2009-07-31

there's no telling what she might do

Det sägs att man på småbarns tillväxtkurva kan utläsa hurdant vädret varit: under soliga perioder växer de mätbart mycket mer än under till exempel en regnig sommar. I år skulle det inte förvåna mig om Sveriges barn har krympt på längden – de som inte spolats bort av skyfallen eller spetsats på blixtarnas treuddar, vill säga.

Invärtes växt syns dock inte alltid utanpå, och nu tycks Julflickan ha tagit ett utvecklingssprång igen. Trenne tecken utgöra en spaning, så hör här:

För en vecka sen lärde Julflickan sig läsa skrivstil, nämligen den som är skriven i Tove Janssons Hur gick det sen? Hon läste hela boken för oss på passabel finlandssvensk dialekt när vi återsåg barna efter deras senaste sejour hos mormor. Vi är stolta, förtjusta, ja dårade.

Egen kamera har hon fått. Här plåtar hon en amurtiger på Nordens
Ark.
Alla bilderna blev perfekta! sa hon efteråt.

I förrgår, när Julflickan diskuterade lunchens fyrfärgspasta med oss, övergav hon plötsligt sina w-liknande r och sa, alldeles som om det regnade (vilket det faktiskt inte gjorde just då): Rosa, gröna och orange med tydligt svensktopps-r. Maken och jag hoppade högt men rörde inte en min: det kändes viktigt att inte kommentera saken. Men vi myser ju varje gång det kommer ett ord med ett sånt där slirande r.

Och idag, när jag tog med tjejerna till badhuset (lika gott att blöta ner sig med liv och lust inomhus istället för att förgäves försöka undvika att bli våt utomhus), då kunde Julflickan plötsligt simma. Basåba. Hon simmar krampaktigt och med näsan knappt ovan vattenytan, men det är riktiga simtag som nu bara ska tränas och tränas och tränas på tills simningen blir lugn och säker. Ryggsimmet gick riktigt bra.

Att läsningen har lossnat så väldeliga som den nu gjort är Julflickan själv glad över. Hon har kunnat läsa på riktigt nåt halvår, och stava sig igenom ord i över ett år, men hennes prestationskrav på sig själv har hindrat henne från att gärna vilja läsa högt så att andra hör. Nu känner hon sig äntligen så säker (eller är "duktig" ett ord som hellre borde användas här?) att hon med glädje delar med sig av sin färdighet. Men det är simningen hon är stoltast över. Själv är jag överlycklig över att för en gångs skull ha fått vara med när hon tagit ett, nej två!, av sina avgörande språng. Det har hänt alldeles för sällan.

2009-07-29

En ghasel

Min bror Larsson* frågade om jag inte ville använda några av hans bilder, och det ville jag ju precis hur gärna som helst. Det finns mycket att välja på: som valp var Larsson en mycket begåvad fotograf, och inte är han sämre nu för tiden trots att han låtit sin skaparglädje ligga för fäfot i fler år än ett växelbruk kräver. Bilderna jag till slut valde är från en av de attraktioner i Hrafnasil jag har besökt, dock inte vid detta tillfälle: gamla kyrkan. Larssons egen text till den ena bilden för nästan tvångsmässigt mina tankar till rubrikens dikt av Fröding, som kanske beskt skulle ha skrattat till vid tanken på att få ackompanjera fotografier från Ångermanland. Det är en bra dikt men så nedslående att jag nöjer mig med första versen där ännu inga nyckelhålslösa stålportar slagit igen, där det ännu går att ta sig ut.


Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.


*Man kan få myror i skallen för mindre: han heter Larsson, men jag heter Gillette fastän jag är miss. Här gäller det sannerligen att tänka lateralt för att få ihop det.

