.


Tilldragelsen firades med en liten, liten godisbit till efterrättsglassen. Vi vuxna fick också:

"Vi vill ju också tappa tänder!" sa jag i sann Pippianda. "Äter man mycket godis så trillar allihop ut, det är hur bra som helst!" Barna såg skeptiska ut. Hurra!


*Den minnesgoda k. läsaren vet att tappad tand no. 2 har bevarats efter sin peristaltiska äventyrsresa endast tack vare en sil, ett par gummihandskar och en rent hjältemodig fader. Orkar dock inte leta fram den postningen och länka till den.
**Låter vedervärdigt, men var ett jättefint område med en galet badvänlig och idyllisk sjö, och lägenheten vi hyrde var nybyggd och finfin och allt passade så himla bra när det var två lagom små barn som stod i centrum.
***Hon ska till tandläkaren, förstås, och få detta undersökt.

Etiketter: ,

2009-11-19

en dikt en torsdag (förklarad)

tuggummiklumpen åt mig
åt mig
kasta den i sopkorgen
helt visst sig själv

kasta aldrig upp
mot golvet
kasta aldrig bort
gå städse
skilda vägar mot scenen, och

gnid dig
gnid dig aldrig mot muren.




*
Jag är ju inte en sån som läser dikter. Ingalunda är jag en sån som skriver dikter heller: det är en temperamentsfråga. Ändock föll andan på när jag på en av mina förströelsebloggar såg en skylt med lydelsen

PUT THE CHEWING GUM EATS FOR
MYSELF IN THE GARBAGE BOX
SURELY ONESELF.
DO NOT VOMIT TO THE FLOOR,
NEVER THROW AWAY, NEVER JOIN
TO THE STAGE, AND
NEVER RUB AGAINST THE WALL.

Ytlighetsskojigt, såklart. Men mer än så: det hade nån sorts rytm, nån sorts budskap – om än så väl maskerat att man måste tyda texten länge för att mer än ana det – det lät kort sagt lyrik (var. postus modernus). Kunde det överföras till svenskan? undrade jag och gav mig i kast med försöket. Ett modikum av tolkning krävdes för att förklädnaden till poesi skulle hålla

och inifrån detta lilla blygsamma modikum, vad upptäcker jag då? Jo, att det hela inte alls är renodlat nonsens. Inte för mig; förmodligen inte för nån som tar sig tid att betrakta raderna och byggklossarna i dem genom sitt personliga kalejdoskop en stund, vrida ett par tiotals gon på det och upptäcka hur elementen bildar andra mönster, med ens begripliga för begrundaren

men

man måste som sagt ta sig den tiden

och

det är som sagt en temperamentsfråga. Tajming är som Miss Gillette flera gången upprepat av största betydelse, men kanhända överträffar temperamentet tajmingen i prioritetsordning. Man vill bli tilltalad i ett tempo en takt en rytm en ton som passar en själv någotsånär (man kan inte skrida bortom sina rågångar hur långt som helst och ändå kunna relatera till det väl begripliga). Så till exempel finns det författare som gör mig from och knäsvag – som novellister, men vars romaner jag finner oläsliga. Eller tvärtom. Eller romanförfattare vars lyrik ter sig seg och stum** trots att den geniförklaras av andra.

Eller berättare som har så mycket så mycket ja oceaner att förmedla men som gör det i ett tempo och en tonart som jag antingen nästan kvävs av eftersom alltför mycket står på raderna eller som får mig att mista tålamodet eftersom alltför mycket står mellan dem, om ens där.

Tempo och tajming, således. Fast det vete väl fan om det är att likställa med takt och ton. Som däremot inte är nåt krav.

**Självklart finns också de som behärskar flera litterära grenar, men de är ju inte lika intressanta för mitt exempel här och nu.

Etiketter:

2009-11-17

pop it on my head, and eat all day

Helgens utsvävningar pockar på att få bli ombloggade, men tarvar viss påläsning. Därför blir det först en liten uppföljningspostning med lästips som influtit från den k. läsekretsen: jag efterfrågade som väl alla minns böcker som gör en glad utan att vara hjärndöda. (Det är naturligtvis lätt för mig att kräva, jag som inte skriver några böcker själv. Men vaff– I pay my taxes ! why can't I have one! I want to sit in my back yard, by my kidney-shaped swimmingpool, and I want to blow up Canada*)

De här böckerna föreslår mina k. läsare att man kan kolla in för en lika lättsam som stimulerande läsning. Varsågoda, k. läsare:

*Marianne Cederwall: Svinhugg
*Quentin Crisp: The Naked Civil Servant
*Dara Horn: The World to Come
*Graham Joyce: Memoirs of a Master Forger
*Curtis Sittenfeld: Presidentens hustru (American Wife; sv. ö. Gudrun Samuelsson)

Nu drar jag till BookMooch och trålar. Hörs senare!

