Och i Hova finns en byst av honom

Vaknar i tystnad.

Från ett av våra rum i flygeln vi bodde i.

Nej förresten: döttrarna är vakna. Det krävdes ett par sena upptäcktsfärder innan den annars spjälsängssovande lille George kunde förmås att ligga och småningom även somna – nåt hon inte fattat vitsen med över huvud taget – men när hon väl sover gör hon det stenhårt, och den lilla tycks ha utgjort en trygghet för Julflickan som annars aldrig ligger kvar i egen säng en hel natt.

Nu hade systrarna uppenbarligen sovit gott tillsammans i de hopskjutna sängarna. Med storasyster som anförare är de uppe och donar.

"Jag ska i alla fall klä på mig, här ligger kläderna i den här väskan!"
"Ja-a!"
"Ska vi ta av dig blöjan så du får vara pigga grisen*?"
"Nä-ä!"
"Men oj, vi ska ju inte borsta förrän efter frukosten … men det var bra att du tog fram tandborstarna!"

Världens förmodligen tålmodigaste katta.

Ruskar liv i Maken för att han ska få höra också. Vi lyssnar och myser en lång stund. Den spännande främmande omgivningen håller tjejerna tillfreds och det kommenterar jag.

"Jag är helt tillfreds", mumlar Maken, "förutom att jag är kissnödig."
"Jag med! Ändå kissade jag ju igår", säger jag och menar på kvällen, innan jag la mig.
"Jag kissar varje dag, men det bara kommer tillbaka", berättar Maken.
"Vad konstigt. Om inte primärvården vore så överlastad borde man ju egentligen söka för en sån grej."
"Ingen idé", suckar Maken, "jag är kroniker."

Stoltare än den stoltaste fjällskivling!

Senare samma dag: Julflickan rider. Alldeles själv, utan att "ledaren" håller i tygeln, rider hon i tjugo minuter på det vita islandsstoet Svala. Det är längsta ridturen hittills och, verkar det, den bästa.

Turistsäsongen har inte kommit igång än och de båda unga tjejerna som jobbar på hästgården har all tid i världen. De lär Julflickan – och mig! – att maskrosstjälkar krullar sig vackert när man strimlar och lägger dem i vatten. Lille George bidrar med att pluppa i stenar som vi kallar u-båtar. Men sen tar hon ett blommande ogräs och lägger i vattenhinken och säger Båt. Hon har fått pröva på att bara sitta i sadeln men är betänksam.

Nya älsklingsleken. Roar fortfarande, även på hemmaplan.

En bättre början kunde majsemestern knappast ha fått. Julflickan sörjer över att behöva lämna hästgården och jag beklagar det också en smula: hade gärna tagit mig en ridtur själv. Men i slutet av nästa delsträcka väntar nåt jag ser fram mot: min gamla hemstad Varberg och min gamla vän Stallbästisen. Kanske blir det en anteckning om det också här i sinom tid.

* "Klockan tio, vem är vaken? Pigga grisen springer naken!" Favvocitatet ur Tick-tack av Lena Andersson, en störtcharmig bok som man kan läsa antingen man har småbarn eller ej. När vi tar av Lille Goerge blöjan säger vi Ska du vara pigga grisen en stund! och då skriar hon av fröjd och rusar runt runt många varv på övervåningen.

Minstingen mop(p)sar sig

Familjens egensinniga bebis Lille George håller som tidigare nämnts på att erövra det talade språk som kallas för svenska. Bebiska har hon varit fena på länge, men i detta nya tungomål är hon novis. Detta hindrar alls icke att hon redan utvecklat egna preferenser för hur saker och ting bör och ska kallas.

En vacker eftermiddag vältrade barna och jag oss på gräsmattan framför huset, kittlades och var allmänt uppsluppna. Lille George redogjorde som vanligt för vilka trafikanter som passerade på vägen. Buss är det bästa som kan komma. De är solgula och väldigt fina. Kanske av det skälet får även lastbilar ofta heta buss. Cyklar är ycke och bilar är förstås bil. Motorcyklar heter däremot moppe, och fastän jag är en ivrig anhängare av laissez faire när det gäller barnens språkutveckling har jag ett och annat att erinra mot just den definitionen.

