vattunymfer plaska kring i ring

Mina k. läsare äro väl i upplösningstillstånd af oro och nyfikenhet stadda öfver öfre badsalens skick och tillstånd. Känner jag mig därföre manad att stilla eventuella farhågor afseende den gilletteska familiens hygiën medelst nedan förefintliga fotografiska illustrationer:

Yngsta telningen, iförd badtricoter, har intagit en
vilsam pose å den vägghängda klosetten, som blef
salens första ibruktagna meuble. Electriska slyngor
i golfvet saknas, varför temperaturen i utrymmet
ej uppnår en kroppi behaglig värma, enär radiator
ännu ej är monterad.

Systrarne Gillette fröjda sig och tumla om i det för
dagen till hemmanet forslade karet. Ut med den
löjeliga blajan! utbrusto de tvenne najaderna,
åsyftande det för kreaturs vattning afsedda käril
af plastic vilket fått göra tjänst som badkar åt de
båda smärre familiemedlemmarna. Äfven
commoden har af detta dato försetts med sjelf-
afrinning, varför badsalen nu är till fullo brukbar,
låt vara afsevärt svalare än önskvärt vore.

motherfuckin' violence of badminton

Idag blir det lästips: läs Två sjöar av Johan Nilsson. Jag säger bara* detta: den författare som kan förmå mig att läsa om badminton så att jag glömmer att andas, han vet vad han gör. Den författaren kan också på ett stillsamt, sakligt sätt beskriva saker som man känner igen så innerligt väl fast man inte visste att man gjorde det förrän man läser det i den här boken. Det handlar om vänskap. Det handlar om vad som driver en i livets olika skeden. Det handlar om vad som aldrig kan vara oviktigt. Den handlar kanske mindre om badminton än den låter badminton i viss mån spegla allt detta. Dessutom löper en deckarliknande bihandling genom berättelsen men den handlar mer om det svenska samhällsklimatets förändring genom flera decennier än om ett mysterium.

Den som vill läsa utförligare recensioner kan lätt googla fram såna. Själv nöjer jag mig med att rekommendera. Och sen när ni läst ut Två sjöar kan ni som inte redan gjort det läsa Koka makaroner av samme författare också. Den är också jättebra, fast på ett helt annat sätt.

*nästan bara; lite mer blev det ju ändå.

such cold distress

Mäh! Vad är det här egentligen? Vad gör myndigheterna? Snöstorm precis hela dan idag igen! Mitt tålamod befinner sig på den nivån att jag hördes grumsa dovt imorse.

"Aprilväder", sa Maken.
Mummel mummel, knorrade jag. "Gärna för det – om det bara bleve majväder i april sen. Och juniväder i maj, och så juliväder i juni för då skulle det för en gångs skull vara varmt på midsommar."
"Fast helst juliväder i juli", tyckte Maken.
"Nej, augustiväder i juli och augusti för det är det bästa sommarvädret, och sen septemberväder i oktober och november och oktoberväder i december. Och sen kan vi ta februariväder i januari och februari."
"Bra, då kan du ju ge myndigheterna det direktivet så att de slipper stå så handfallna som de bevisligen gör. Nu när det inte finns några bönder längre har ju bondepraktikan upphört att gälla och ingen tycks minnas riktigt hur årstiderna egentligen ska vara."


Medan jag grunnade på vilket departement man lämpligen borde hänvända sig till i denna sak pulsade jag ut och tog ner ett par av de lakan jag hängde på strecket i förrgår. I vanliga fall brukar jag låta dem hänga tills de torkat, hur lång tid det än tar (det blir enbart problematiskt om allting är rentvättat och vikt eftersom utrymmet i linnelådor och klädskåp då tryter), men idag tryckte den lilla antropomorfen i mig fram trynet och ömkade det insnöade sänglinnet. Som den k. läsaren ser har det blåst besvärande hårt vilket fått lakanen att kränga sig runt klyporna istället för fogligt att låta sig betvingas av dem; dessutom hade det kommit så mycket snö att de inte längre hade frigång över marken.