2009-07-27

the meetingplace

Inte är det min mening att överge den k. läsaren i Hrafnasil. Långt därifrån. Men ni kan gott bli kvar ett tag och bekanta er med nejder och nipor – för hur många av er har varit där förut? – och skulle det regna för häftigt är det bara att ge sig in på förnämliga SVAR och börja leta rötter, äta en god lunch eller kanske bara fika: den svindlande utsikten är en lisa för tanke, ande och matsmältning. Där sitter ni tryggt och bekvämt medan Miss Gillette försöker komma fram till vad som ska postas härstädes härnäst. Hon och Larsson, som är det närmaste en bror hon har i detta jordelivet, var på fotoutflykt under familjen Gillettes biannuella färd till västra Ångermanland, men som dessa bilder visade sig ha ett nästan monomant motivval är det tveksamt hur bilderna ska presenteras. Om alls. Larsson har lovat skriva några ord om ett par av sina egna bilder inom två dygn, och medan Miss Gillette väntar på dem, och funderar på sina egna, får den k.läsaren åtminstone se hur vackra mötesskyltar skulle kunna vara om det hade funnits nån estetisk sentimentalitet kvar i det här landet.

2009-07-23

Laalaa

Att packa i solsken är lite som att handla när man är hungrig: på tok för mycket onödigt hamnar i korgen. Att packa i solsken är också att fylld av fåfänga förhoppningar tro på att somrar kan vara som barndomens: att man faktiskt har bruk för många små, tunna plagg, så att de enda långbyxor man lägger i väskan är en eftergift för ens inre säkerhetsministers om-utifall-att-tjat.

I Sundsvall handlade jag och tjejerna en hel kasse kläder. De små gillar ju att byta klänningar stup i kvarten: de tycker alla de har är så fina att de inte kan begränsa sig till en per dag, och de kan aldrig få för många. I de olika föregivet ideella organisationernas begagnatbutiker betingar plaggen så facila priser att man kan köpa många, så nu frossade vi och plockade till oss en hel drös med klänningar. Men fortfarande bunkrade vi för sommar av det rara, soliga slaget trots att såväl regnkappor som paraplyer nu fått grävas upp ur packningen. De enstaka plagg med långa ärmar eller ben som fått hänga med liksom på nåder började snart kännas ingrodda. Nåt måste göras.

Ramsele har inget Myrorna i en nerlagd biograf att skryta med, men väl en Kupan i ett före detta dagis. De hade halva priset den dag vi kom dit på jakt efter långbyxor, så det var ju en dubbel välsignelse att ett par brallor som både passade och behagade mig inte kostade mig mer än en tjuga. Barna, som väl inte heller skulle behöva frysa om benen, fick varsitt par för sju och femti. Maken hade bett om och fått en tröja. När Larsson fick se den tog han sig om hakan och hummade och jag frågade om han tyckte den var så anskrämlig. Neej, sa han, men jag undrar om det inte är jag som har skänkt den …

Belåten struttade jag sen omkring i mina glitterrevärbyxor och kände mig vintage värre. Vintage är en bra eufemism som gör att man kan ta fram vilken gammal passé sak som helst ur garderoben och känna sig trendig istället för hopplöst ute. Inne tror jag aldrig att hatten jag köpte i en konsthantverksbutik tidigare på resan blir, men inte heller ute: den står, eller snarare sitter, liksom ovanför alla modeetiketter och är därför så tidlös man gärna kan önska sig. Och den som tror att Miss Gillette inte törs bära hatt med antenn får vackert tänka om: jag är själaglad att ha hittat en hatt som sitter fast på skallen hur mycket det än blåser och som dessutom tål väta och snö bättre än det utegångsfår den en gång växte på.

Så usel är sommaren dock inte att jag har behövt inviga den än.

2009-07-18

sand in his face (in his eyes, in his ears, in his nose)

Alla bilder går att klicka större – kan vara bra om man till exempel är väldigt intresserad av vad det står på skylten nedan.

Som sagt: visningsturer är alltid bra. Guiden Mentormamman och jag hade nämnde när hon visade den vita (!) rallarrosen att den var hittad och hämtad på en plats några mil från Ockelbo, där ju Wij trädgårdar ligger. I samma andetag berättade hon om en väl dold, ja nästan hemlig sandkyrkogård på samma ort. Den måste vi ju åka och titta på! glimrade det till i både Mentormamman och mig på samma gång. Och som vi inte hade så värst brått bestämde vi tämligen tvåväldigt att jakten på sandkyrkogården skulle bli nästa förmiddags utflykt.

