2008-09-30

tangent tears

Det var nästan lite perverst det här. Som att klämma finnar, fast nyttigt och meningsfullt på ett sätt som man alltid har önskat att finnklämning skulle vara.

Igår märkte jag att det var svårt att skriva å. Jag såg på skärmen att å:na i orden fattades och när jag kände efter var tangenten lite stum i trycket, åkte inte ända ner i botten. Då skakade jag lite på tangentbordet och problemet upphörde. Idag upptäckte jag efter nån halvsidas översättande att det endast med viss ansträngning gick att skriva en akut accent. Akut? Försökte tangentbordet säga mig nånting? Eller var det mitt undermedvetna som kommunicerade med mig på detta sätt?

Som kvinna åtnjuter jag i en sån här belägenhet vissa fördelar som de flesta män saknar. De går där och sprätter med sin Leatherman i ett suspens... förlåt: suspekt falliskt hölster, och säkert kan de barka smärre träd, sänka en finnjolle och flå en grävling med sagda multiverktyg. Men in mellan knapparna på ett tangentbord når de inte. Det gör däremot jag med min vassa nagelfil från Scholl och min laserslipade pincett med livstidsgaranti.

Skatter ur t-bordets gömmor. Det var den lilla plastbrickan, förrymd
vid bortklippandet av etiketten på ett nyköpt plagg, som hade lagt
sig att vila under å:et. Ett blyertsstift hade hamsterfamiljen också
sparat på. Vindruvan låg inte i tangentbordet: den la jag dit som
storleksjämförelse.


Det här tangentbordet är förstås ingalunda mitt första. Tangentbord är närmast en förbrukningsvara och just det här fick jag begagnat via Maken efter nån han inte längre minns vem det var. Däremot trivs jag osedvanligt bra med det och vill därför behålla det så länge det går. När jag fick det var samtliga tangenter mörkgrå av ett odefinierat klibbigt guck. Med tiden har gucket nötts bort från de frekvent använda knapparna (om jag inte emellanåt hade tvättat händerna med tvål skulle jag antagligen ha haft fem utmärkta flugfångare på vardera handen nu), så att hela tangentbordet numera bara delvis ser ut som ett lortaktigt containervrak.

På F11 sitter funktionen "applicera mallen normal + inget indrag".
Den använder jag tydligen flitigt. Förutom x-knappen, som fått ett
uppsving i och med att jag börjat köra TagEditor, är det numeriska
tangentbordet däremot inte så välbesökt, och den arma nollan
rent impopulär.


Men å vad jag önskar att det hade kunnat berätta sitt livs historia för mig. Klägget på knapparna vill jag inte ens spekulera i vad det kan ha varit. Men nån gång under sin levnad måste tangentbordet ha härbärgerat en familj av håriga små individer, kanske hamstrar som pilade omkring där nere bland kontakterna och boade in sig med mjukt fnössel. Livnärde sig gjorde de på de matrester som drällde ner från datoranvändarens mun och haka – fortfarande fanns det tillräckligt med smulor och annat odefinierbart för att fylla ett litet visthus inför vintern. –Nej, jag har verkligen inte smulat nåt i mitt tangentbord! Jag äter inte vid datorn! Aldrig! Inte jag inte! Och inte dricker jag te vid den heller, och absolut inte kaffe, nej aldrig på tiden!

Efter att ha klämt alla fi– nej alltså, petat fram så mycket fnössel jag kunde med nagelfil och pincett skruvade jag isär tangentbordet, dammsög underdelen och torkade av skalet med en knappt fuktad trasa. Nu tycker jag att det ser fräscht ut som en nyduschad lodis, och det känns väldigt spänstigt att knattra på. Och det måste ju omvärlden få veta.

2008-09-21

dropped in diamond disarray

Sensommaren är det skrutt med. Ofta känner jag mig som i en inte alltför avlägsen dystopi där det är tretton plus och hällregn oavsett årstid. Tänk att det kan vara såna jättehål i ozonskiktet utan att det blir några i molntäcket – man efterlyser en smula konsekvens här, och vad gör myndigheterna, och det ena med det tredje.

Gungträdet om hösten. I hink-
gungan leker några äpplen nöjesfält.

Emellanåt rullar emellertid en gyllene dag ut sig framför fötterna på en och man kan låtsas en stund att det inte finns så mycket ozonhål E-tillsatser mördarsniglar fästingar algblomning fertilitetshämmande barnskoämnen och psykopater att gå och oroa sig för ska ta kål på precis all glädje som ungarna borde ha av livet och tillvaron.

Det väldiga trädet lägger sin egen heltäckningsmatta.