Väldigt falkögda k. läsare undrar väl vad det i anarkistkulörer färgsatta föremålet i bollträdets grenverk är. Ett ögonblick så går vi närmre:



Det går inte att urskilja, men på locket – som är vänt mot tittaren – står det US MAIL i relief. Efter tiden i Kalifornien var jag hopplöst förälskad i dessa postlådor och deras fiffiga röda flagga. Den lilla semaforen kan användas som meddelande av både brevbärare och adressat: om lådans ägare vill att brevis (som säkerligen i nåt distrikt nånstans i nåt land på jorden måste heta Vita) ska ta med sig försändelser h*n vill ha postade fäller h*n upp flaggan, och då fäller brevbärarn ner den när adressen passeras. Är lådan istället tom vid utbärningsturens början fäller den postverksanställde upp flaggan ifall nånting stoppas i den. Det är så finurligt som aldrig det.

Mycket mindre finurlig tycker jag inte man är när man som jag hittat på att klämma upp lådan i ett träd och använda den som förvaring åt planteringsspadar, sekatörer, kultivatorer och vämjeligt stinkande rådjursäcklande medel, alltså sånt som man behöver stup i kvarten och måste ha lätt tillgängligt, fast ändå i skydd för väder och vind. Fast som det ser ut idag tappar man nästan tron på att 2009 års odlingssäsong nånsin kommer igång. Nog för att isrosor slår ut helt utan skötsel, men lite variation vill jag ändå utbe mig om.

she strips away the colors

Denna bloggpost tillägnas Binas Sportfiskaren.

I den första morronstunden spelade en orkidé skuggteater för bara mig på datorskärmen:


Charterresevärmen innanför väggar och vindögon ville narra mig att våren landat med parasolldrink i grenen, men ute stod trädgårdsmöblerna alldeles stela av frostnyp och tjälknöl:



Dessa båda bilder kan sägas vara ganska goda representanter för min smak. Fast låt mig förtydliga: den smak som jag i andanom anser mig ha. Mina estetiska runkdrömmar är hämtade ur tidskrifternas ansiktslösa, anonyma vitväggserotik med en minimalistisk böjträfetisch. Mitt hem skulle om jag fick inreda det alldeles själv antagligen se ut så här i ena änden av en nerlagd och invändigt vitmenad industrilokal


och i den andra skulle det stå en säng invid en jättelik skinnfäll. Allting annat skulle vara dolt bakom sinnrika dörrar och väggar, utom ett stort loppischict krus med några minutiöst slarvarrangerade blomstackare (komplett med ett par fejkfällda kronblad och en låtsastappad sidenscarf i matchande kulör bredvid på de svartlaserade halvmeterbreda golvplankorna*).

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter att få bo så. Avskalat, rent, öppet. Fritt! från allt som belamrar i såväl bokstavlig som bildlig mening. Eller om alltsammans grundar sig i att städning är mig så förhatligt; jag skulle icke hålla det för omöjligt. Alltnog: med åren har min dröm alltmer kommit att anta karaktären av vision, och sen barna kom har den nästintill förvandlats till komik, åtminstone sedd i relation till mig själv. Efter några år begrep jag att jag var tvungen att kapitulera inför deras väsensskilda smak och ordningssinne för att inte frätas sönder av irritationen över att mina alltmer uppgivna försök att hävda min egen inredningsstil konstant ramponeras av de påhittiga döttrarna. Som är övermåttan förtjusta i att pynta, och som gör det precis överallt:

Man kan få taskig matsmältning för mindre

Den för mig enda möjliga överlevnadsstrategin är att gå in i dem och se världen, eller åtminstone pyntet, med deras livsbejakande blickar. De älskar alla saker och alla färger – samtidigt. De klär sig i alla sina favvoplagg utan att ägna en tanke åt fantasihämmande surhänsyn som huruvida de harmonierar eller ej. De omfamnar lyckligt glitter volanger trollspön baddräkter peruker pippilotter barbies traktorer pepparkaksformar hopprep ja allt som berikar. Det tomma och vita som jag omhuldar så framstår väl snarast som sensorisk deprivation för dem, som ännu inte tröttnat på nånting här i livet.

Leve de!

*Fabrikslokalens betonggolv har jag självfallet låtit lägga mångsekelgammalt trägolv på. Fattas bara.

leave you longing for

De har inte kunnat avhålla sig från att stoppa vaniljessens i teet, men några små mintkakor eller chokladtryfflar finns det inte på kaffebordet i salongen. Lika så gott det: det skulle ha känts som ett svek mot tjinuski- och hallondesserten. När jag sa till kyparen/sommelieren att det var den godaste dessert jag nånsin ätit var det varken lögn, överdrift eller smicker. När jag sa att kalvbrässen sopade banan med resten av rätterna var det också fullkomligt sanningsenligt, för det var den mjällaste kalvbräss jag mött på denna jord och den sällskapade dessutom i en übersinnlig gräslöksvelouté i lag med en rodnande havskräfta som måste ha varit dess livs stora hemliga kärlek (de låg ju där på så kyskt franska-köket-avstånd från varann, men den omisskännliga noten av dragon avslöjade deras passion).