Bilar står det emellertid inget om.

Att hitta till orten, Åmot, var inte svårt. Att hitta kapellet i Åmot var den enklaste sak i världen. Att hitta sandkyrkogården var däremot värre. Efter att Mentormamman till slut fått en vägbeskrivning av några damer som dök upp ur tomma intet i den lika tomma byn, och otippat nog själva skulle dit, försvårades expeditionen ytterligare av att den enda bron över älven var avstängd. Med en tilltagande känsla inte av att följa i nån forskningsresandes fotspår, nej att själva bryta obanad mark! fann vi så ett obemärkt men bemannat lokalkontor för ett stort skogsbolag. Tydligen var marken karterad ändå, ty en annan väg var känd. Hrmf.

Gravvårdar som länge tycks ha saknat vårdare.

En skylt förmälde att man funnit platsen för sandkyrkogården tack vare att en björn rivit och härjat i marken där och på så vis klöst fram den fina sanden. (Varför nalle betedde sig så är skrönorna dock oense om, men det kan ju också vara detsamma.) De äldre delarna av gravgården, som det ju rätteligen ska heta när begravningsplatsen inte ligger i anslutning till en kyrka, är nu helt eller delvis berövade alla spår efter de gravar som funnits här, men gravgården används ännu och på flera ställen finns fina exempel på hur gravkullarna skulle se ut. Alla gravvårdar var krattade i individuella mönster!

Ett av alla de olika krattmönstren.

Den tilsandede kirke känner man ju till men nån sandkyrkogård hade ingen av oss hört talas om, så vi (jag talar nu för Mentormamman och mig) var mycket belåtna med denna gravgård som utflyktsmål betraktad: dels var den udda, och dels tillhörde den inte de där ställena dit turisterna myllrar som på myrstigar. Vissa hävdar att bästa sättet att resa är att bestämma sig för ett riktigt obskyrt mål, ta sig dit och med öppna sinnen ta in det man råkar passera och uppleva på väg dit.

Precis på samma höjd hade de flesta järnkors rostat av.
Vem som vilar här kan man inte längre få besked om.

Här ett som ännu står upprätt. Kanske sneglade det
avundsamt på våra paraplyer.


Sista vilan för gravstenarna var bakom redskapsskjulet.
Och bakom utedasset.


Så värst äventyrligt var nu inte detta, men med fem småbarn var det precis lagom. Dessutom fick vi nöjet att fika i Bunges kapell i Åmot. Bunges kapell står omskrivet i det omfångsrika verket Minnets stigar (Hammarskiöld–Theorell–Wästberg); hemkommen tog jag fram luntan för att läsa om sandkyrkogården som väl måste finnas med där. Men nej – författarnas stig hade inte lett förbi den.

Sparbössa för medel avsedda för underhåll av Bunges kapell.
Det byggdes 1797 när fem- eller sextusen personer bodde på
orten men ägs sen länge av en stiftelse som driver hemslöjdscafé
i lokalen. Usikten ner mot älven är svindlande vacker,
vintrarna ger garanterat skidföre och huspriserna,
fick vi veta av den entusiastiska cafépersonalen, är försumbara.


Ockelbos kyrkogård skryter med en runsten, fast den visade sig vara en kopia av en runsten och tämligen intresselös (förutom att själva stenens historia varit ett vådligt äventyr i sig). Här hemma läser jag på nytt i Minnets stigar att "en av Sveriges stora äventyrare, uppfinnaren, bekämparen av korallrevens vidunder, pärlfiskaren" Victor Berge ligger begravd på Ockelbo kyrkogård. Om det inte regnar nästa gång jag passerar ska jag titta på den. Den korta beskrivningen av födgeniet Berges liv som ges i Minnets stigar är så spännande att jag har lånat och läst en av hans böcker; jag ångrade det inte, den var fascinerande.