En sån den stillsamma glädjens dag fick vi idag. En picknick i skog precis så fuktmossigt grön att jag känner igen mig i den. En svampplockande make. En glad snartfemåring och så en liten kelsjuk tvååring som kröp innanför min stora jacka och höll maten så oändligt fint i sin lilla, kompetenta hand och fick mig att förundras över hur nån mänska kan äta ett potatischips så svindlande långsamt trots att hon har sån glupande längtan efter det. Och jag erinrade mig följande som jag läst kvällen innan:

Människan förstod sig icke på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden förstod hon icke, icke ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. ... saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare och starkare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt. ... Ett samvetsgrant och saktfärdigt genomlevat förflutet, det var det enda råämne som en hållfast människa kunde göras av.*

De är blekgröna egentligen:
jag har trixat med färgerna

Hemma väckte jag Lillis varligt och hjälpte henne cykla trehjuling en lång stund. Hon har genast begripit hur det ska gå till Så göö man! men benlängden förslår ännu inte riktigt. Det gör henne inget, hon är stolt ändå över hur bra hon kan, och jag ännu stoltare förstås.

Sen hjälpte jag Maken med en uppgift som gjorde oss båda sammanbitna och anfäktade av viss ruelse. Största apeln bär tiotusentals äpplen och slänger stönande under bördan av all denna ogallrade frukt ifrån sig lika många. Dieva, som med sin Kära maken hade trevligheten att titta förbi för några veckor sen, frågade vad sorten på det trädet heter; just då hade jag glömt det, men kom på det senare (utan att behöva fuska och titta på skylten jag plåtade när jag helt oförhappandes träffade på vår i alla tider okända sort på en äppelutställning i Göteborgs Botan för två år sen. Risäter heter den).

Stämmer på pricken, inte minst geografiskt.

Makens och min bisterhet kom sig av att det tar emot att vräka ut skottkärra efter skottkärra med vackra, goda äpplen i kökkenmöddingen. Använda mer än en bråkdels bråkdel av dessa äpplen förmår vi inte och eftersom detta är typ vischan finns här inte ens nån som vill ha hästäpplen. Kom och plocka nu snart innan allihop störtar sig i fördärvet!

*Ur Hummelhonung av Torgny Lindgren. Jo, det är humlors honung det rör sig om, inte honung av humleblomster. Hör du det Nilsson! Hummelvinge hummelvinge hummelvinge!

2008-09-19

Mejl it tudej if it's onli tu sej ...

Det är inte ofta som Maken och jag får tillfälle att promenera tillsammans, men eftersom barnas mormor är på besök smet vi ut båda två samtidigt en timme.

Jobb pratade vi, förstås. Vi har inte så många att göra det med. På dagarna msn:ar vi (kanske för att det skapar en illusion av att vi faktiskt sitter på varsin arbetsplats och inte alls kan bara springa ner eller upp och babbla lite hur som helst; jag menar alla vill väl kunna följa tjej- och tanttidningarnas råd om att krydda sexlivet genom att under arbetsdan messa sin partner och antyda att man har raffiga underkläder på sig så att detta sen ska hägra för partnern hela dan och man knappt kan bärga sig utan sliter kläderna av varann redan på tamburmattan när man kommer hem efter en ansträngande dag på kontoret; ja ingen i dessa sextipsartiklar har barn såklart, för då får man vackert trava till dagis och hämta i sitt skavande raffset och hoppas att det inte blivit alltför svettigt när man väl är klar med matlagning lekning badning nattning och dråsar ner i soffan fullkomligt slut och renons på all sexlust och dagens eggande mess mest ter sig som ett skämt; alltså man vill väl kunna följa de här enastående sextipsen istället för att helt simpelt och tradigt, som vi kan, springa nerför trappan och visa upp raffsetet man har på sig och idka uppiggande äktenskaplig samvaro där och då istället för att få känna sig normal och hoppas på bolibompasex som alla andra småbarnsföräldrar, alltså det känns ju som en billig genväg till smidighet och glädje) fast det blir mest om lunchtider och liknande, och således: på promenaden pratade vi jobb.

"Det är så irriterande", sa Maken. "Enligt Googles riktlinjer så får man ab-so-lut inte säga brev. Nehej då. E-postmeddelande ska det heta. Det är ju vansinnigt. Förutom att ordet är långt och otympligt ger det fel signaler – ett meddelande är nånting kort och rätt formellt. Det behöver ju ett mail inte alls vara. Dessutom är det ju faktiskt ett brev, fast elektroniskt."
"Det ska heta mejl!" sa jag, som numera sällan har några jättebestämda åsikter om hur saker och ting "ska" heta. Det här har jag emellertid begrundat noga. Jag tog sats, beredde armarna på att det nu skulle komma att gestikuleras.