Och det bästa? Att en liknande upplevelse väntar imorron kväll också. Platsen är Grythyttans gästgiveri. Förstås. Jag blir alltmer övertygad om att det är här rikets utsöktaste mat finns. Och jaaa: lite i glasen, flåt gasen, är jag allt nu.

*Velouté var jag tvungen att fråga om. Det är en sås eller soppa med buljong som bas.

underneath the vacancy sign

En dörrskylt alla hotell borde ha. En sannolikt ofantligt lönande affärsidé.
Ett ändringspåhitt av Miss Gillette. Ett hantverk av Maken.

Vid rådvilja*: klicka bilden större, skriv ut & häng på dörrhandtaget!

*Rådvilja är vad man har när man är rådvill. Men det fattade ju den k. läsaren ändå.

a cunning linguist

På väg till den pöschkans centralorten med döttrarna i bilen: i backen upp mot kyrkan får jag syn på en granne och säger till barna, som är förtjusta i dennas husdjur:

"Titta, där går Hundeli med môpsera."
"Möppsera", repeterar Lillis.
Oj, tänker jag. Säger: "Mopsarna heter det egentligen. Men det är många här som uttalar det môpsera."
"Mopsarna", upprepar Lillis, inte det minsta förvirrad.

Motbilden till den glimten är en från Frankrike, när kören stämde upp en av bitarna från utantillrepertoaren, en som jag inte kunde eftersom jag ännu inte varit med så länge. Melodin var inte svår, inte altstämman heller. Men jag kunde ändå inte sjunga med eftersom jag inte förstod texten. Hur jag än spetsade öronen och rådbråkade mitt sammantagna glosförråd kunde jag inte bli klok på vilka ord det var. Inte förrän långt senare, hemma på nån vanlig körövning, fick jag noterna: Viva tutte le vezzose donne amabile graziose che non hanno crudeltà. Och kunde äntligen sjunga.

Medan mina små super in språk via fonemen – till och med Lillis klarar vissa rader ur Abbas låtar – nalkas jag själv nya ord mycket mer visuellt. Jag vill, ja formligen kräver att få se hur de ser ut för att våga fatta ett grepp om dem. Behöver jag säga att jag har det oändligt mycket kämpigare än de små och oförfärade? Har jag begripit saken rätt övergår språkinlärningen från den ena till den andra hjärnhalvan omkring sjuårsåldern. Det visar väl om inte annat ovanstående.

all through the iron season

Fjärilslätt vilade det på snön, så sent som häromdan, så det måste ha klamrat sig fast in i det längsta vid sin kvist innan det släppte taget, och kanske då kände att äntligen. Smärtan mellan sina ådror kan det inte dölja. Men än minns det hur det var att vara ett blad: jovisst! ännu är det ett blad. Och här, i mitt minne och mina ögon: alltid.

ninety tons of thunder

Billingebejbs svar är ögonblickligt och gör mig smålycklig på det där sättet som egentligen är den dyrbaraste glädjen: gärna, vill hon ta sig ner till stationen och fika en stund med mig mellan mina tåg. Stunden, den lilla, flyger förbi på sprittande ärlevingar. Mötet blir också en sorts hemkomst, en återvändo till ett smultronställe.

Jag skulle kunna säga egentligen är vi inte så nära vänner men jag vet inte längre vad det betyder. Att vi inte ses så ofta, kanske. Men hon är en av dem som tar emot mina skeva egenslöjdade föremål och ställer dem på hyllan märkt med mitt namn så som man mottar sitt barns teckningar flörtkulepynt och säregna associationer: de värderas alltid bara utefter givarens förutsättningar. (Den liknelsen födde sig själv vid ett samtal med Larsson härförleden. Han förstod precis, och sa Din hylla finns alltid kvar här hos mig. Jag vet, min vän. Jag vet ju det.)