Nästa avsnitt: mode i Nedre Norrland!

2009-07-16

garden of earthly delights

Vad varje semester behöver är en rivstart*. Eftersom vår denna gång begynte samtidigt som Mentormammans familjs, som skulle åt samma håll som vi, kunde för en gångs skull avresedatum och färdrutt för Cirkus Gillette bestämmas. Mentormamman hade hört mycket om men aldrig varit i Wij trädgårdar: således stämde vi träff där.

Min underbara Mentormamma speglad i skogstjärnen. Vi gick
visningsturen vilket också var väldigt givande. Har man flax
får man självaste Lras Krantz som guide!


Första gången Maken och jag var i Wij var anläggningen i sin linda. Jag hade läst om det närmast storvulna projektet i en ledande dagstidning och givetvis blivit nyfiken. Såhär i backspegeln är jag glad över det där första besöket, för nu vet vi ju hur ingenting det var innan lustgården växte fram. Rosengården var då nyanlagd och i sanningens namn ännu inte mycket att skryta med. Utöver den fanns en grovt tillyxad köksträdgård – och himmelsvida visioner som lockade till framtida besök.

Ljuskronan i portalen syns inte så bra på bilden,
men är maffig i verkligheten.


Sen dess har vi varit där flera gånger. Vid varje tillfälle har nya saker tillkommit, och gör så fortfarande. Här finns nåt för de flesta smakriktningar. Barnvänligt är det också, inte bara den megafina lekparken utan hela anläggningen med dess många finurligheter och stora tummelvänliga ytor.

"Skalbaggsutställning", sa guiden. Det lät väl intressant –
men var nåt helt annat än man trodde. Fantastiska
– i ordets rätta bemärkelse – skapelser!


En hel dag tillbragte de båda familjerna i trädgårdarna. Minst så mycket tid behöver man! Jag räknar kallt med att alla k. läsare förr eller senare far dit, och då rekommenderar jag logit på det här förträffliga pensionatet, som förutom alla andra meriter har den goda smaken att ligga tvåhundra meter från parkentrén. Nackdelen med Ockelbo är att det inte verkar finnas nåt vettigt matställe där, förutom Wij trädgårdars egen restaurang, fast visst kan man väl stå ut med pizza en och annan gång emellanåt eller plocka ihop en buffémåltid i nån av matvarubutikerna (den som är ett anagram på CIA är helt fantastisk, där gick jag fascinerad i en timme och kände mig ändå inte färdig; fast jag i en butik på semester är förstås ett kapitel för sig och ett jag inte tänker gå in på nu).

Bilderna får berätta mer. Men inte för mycket, den k. läsaren måste ju bli nyfiken och vilja åka dit och se själv.

Här är späda björkar inflätade i en rostig ram så att det är
svårt att se skillnaden mellan de båda materialen: det stela och
det böjliga, det oorganiska och det spirande. I detta möte
ser det ut att vara mer som förenar än skiljer dem åt.


Ofta är det just fråga om gamla medicinalväxter och andra arter vilkas odling för länge sedan upphört som dyker upp på de mest osannolika ställen i stan. Exakt hur de kommer dit är vanligen omöjligt att säga, men i många fall är det helt enkelt så att de exotiska arterna ligger i jorden som vilande frön från en annan tid, i väntan på att något ska inträffa -- ett gatuarbete, en husrivning, en ny rabatt eller någon annan störning -- som ger dem möjlighet att gro. Och när de väl får fotfäste på ett ställe kan de dröja sig kvar under mycket lång tid, precis som belladonnan på Sandåsgatan. Belladonna (Atropa belladonna) är en meterhög och mycket giftig växt som ursprungligen kommer från Sydeuropa, där den en gång i tiden var mycket uppskattad på grund av att den gav ett extrakt som i sin tur gav kvinnor vidgade pupiller, vilket ansågs vara sexigt. Den dök upp, oklart hur, vid en husknut på Sandåsgatan alldeles nedanför Observatoriekullen vid mitten av 1800-talet. Och där står den lustigt nog än.
ur Naturens nollåttor
Fredrik Sjöberg

Och ni som bor i Stockholm kan nu springa och titta efter den giftiga men kanske ogifta belladonnan, som åtminstone jag då aldrig hade sett i verkligheten förrän nu i Ockelbo.