*Men kan ni inte Denis Learys beramade cheese helmet-monolog utantill? På allvar? Men okeeej då:

Etiketter: , , ,

2009-11-12

come on baby finish what you started

Idag, k. läsare, ska det handla om böcker.

Eftersom jag skarpt ogillar påbörjade men inte slutförda projekt Jag klär av mig och lägger mig. En solstrimma landar på mitt bröst. Du lägger din hand ovanpå. Var var vi nånstans? frågar du. Livet före dig, del tre, viskar jag. Smek mig. Du måste hålla dig till reglerna, säger du. Du måste berätta allt.* inleder jag med en avslutning: sista delen av realtidsrecensionen av Swish av Joel Derfner. Det är rätt intressant att se hur min uppfattning av boken förändrades under läsningens gång. Givetvis var det författarens avsikt att den skulle det, men kanske hade jag inte uppmärksammat det lika tydligt, eller alls, om det inte varit för mina delreflektioner över texten. Jag kan inte på rak arm erinra mig en annan bok där utvecklingen så tydligt speglats också i en stilmässig mognad: i början är det en fnattig spattig stirrig darrig person som berättar, men i takt med erfarenheterna och insikterna mognar han – även litterärt. Nu planerar han sitt berättande bättre, skjuter in reflektioner, törs överge de publikfriande, självförringande anekdoterna och lämna somligt öppet. Och bokens sista del är skriven av en som upptäckt att han vuxit såpass att han bottnar i sig själv och har fog för sina åsikter och sitt sätt att vara. Här finns utrymme för den kritiska analys som han hela tiden varit kapabel till, men inte låtsats om i sina krampaktiga försök att vara till lags, bli hipp, bli bögigast i hela världen (man får själv komma fram till den retoriska frågan Vad fasen är egentligen "bögig"?).

Ja, det var en kul bok som gav mig insikter i flera subkulturer jag knappt vet nånting om, inte minst judendomen, judiskheten och den bokstavstroende kristenheten. Riktigt intressant på min ära.

Lika roligt har det dessvärre inte fortsatt. Lionel Shrivers We need to talk about Kevin är en oerhört obehaglig bok, fast ingen thriller eller deckare, utan vardagslivsspänning på en nivå man är glad att man slipper. Shriver formulerar de flesta snudd på tabubelagda frågeställningar som rör relationer och föräldraskap och som således nästan aldrig formuleras. Hennes distans och pragmatik är befriande; läsningen är en stärkande upplevelse (jag undviker ordet måste, fast motvilligt) men dystert är det lik förbannat. Den här tiden är deprimerande nog som den är: jag skulle behöva läsa nåt jag kan skratta åt.

Skrattar gör man absolut inte åt novellerna i Oline Stigs Ryggen fri. Jag har läst ett par andra novellsamlingar av henne och gillat dem, så jag plockade till mig debuten från bibliotekshyllan. Det är välskrivet. Men så bedrövligt deppigt. Efter ett tag tänkte jag lägga av, men läste en novell till och den var riktigt, riktigt begåvad. Vi går in i en affär och köper ett tetrapak med vin och ett par hårdkokta ägg. Vi sätter oss på trottoaren och rullar äggen mot marken och turas om att dricka.

Ben går förbi. Väskor och portföljer dinglar i takt. Folk på väg hem. Över middagsbordet ska de prata om barnens trasiga kläder och fönstren som måste tvättas och allt som måste köpas. I sängen ska de läsa en stund innan de måste sova för att orka upp till ännu en arbetsdag. När de har släckt ljuset viskar de godnatt och stryker varandra över kinden. Och det kallar de kärlek.
*

Fantastiskt väl utfört: hade jag läst det här för halva livet sen skulle jag ha fnyst med novelljaget åt de andra. Nu, efter dubbla för-halva-livet-sen, ler jag medlidsamt åt stackaren som har så mycket motstånd att bekämpa så mycken underkastelse att genomgå innan hon fått sina egna skäl att kalla det kärlek. (För att det är det eller för att det måste vara det eller för att man inte förmår leva ut några alternativ. Till exempel.)