Observera vigselkättingen som förear de tu.

"Inte moppe", säger jag till Lille George. "Motorcykel."
"Moppe", svarar hon.
"Motorcykel", upprepar jag, "kan du säga det? Motorcykel."
"Moppe", envisas Lille George.
Julflickan fnittrar. Med sina fyra och trekvarts år är hon gammal nog att fatta skillnaden mellan moppe och båge och varför jag är angelägen om att skillnaden ska gå fram. "Motorcykel!" säger hon för att ytterligare demonstrera för sin lillasyster hur det ska heta.
"Moppe!" hävdar Lille George, nu med viss emfas. Hon tänker inte ge sig.
"Motorcykel!" mässar Julflickan och jag.
"Moppe!" står Lille George på sig. "Moppe, moppe, moppe!"

Sådär håller vi på ett tag under allt flamsigare fnitterattacker från min och Julflickans sida, men vi får ge slaget förlorat när Lille George börjar bli stött och ledsen över att hennes ordval inte respekteras. Hon menar allvar och kräver att också bli tagen på allvar. Vilket ju är en självklarhet. Handen på hjärtat: det händer att jag själv kallar min hoj för moppe. Men det är jag det! Och det sista jag skulle göra vore att kalla en hog för "moppe" med dess ägare inom hörhåll – min yngsta dotter har ännu inte klart för sig vilka konsekvenserna kan bli av ett sånt tilltag. Blotta tanken på vilka bloddrypande, benknäckande scener som skulle kunna utspela sig om vi går förbi en klubblokal där nåt kriminellt mc-gäng festar loss och får höra min lilla dotter hojta Moppe! Moppe! om deras värstinghojar gör mig nervsvag. För sin egen och hela familjens trygghets skull måste Lille George lära sig skilja på en moppe och en motorcykel.

Men tills vidare får hon hållas i sin språkarlycka. Och så får vi väl helt sonika välja andra promenadvägar än dem som löper förbi Hells Bandits föreningslokal en tid framöver.

Solglasögonen skymmer salmonellan

Susanne Ringell igen. Efter Katt begraven kändes En god Havanna – besläktat först lite mager, eller gles. Den är ju också mest ett album med bilder. Men den tätnar snabbt och släpper en inte.

Man kan också se den som en retsam njutningsfull workshop: vad kan man göra med ord? Vad kan ord göra med folk? Vad kan folk göra i ord? Och vad gör de mellan orden? Helst skulle jag vilja sitta och skriva av långa stycken (nå: inga stycken är nu så värst långa; det här är av flera skäl läsning för stressade) men det går ju inte, nej läs själva istället, den som ser sig som språkare – på vilket sätt det vara månde – ska läsa detta. Det är en sorts väskryckaraforistik som är omöjlig att värja sig mot: jag kan inte dölja mina reaktioner medan jag läser eftersom de överrumplar så, eftersom allt är så oväntat. Glimglimtar jag silat ur stilistiksanden:

påtårsnöjd asfaltsrygg misslycklig kvinnopillra handplockade karelare vemodsskred munkar och minnen far förbi smörmitten Jag har klorofyll i handväskan och ingenting som skymmer min avsikt fegfundera våldskrank en skamsen spade som möjligen har dödat en orm. Hugg ett blekrosa brak varuhusguld rangligt à jour tröstevilja erfarna primörer hunden som heter Zeus-Håkan berättaroman njutmun de färdiga versernas färdiga söndagsspiltor siamisera skogsdum klistervacker första härlighetsgången själens oslingade brunett rödglöda apfelstrudelmun Jesu blodförgiftning vrålgrön en sol som inte bryr sig om saknad Dela en flaska vodka mellan dina oförenligheter, dela olika så att var och en får sitt. Minns plötsligt att du är en människa.

Hästen går i hagen, skrattar och är glad

Dieva skriver om hästar i sommarhagar och med tanke på gårdagen känns detta som en stafettpinne jag gärna tar emot och springer ett litet stycke med.