Gamla traverser kan man väl aldrig se sig mätt på?

*Detta är naturligtvis inte sant, men medge att det låter som ett gammalt välgrundat talesätt från industrisemestereran.

2009-07-15

Here comes the bride - eller?

Satt och jobbade med ett bröllopsspel och googlade efter nånting bröllopsrelaterat när jag hamnade på den här bloggen. Den är visserligen präglad av en formlig besatthet av bröllop men är snygg och visar en massa piffiga pyssliga tips som är helt i min smak (kolla manschettknapparna av skrivmaskinstangenter! bara en sån sak!) om än inte alls inom ramarna för min tidsbudget. Hur som helst blev jag nyfiken på hur det blev med det minutiöst planerade bröllopet – men upptäckte att ingen postning skett sen den blivande bruden funnit en ännu perfektare brudklänning, i mars. Mäh! Hallå! Vad hände? Fick gummen nog? Fick gumman nog?

Jag prenumererar nu på den här bloggen bara för att eventuellt få veta nånting om dessa helt okända personers vidare öden.

pack a shirt and some fresh pajamas

Först några ord om packning.

Jag gick lite annorlunda till väga den här gången: tänkte ut vilka bagagekategorier som skulle ingå och ritade upp dem. Sexton kollin blir det, sa jag till Maken när detta var gjort. Han himlade med ögonen och frågade hur många år jag hade tänkt vara borta. Jamen kolla här då, sa jag och visade min skiss.

Går att klicka större om man är mycket intresserad av
vårt bagageutrymmes innehåll. Cirklarna med enstaka
bokstäver i betecknar varje familjemedlems
garderob, minus ytterplagg, regnkläder och skodon.


När vi packat färdigt påföljande dag visade det sig att två kategorier kunnat samsas i ett och samma kolli, men att Maken å andra sidan medförde ett eget kolli med lektyr.

Nu var vi resklara – vi och våra sexton kollin.

2009-07-04

having lots of weather here

Först är det tretti grader varmt så länge att det gröna gräddas till en gulbränd ton och saker självantänder i hettan. Sen öppnar sig plötsligt himlen utan förvarning och häller ur sig en massa vatten. Sen blir det pôtthett igen. Sen kommer ett åskväder vars like man sällan skådat: ett sannskyldigt skådespel! Sen ånyo gass, och nu gör allt vatten som strävar tillbaka upp mot högre sfärer att en rent sydostasiatisk luftfuktighet råder: tvätten torkar inte på strecket trots att det är tjufem grader varmt. Sen börjar det tvärt hagla iskorn stora som kikärter. Den ursinniga tre minutersstorm som föregår urladdningarna är den enda varning man får. Mer åska. Mer slagregn. Sex mil härifrån träffades en person av blixten igår och dog. Själva drabbades vi betydligt mildare: "Du är inte den första som köpt ny router idag", hette det i databutiken.

Jag har svårt att hänföra den turbulens som råder just nu till nån svensk årstid. Det liknar ingenting. Men spännande är det.

"Oj, tror du man ska dra ur datorsladdarna nu kanske?"

Här vältrar sig ovädret fram. Efter det jag fått höra uppifrån
de senaste dagarna har jag inte det minsta svårt att föreställa mig
bullrande bockdragna vagnar, släggtunga slag med hammare mot
alla upptänkliga material, hätska handgemäng mellan resar och
ymnigt svärjande ur asaskägg. Du milde tid.


Tor har passerat och regnet strilar i hans hjulspår. Samtidigt skiner solen.

Man begriper inte hur de orkar hålla sig upprätta under
vädrets våldsamma frontalangrepp, men det gör de.