Nästa novell kände jag dock igen. Jag hade alltså läst samlingen tidigare; några permanenta spår kan den junte ha satt dårå. Bort med den – men finns det då inget roligt eller åtminstone upplyftande att läsa? Alla baksidestexter jag läser signalerar antingen koko lättviktighet eller jättejobbig existensialism och dysfunktionella relationer; de fyra romaner jag lånat senast var såna som står på min skaläsalista men där hade de rakt inte hamnat för sina uppmuntrande kvalitéer. Nä, magkänslan fick råda: ur högen ovanför sängen drog jag ut Band II Från Gabbro till Löväng av vår färskaste akademiledamot (om man inte räknar sekreteraren) Lotta Lotass. Det jag läst av henne tidigare har inte direkt varit som att skotta nysnö, så jag vet inte varför jag gick på den här boken just nu. Men rätt hade magkänslan som så ofta man ska inte säga aldrig alltid ingen alla för det här är en härlig bok. Ja! Den andas och svettas och sliter och den har ett driv i sig, den arbetar sig framåt på ett begär efter mer, efter bättre. Efter luft att andas, mat i magen, ro i sinnet. Bra, bra, bra.

Men

jag efterlyser ändå läsning som är rolig utan att vara puckad, späckad utan att vara blytung, och jag tar gärna emot tips här eller i andra kanaler.

*Röda citat ur "I den dödas rum" ur Ryggen fri av Oline Stig.

Etiketter: , , , , , , ,

2009-11-10

such a supple wrist

När jag återvände till bordet med en rågad tallrik dessert tittade Personliga Person upp och sa:

"Hur bär du dig åt för att hålla dig så slank, Miss Gillette?"

Det var självfallet en komplimang, och som sån gladde den mig givetvis. Som svensk var jag dock tvungen att svara inte med en förtjust artighetsfras, utan med den betydligt dystrare sanningen, ty en sån lurar ju bak varje skenbart lyckosam omständighet i detta de eviga novembersinnenas rike. Att jag är slank för närvarande, förklarade jag för Personliga Person, beror på att jag är i usel fysisk form.


Medges: jag saknar inte fotbollslåren jag får när jag tränar som jag ska. Men de är ändå ett pris jag beredvilligt betalar för att må bättre på alla ja precis alla plan. Fysisk aktivitet är bra för allt*. Och innan Julflickan kom var jag också i fantastisk form; jag tror jag som höggravid var mer energisk än alla andra trots att sommaren var outhärdligt het.

Men sen dess –

Hur jag än bär mig åt tycks jag inte kunna få till några vettiga rutiner där träning ingår. Motionerar jag blir det ryckvis: vid enstaka tillfällen eller under kortare perioder. Det känns som om hela kroppen har börjat gegga ihop – och inte bara kroppen: tankeverksamheten blir ju också lidande av det lekamliga förfallet. Maken och jag satt vid fikabordet och jämförde overksamhetsbetingad aschlighet igår – vi som brukade löpträna ihop med svettsvid i ögonen och envishetens spysmak i strupen! Men nu!


Näej! Jag for upp, gjorde några handstående och letade sen fram jongbollarna (de två lugglistna stackare som går att hitta).

"Du kan ge mig nya i julklapp!" önskade jag. Sen hade vi en lustiger stund under vilken jag övade enhandskast medelst mycket mimik och spastiska dykningar åt alla de håll för att fånga bollarna och Maken lika entusiastiskt försökte fånga mina miner med kameran**. Fem minuter kan man banne mig jonglera varje dag! Ett blygsamt träningspass, förvisso, men fenomenalt för att mjuka upp en tangentbordsstel överkropp, och bollar man så knackigt som jag är det faktiskt skapligt jobbigt också. Såhär kommer det alltså att se ut i det gilletteska köket varje förmiddag hädanefter.


*Kom nu inte dragande med larviga invändningar som idrottsskador, för råkar man ut för såna kan man bara byta träningsform. Själv har jag ett gammalt skidknä som gör att vissa aktiviteter går bort. Men det är världsliga grejer.
**Tämligen stillastående motionsform, det.