"Mejl är ett av de absolut suveränaste lånorden på senare år. Det betecknar nämligen en företeelse som inte funnits tidigare och som faktiskt behöver ett alldeles eget namn för att lätt kunna särskiljas från sina släktingar brevet, vykortet, paketet och masskorsbandet. Ett mejl är, som du själv påpekar, ett brev i digital form. Ordet är kort och enkelt och om det försvenskas går det dessutom utmärkt att böja smidigt på alla för svenskan erforderliga vis och fasoner."
"Hmmm", sa Maken. "Riktigt där är jag inte än. Vid svensk stavning alltså."
"Nähä, du skriver tape när du menar tejp?" sa jag retoriskt.
"Det är skillnad – jag var inte född när tapen tejpifierades."

Vi gick ett tjugotal meter till.

"Fast okej, du har kanske rätt", medgav Maken.
"Det vet du att jag har. Okej, e-post och e-brev funkar också för mig, jag är en vän av en rik synonymflora som du vet, men mejl är ju oslagbart. Det där med e- tror jag hänger med från engelskan där man är så illa tvungen att specificera "mail" för att visa vad man menar. Men det behöver inte svenskan. Den har ju inget annat mejl att förväxla e-breven med. Det kan liksom inte bli tydligare. Och kort, sa jag föredömligt kort?"

Nån bräsch kan man kanske inte påstå att jag går i för att införa ordet mejl i den svenska vokabulären. Men jag går samma väg som sagda bräsch. Och jag är nog ingen beståndsdel i nån majoritet när jag envisas med att stava smörgåsvirket bagel bejgel. Jamenar kom igen – hur tar man plural på en bagel? Hur väntar man sig att folk ska uttala detta ord i en löptext på svenska? Som läsare hakar man ofelbart upp sig.

Leve alla lånord som berikar vårt redan så vitala språk! Men precis som alla som flyttar till ett annat land får de nya orden vackert ta och lära sig prata svenska. Det är inte bara god ton, utan också klokt och smidigt.

2008-09-17

Mindre Sidney, mer Bruno

Ord: jag lider brist på. Brist på tillförlitliga. Men bilder har jag många så många
en del inuti, andra som går att visa

Se här: de här: från Pilane på Tjörn.

Urgammalt kulturlandskap. De snaggade nässelruggarna
visar att får har betat här i årtusenden.

(Foto taget genom Knut Wolds Pilane sten)


Nyare kultur skvallrar om förekomsten av en
sentida civilisation. Man har uppenbarligen sökt stärka
eller kanske spåra sina band bakåt i tidevarven
genom att sätta sina egna avtryck bland de gamla.

(Hanneke Beaumont)


Är vattnet badbart? Ger avstampet luft under kjorteln?
Är nagellacket rättvisemärkt?
(Viktor Korneev)


Julflickan med fågelflickan (Bird) som trots sina vingar inte
ter sig särskilt fri (ännu?): hon saknar nämligen ögon.
(Laura Ford)

Att ströva mellan skulpturerna och dryfta konstverken med Julflickan var spännande. Fri från i stort sett all den förhandskunskap som jag själv hunnit förvärva kan hon föra ett samtal helt befriat från förväntade och trötta synpunkter och tolkningar. Faktiskt vill jag hävda att hon var den som gjorde bäst ifrån sig vid diskussionen, om det nu ska koras nån vinnare nån måste vara bäst och nån måste vara sämst! Min förnumstighet och didaktik mot hennes ofiltrerade nolldioptriska konstsyn. Blå är de, hennes ögon.


Det som lockat dit mig var denna trebenta Buddha. Monumental och fullkomligt introvert stod han på huvud – sitt eget huvud –
och var så envetet omöjligt närvarande.
(Zhang Huan)

Trebent. Och trepanerad?


Har man internationell megakonst på matbordet är man
liksom lite förmer. Inte vilken fårskalle som helst.

2008-09-03

revolver upp

Bina har en anteckning om latent våld som tangerar mina egna tankar. Här på vischan känner jag mig trygg, särskilt på skogsvägarna när det är mörkt (björnar är såvitt jag vet inte nattaktiva) men visst har det hänt under senare år att jag känt av en ilning av obehag när jag gått ensam i nån stad nånstans. Varje gång det händer blir jag förbannad: min bild av Miss Gillette är inte en person som går omkring och är ängslig för folk. Det vittnar ju inte minst mina upplevelser genom åren om – alla möjliga bisarra situationer där jag låtit instinkterna hos det djur jag ju ändå är vägleda mig in bakom fasader och ner under ytor på kufar och otäckingar och inte hittat nåt illasinnat där. Avvikelser är inte ondska. Men hos såna som förefaller oklanderligt insmälta i allting blippar inte sällan signaler som får raggen att resa sig. Hittills har jag lyckats styra undan från dem

utan att banta livsaptiten, utan att krypa in i rädslans burka.