Som så ofta är det fråga om selektiv varseblivning i det här fallet också. Inget i min omvärld har egentligen förändrats. Det är jag som inte förmått fästa blicken på dem, på Billingebejb och de andra hyllinnehavarna, eller, om jag trots allt ibland sett, inte vågat tro att det kunde stämma: att de kunde vilja finnas för mig. Eller

jag har inte tyckt att jag kunnat ge nånting, och därför inte kunnat med att ta emot nånting. Hur kul är det att sitta och höra nån älta sitt ändlösa krisande, hur givande är det? Snarare: givande är det – ett ensidigt givande och inget tagande alls. Så har jag tänkt. Fast

samtidigt har jag själv ju ett stort behov av att få ge. För mig är det ett tagande att få ge nån den uppmärksamhet som behövs för att h*n ska få processa nåt som h*n går och släpar på. Ge nåt som behövs. Vara en som behövs. Den enorma lättnad som infann sig genast jag formulerat för DD att min stegrade ilska gentemot honom i själva verket grundade sig i frustration och sorg över att aldrig ha fått känna mig behövd av honom trots att han varit så viktig i min egen process, den lättnaden beror kanske till stor del även på att jag faktiskt talade om för mig själv att andra också vill känna sig behövda – av till exempel mig.

Att ta emot det andra vältrar över en, att agera bollplank i stundtals tjatiga samtal om andras problem är inget betungande. Oegennyttigt är det självklart inte heller, tvärtom: man gör det för att få bekräftelse, för att befästa sin plats i ett sammanhang. Än sen? Att bevekelsegrunderna delvis är egoistiska gör ju inte resultatet mindre värt eller engagemanget påmålat. Så

inte helt osannolikt är det att det funnits ett stråk av självpåtagen bestraffning självvald exil självdiagnosticerad social spetälska i mitt sätt att inte kunna våga? vilja? skönja nåt gott för min egen del de senaste åren. Men nu när tåget gör uppehåll i Töreboda faller över stationen ljuset från en sol så fylld av tillförsikt som bara vårsolen är tiden närmast efter att ha efterträtt den trötta och uppgivna vinterkollegan.

tell me when the whistle blows

Inte är det som förr att åka tåg. Det är dyrare och krångligare och marginellt bekvämare; biljetten, den har man i mobilen eller på ett papper man själv har printat ut därhemma (vilket gör att jag känner mig som en falskmyntare, och en pinsamt tafflig en till på köpet som använder gamla slaskpapper med redigerade råöversättningar att skriva ut på: det ser ju inte ens ut som en riktig biljett); förfriskningarna som serveras är lika relativt dyra som förr men oändligt mycket godare – man kan rentav köpa vin ombord; det finns eluttag där man kan stoppa in sladden till exempelvis sin dator. Det finns inga vattenkaraffer av glas mer på väggen i varje kupé – det finns över huvud taget knappast några kupéer kvar – och det finns inte längre nån ordentlig plats för bagage. Men fortfarande blåser stinsen i visselpipa när tåget avgår från stationen. Ibland känns det som om den där korta, sakliga drillen är det starkaste bandet bakåt genom tåghistorien.

en glimt i sänder

Varje gång jag besöker en av rikets båda största städer blir jag obeskrivligt lättad över att vi som småbarnsfamilj inte bor i nån av dem. Och varje gång tycker jag det är oerhört tråkigt att vi som vuxna inte gör det. Vilken pirrande vardagssällhet att strosa i strömmen av mänskor, möta blickar, insupa stilar, uppsnappa snuttar av samtal, skymta stycken av individer. Se en glad dam i färgstark halsduk ivrigt vinka till nån på spårvagnen, kanske ett litet barn. Få syn på nån som bergis också gillar porslinsisolatorer. Praktiskt taget känna vårblåstens ilar leta sig innanför cyklisternas midjelinningar. Läsa anarkistiskt parafraserade PR-meddelanden, som detta i krokuslila skrift: Få frågor om vad vi vill! 118 001 Dricka cappuccino vid fönsterdisken på Mauritz kaffe och bli den som startar traditionen att en kopp kaffe kostar ett ord, i utbyte mot ett annat som killen bakom disken ger i gengäld. Bli hejdlöst kär i såna vackra själar. Få skutt i steget av lusta. Vara medveten om alla valmöjligheter runt omkring. Värmas vid tanken på att döttrarna längre fram i livet kommer att erfara samma svindlande eufori över slika mycket små och omistliga ting. Vara glad över att få vara i det, nu, istället för sorgsen över att det inte varar för evigt.