Etiketter: ,

2009-11-09

gained in translation

I Helsingborgs Dagblad har Åsa Sandell idag en krönika om översättning där man får veta följande:

Jag försöker till exempel läsa Junot Diaz hyllade roman ”Oscar Waos korta förunderliga liv”, och inser att jag har alltför svårt att acceptera gestalternas brokighet i en svensk språkdräkt. Och ändå är det en otrolig bedrift av översättaren Niclas Hval. Diaz språk är fullt av spanska uttryck, slang, dialekter. Men det hjälps inte: Jag kastas frustrerad fram och åter mellan fiktion och reflektion, kan inte låta bli att börja leta efter originaluttrycket i huvudet.

Ja, sitter man som bättrevetande svensk läsare och försöker hitta "originaluttryck" i just Díaz roman har man att göra (tänker jag roat) eftersom den är skriven på ett egenuppfunnet idiom med en mycket låg halt av lätt identifierbara stående uttryck. I en intervju om översättningen har kollega Hval berättat att författaren själv sagt ungefär: "Inte ens jag vet vad alla orden i romanen betyder. Du gör det kanske, för du har ju översatt dem" (och alltså tvingats ta reda på/ta ställning till vad de betyder).

Att personer som anser sig behärska engelska eller amerikanska* tycker att en översättning till det egna modersmålet ljuder bedrövligt färglös i jämförelse med originaltexten är en av de allra vanligaste och allra mest förmätna invändningarna mot en översättning. I själva verket är mycket få så hemmastadda i andra språk att de förmår uppfatta stilnivån i en roman eller ens enstaka uttryck. Allt man läser på ett annat språk klingar mer eller mindre exotiskt – medan det lika gärna kan vara grötprosa av tradigaste slag för modersmålsläsaren. En ung läsare av en av mina översättningar utgöt en gång sin frustration såhär: Översättaren är helt inkompetent – såhär tråkig kan ju författaren bara inte vara! Jooodå. Det var precis vad h*n var för källspråksläsaren. Och mitt uppdrag var att kalkera den stilen till målspråket, inte att skapa en som stämde överens med just den läsarens förväntningar.

Det inte minst viktiga i översättarens uppdrag är alltså att överföra källspråkets stilnivå till målspråket. H*n berättar för översättningsläsaren om författaren använt sig av ett brokigt eller hemsnickrat eller pretentiöst eller slafsigt eller obildat eller svennigt språk och visar på möjliga svenska motsvarigheter till de fraser som författaren valt. Att klaga på att Díaz** i svensk översättning är alltför "brokig" är således att tala om hur väl man faktiskt behöver en översättning för att bättre ta till sig boken.

Ett språk är inte bara ord: det är också kultur, historia, samhällsanda, traditioner och löksoppa på många plan. Självklart kan en skönlitterär översättning aldrig ge sin läsare exakt samma upplevelse som källtextens läsare får. Det är en omöjlighet. Men översättaren är trots allt en yrkesmänniska med högre kompetens än de flesta andra att upptäcka och bedöma vad orden i måltexten bär på och implicerar och att sen förmedla det för källspråksläsaren.

*Oavsett hur den officiella beteckningen lyder anser jag att det är så stor skillnad på det språk som talas i Storbritannien och det som talas i Nordamerika att jag väljer att göra åtskillnad mellan dem på detta sätt.
**Jag blev för övrigt erbjuden att översätta just den här romanen, men tackade nej eftersom jag bedömde att jag inte riktigt skulle vara uppgiften mäktig. Också det – att inse sina begränsningar – är nåt man som yrkesmänniskan måste kunna.

Etiketter: , , , ,

2009-11-07

... gôbber å kärringer ...

Att Miss Gillette har ansökt om pass och varit på resande fot har kanske inte framgått med världens största übertydlighet, men så förhåller det sig i alla fall. Idag: en textmasseruelseinducerad bildrapport från utrikes.

Gummorna minner om när min mormor var så alzheimervirrig att hon
inte längre kunde bo hemma, utan vistades på anstalt. Innan hon blivit
permanent sängbunden kunde man ta ut henne i den vackra sjukhusparken.
Hon var så ängsligt stillsam, liksom medveten om att det mesta hon sa
och gjorde blev galet, och rädd att göra fel. Men en gång körde morsan
och jag rullstolsrally med henne, ungefär som man kör räser med småbarn
i sulky eller barnvagn. Då skrattade mormor så tårarna rann
och blev rosig om kinderna. Och så glimten i ögonen, den busiga.

Modern väggkonst: annan gumma.

Graffiti av äldre datum: gumma och gubbe.

Hur man än vänder sig har man ändan bak
brukar man ju säga i ganska så gnällig ton.
Men betänk alternativet!