För snart tjugo år sen jobbade jag i restaurangbranschen. Var väl ganska uppe i varv: nu när jag från mitt bilbortskämda villaarsle sitter och ser tillbaka (det var då fan vad det knakar i nacken när jag vrider för mycket på den) kan jag tycka att det strängt taget inte behövdes ett träningspass efter tolv fjorton arton timmars i spring på restauranggolvet. Jag jobbade nästan varje vaken stund och skulle dessutom prompt löpträna. Ibland kunde det bli sent och slingan jag sprang på den tiden låg ju inte på landet, utan i rikets andra stad. Till skillnad från mina skogsstigar numera kunde man alltså möta folk där.

En kväll vid elva–halv tolv befinner jag mig på slingans bortre del, där som det bara är uppförsbackar kvar innan jag fullbordat varvet. Ett hundratal meter bort får jag se nån komma gående från andra hållet. Jag har ångan uppe och bestämmer mig direkt för att vara tydlig med var jag springer: inte byta sida på gångvägen och vela och hatta sådär som man brukar göra när man är undfallande och vill bereda plats för den mötande. Nej, jag ångar på där jag är. Men istället för att hålla sig på sin sida av vägen kliver mannen i sista stund över till min, brer ut armarna och hejdar mig.

Men vad fan är det här! Som motionär har jag en noja: hela löppasset blir värdelöst om jag tvingas stanna. Och adrenalinet pumpar ju redan för fullt. Grymt irriterad över avbrottet står jag löddrig och stampar som en påtänd travare i famnen på mannen, som verkar villrådig. Det är som om han har läst första kapitlet i våldtäktshandboken och genast ivrigt gett sig ut för att öva. Men nu då? Han har fångat ett offer. Offret varken skriker eller värjer sig. Offret blåser upp sig och blänger på honom. Va! Hon blänger! Det stod det inget om. Vad gör jag nu?

Han tvekar, men säger till slut: "I'm sorry, I'm sorry." Han är göteborgare, det hörs tydligt på uttalet.
"Ja ja", säger jag otåligt, "men släpp då!"
Ah. Äntligen en instruktion. Han lyder, och jag löper vidare i samma takt som nyss. Möjligen tar jag i en aning extra ge dig aldrig, mera mera mera kol för att kompensera för stilleståndet.

Först efter flera kilometer blir jag rädd revolver upp Och då blir jag fly förbannad på mig själv som blir det. Ingen jävel ska med min egen rädsla hindra mig från att göra precis vadhelst jag vill klart och skjut varhelst det passar mig en stöt i ryggen närhelst andan faller på ge dom vad dom tål Ingen!

Jag har sen barnsben ofta fått höra att jag ser arg ut när jag koncentrerar mig, att man har sett mig ute på stan men inte vågat heja eftersom nånting i min hållning avskräckt. Vilket djurs instinkter det är som lotsat mig genom tillvaron vet jag inte, men det tycks inte vara nåt man finner bland tamboskap annat än för att slå eller riva den. Jag vet att jag har det där djuret att tacka för att jag inte verkligen blev offer för nån typ av våld den gången. Hur många fler gånger det skyddat mig vet jag inte, men det måste vara åtskilliga. Och jag vårdar det noga, tro mig.

Erfarenheter som dessa ligger förstås till grund för vad jag så småningom kommer att säga till mina barn om andra människor. Mina döttrar! Fatta vilken mardröm att ha döttrar! Ja, vad ska jag lära dem? Vilka råd ska jag ge dem? Tordes jag skulle jag bara säga precis det: lita på intuitionen, på magkänslan. Kanske är det möjligt att i sinom tid säga så till den ena, eller båda. Men jag tycker själv att det vore snudd på kriminellt oansvarigt att råda sina döttrar till nåt sånt. Att sätta ut dem i skogen utan att ge dem en kompass – att förlita sig på att deras egna små otränade kompasser faktiskt fungerar. Vad är man för en förälder då?

Men alternativet är nästan värre. Alternativet är att lära dem att inte lita på nån tryck och tryck och tryck att inte släppa en jävel över bron lossa ankar sen för världen är så stygg Och hur mycket jag än försöker kalla mig misantrop är det faktiskt inte ett sånt samhälle jag vill leva i: där tilliten undergrävs av misstro hör hjärtat banka där raka ryggrader kröks av rädsla lägg benen på din rygg där vaksamhet håller alla dörrar till okända människor tillstängda revolver upp

Måtte jag, o måtte jag lyckas ge mina döttrar en orubblig självkänsla en kärna av renaste stål av känsligaste instinkter så att alla potentiella våldsmänniskor släpper taget vid bara ett bläng tjottabläng. Får jag bara önska mig ett enda som förälder, så är det det.