Folk från all världens vrår mötte man. Dessa var nog på många
sätt mer hemmahöriga än svenskar. Fast så skönt att slippa vara förgylld.

Etiketter: , ,

2009-11-06

vem är du, vem är jag, vem är Gustav Adolf

Gustavus Adolphus Rex Sueciae stupade vid Breitenfeld den sjunde september 1631. Det visste ni inte va? Jodå: Som vanligt förirrade sig konungen stinn av mat och öl ut bland lösliga och dåligt kontrollerade känningar med fienden. Några kejserliga musketerare brände av sina vapen i skyn för att inbilla befälet att man stred i stället för att spela kort bakom ett kamouflerande hagtornsbuskage. Av muskötskotten blev kungens häst skrämd och satte av i sken, vilket i sin tur orsakade att kungen rullade ur sadeln och efter en kortare luftfärd återbördades till Tysklands jord på ett för honom ofördelaktigt sätt. När kungens hovskald Johan Narcissius hann ifatt den kungligaste delen av det kungliga ekipaget var Sverige i praktiken redan vordet ett land med förmyndarstyre.*

I en så politiskt instabil situation tordes man emellertid inte offentliggöra att konungen stupat: helst skulle man behöva besegra motståndaren eftertryckligt vid ett sådär alldeles avgörande slag. Det med knäckt nacke i ett buskage upphittade majestätet togs därför i hemlighet om hand av en handfull sammansvurna, vilka i en slik nödens timme fann på ett sätt att återuppväcka honom. Herr doctor medicinae Calvinol tog helt sonika ur Gustav Adolf och tätade honom med gummi arabicum, varpå han kunde blåsas upp och surras vid sadeln på sin häst** när han behövdes för att injaga kamplusta i mannarna ute i fält. Under slaget vid Lützen skrämdes Streiff i sken, vilket oavsiktligt eggade trupperna till dåraktigt dristiga anfall och ledde till seger alltmedan Lejonet från Norden lossnade alltmer från sina förtöjningar för att slutligen stiga till väders och försvinna. Så gick det till när Gustav II Adolf stupade för andra och sista gången.

En ingående beskrivning av detta ges i kapitlet På Tysklands jord i Calvinols resa genom världen av P.C. Jersild. Den skalpellvasse Jersild är här i synnerligen blänkande leklynne; Calvinol är en av de få böcker jag läst mer än en gång, och just avsnittet om GIIA hör till dess svindlande höjdpunkter. Jersild behärskar sitt ämne så väl att han utan vidare kan ta ur det och täta det med gummi arabicum till en replik så naturtrogen att bara dess viv skulle upptäcka sanningen.

Calvinols resa genom världen är en pikaresk där födgeniet Calvinol i vitt skilda tider och på vitt skilda platser listar och lirkar sig fram och evigt kameleontiskt smälter in sig där han råkar hamna. Han kan vara och bli (ja snart sagt vilket predikativfordrande verb som helst, utom heta, ty det gör han oföränderligt Calvinol) vem som helst tack vare en stark överlevnadsdrift och en formbar syn på sin identitet. Eftersom jag inte läst boken i sin helhet på ett tag får detta räcka i omtalningsväg, men det är som sagt lika fascinerande som vittert och roligt det är så fördömt roligt! utfört att jag vädjar till alla mina k. läsare att skaffa eller låna den här pärlan.

Apropå identitetsosäkerhet räserläser jag just – som i nu eftersom jag igår vid läggdags upptäckte att boken är ett icke omlåningsbart fjärrlån som går ut idag – Magnus Hedlunds Den unge Gröter, en likaledes dråplig och gemytligt excentrisk skildring av gröteborgaren Gröter (som i själva verket heter nånting helt annat) och hans envetna strävan att inte företa sig nånting alls här i livet. Det är en sorts patafysisk flanörlitteratur vars lakoniska humor framkallar förbluffade gapskratt titt som tätt. Men inuti det skenbart lustiga finns förstås bilder och reflektioner att plocka åt sig och behålla. Mycket vinner man som läsare på att känna till Göteborg hyfsat väl, för Hedlund kniper många poäng på ortografiska finesser i den parallella tillvaro och den parallella stad han skildrar. Själv kan jag identifiera till exempel vilken ö han som författarjag hyr sommarbostad på, och vem den på samma ö bosatta kvinnliga författaren är (i den parallellvärld som jag ibland kallar verkligheten, alltså). Att det är Näckrosdammen som är förebild för Nekrosdammen torde dock gå att lista ut även för den som helt saknar lokalkännedom.

Med trettio sidor kvar i den snabblästa volymen har jag dock ännu inte stött på någon pejorativ alternativ benämning på det klassiska, eleganta Bräutigams konditori, som till mångas otröstlighet gick i graven för säkert två decennier sen***. För jämnt hundra år sen hittade Carl Bräutigam på Gustav Adolfsbakelsen, som alltså äts till åminnelse av den konungens andra dödsdag. Seden har hunnit sprida sig över landet, till och med till konditoriet**** på den pöschkans centralorten. När jag purrade Julflickan imorse utlovade jag bakelseätning efter jobbet, så nu håller jag tummarna för att vi ska lyckas få tag på rätt sort. Annars blir jag tvungen att slöjda små Gustav Adolfshuvuden att lägga på vanliga anonyma bakverk, och det är faktiskt nåt jag inte fick lära mig på hemkunskapen.

*Kursiv text är ur Calvinols resa genom världen av P.C. Jersild.
**Gustav II Adolfs stridshäst var en oldenburgare som hette Streiff. Han gick ett öde liknande sin herres till mötes: sen sin död 1633 har han varit konserverad (förståeligt med tanke på det astronomiska belopp han betingat i inköp: man ville väl ha mer valuta för den statliga utgiften). Han kan beskådas på Livrustkammaren numera.
*** Tillverkning av konfekt och liknande sker dock än idag.
****Konditoriet är ett av få etablissemang som håller fanan högt på DPC. Det är i stort sett oförändrat sen det slog upp portarna och är väl i klass med andra kultstämplade konditorier.

Etiketter: , , , , ,

2009-11-05

din sommarblomstring är sin kos

Igår: säsongens första snö. Jag hade hängt ut lakan till tork och en ylletunika till självrengöring i den styva nordan som låg på. Framåt lunch var luften prickig av finkornig vit frigolit. Lakanen var torrblåsta; torra var snösmulorna jag skakade av dem.


Efter middan föreslog jag att vi skulle ge oss ut och busa i snön. Ja! ropte Julflickan (som såhär års ideligen säger sig längta till sommaren) men Lillis ville inte lämna sina skymningssagor fast sa att det gick bra att alla vi andra gick ut. Så Julflickan fick ha mammpappa för sig själv och leka storlekar och fotografera: hon (i sin mammas gamla rävpälsmössa) med sin lilla röda kamera, jag med vår stora svarta. Vi jämförde foton och kastade snöpingisbollar och Lillis fick snö i en kopp att äta med sked: ren och vit glesbygdssnö. Ja det var en fin kväll.


Idag är gräset skäckigt men asfalten bar. Det är som det ska.

Etiketter: ,

2009-11-03

giv psaltare och lyra

Både allhelgona och halloween har försiggått utan Miss Gillettes inblandning. Bortsett från att barna berättat att de blev busade med av två äldre kamrater i mormors stad har jag inte ägnat dessa företeelser en tanke, men idag försöker jag läsa ikapp lite i min rss-läsare och hittade då den här bilden hos Jessika, som brukar tala väl om butternut squash-pumpor på sin blogg. Inte en enda pumpa stod dock att uppbringa i den ena köpladan på den pöschkans centralorten; nu hoppas jag att den andra har, för jag har lovat barna laga pumpasoppa med pumpan som soppterrin, och löften är visserligen löften och sådär, men har man lovat en unge (för att inte tala om två) nånting får man också stå för det. Dessutom är min pumpasoppa godare än den jag åt i förra veckan: endast Sverige svensk pumpasoppa har, inget snack om saken.

Nej, för mig har årets allhelgonahelg framförallt varit den helg som föregår körens allhelgonakonserter. Igår hölls genrep med organist: det gick visserligen bättre än för två veckor sen, när vi tränade med orgelmusiken för första gången, men Maestro var långt från nöjd. Nu har slika usla genrep en tendens att följas av riktigt bra konserter, men jag förlitar mig då rakt inte på automagik: jag fortsätter repa hemma (som jag faktiskt gjort ganska flitigt den här terminen, kors i taket) och ska dessutom lägga i överväxeln. Luftrörskatarren är äntligen borta, och även om jag garanterat hinner bli förkyld en gång till före jul så kommer jag åtminstone att få vara frisk under helgens båda gig. Man får vara glad för det lilla skulle väl många ha klyschat till med nu, men att vara frisk är förbanne mig inget "lilla".