I sjuårsåldern blev jag elakartat men benignt hästbiten, en åkomma som det tog halvtannat decennium att få bukt med. Själva kärleken till de stora fyrhovingarna är förstås kronisk, om än latent, och i min bukett av favoritdofter ingår flera som är hästrelaterade. (Till och med lukten av stall; men när jag första gången steg in i Göteborgs fältrittklubbs enorma stall, som på den tiden låg i Bö, mitt inne bland villor och radhus och kvartersbutiker, blev det utan konkurrens starkaste intrycket en stank av ammoniak så bedövande att jag på allvar trodde att jag skulle kvävas. En lång stund var jag övertygad om att jag inte kunde ta ett enda andetag där inne; men lika tydligt minns jag hur jag resonerade med mig själv om att alla andra ju gick där och andades och levde och att jag därför också måste kunna göra det.)

Sommarhagen har tagits i bruk för året. Nu kan vi se hästarna från
köksfönster och balkong. Få ljud är så trivsamma som frustandet
från betande hästar helt nära.

Den lojt stigande ångan av solvarm häst är en doft jag aldrig kan bli mätt på. Girigt drar jag in den tills näsborrarna vrängs in i sig själva och det blir omöjligt att känna nånting alls: såna här dofter njuts bäst som stråk näsan fångar upp när man går förbi, knappt mer än en förnimmelse. Men ibland kan jag inte låta bli att gå tillbaka till just den fläck där doften kändes, och igår hade jag dessutom barna med mig. De tycker om att titta på hästar.

Bäst vi stod där och njöt av värmen och vyn kom Hadji fram till stängslet. Jag såg att hans grimma hängde på trekvart och gissade att ägarna inte skulle bli glada om han tappade den i det meterhöga gräset där de aldrig skulle hitta den igen. Därför hukade jag mig in under tråden och krängde rätt örat som kommit utanför nackremmen. Hadji snosade på mig och tackade på hästars otacksamma vis genom att klia pannan hårdhänt och länge mot min rygg. Jag njöt av hans starka goda hästlukt och hans kamratskapsbetygelse.

Grimma och flugfrans på plats igen.

När jag klev ut ur hagen igen sa Julflickan: "Men mamma! Man ska väl inte gå in till hästar man inte känner heller!"

Det har hon förstås helt rätt i, så liten hon är. Och jag umgås ju inte på nåt särskilt nära sätt med de där hästarna. Men jag pratar med dem varje gång jag går förbi, och jag har bytt andedräkt med dem allihop. Så visst känner vi varann.

Och visst finns suget kvar, suget efter beridenheten, även om jag kanaliserar den till motorcyklandet numera och tycker att den sortens rytteri passar mig mycket bättre. (Fast idag fick jag reda på att en halvdags barbackaridning på fjording väntar om sex veckor – det ser jag fram mot med stillsamt puttrande förväntan.)

når ikke vi pløjer og harver og tromler

På söndan är det inte mycket tid att vinka på.

"Vi åker in till Silkeborg, jag vill gå på Føtex och köpa mer kläder till barna. Och ymerdrys! Jag måste ju ha ymerdrys!"

Söndagsstängt Silkeborg. Tji ymerdrys för Miss Gillette. Men
finns det bara en skvätt vatten ansamlad nånstan i nån form
hänger barna aldrig läpp.

Eftersom Danmark håller stängt om söndagarna blir det dock varken barnkläder eller ymerdrys. Hade jag vetat det skulle jag ha tömt innehållet i frukostbufféns ymerdrysskål i exempelvis min ena strumpa bara för att få med mig nånting hem, men det är ju lätt att vara efterklok när man tagit för givet att den tredje tid som stod angiven på varuhusets dörrar var söndagens öppettider. (Det var det inte, såg jag på söndan, utan bageriets öppettider.)

Söndagsstängd lilleputtstad. Det nästan mest fascinerande är alla de
bonsaiserade träden av alla slag. Hur kan man få dem så små!

Egentligen inkluderade paketresan inträde på Legoland även denna dag, men redan på förhand hade vi insett att ingen av oss skulle orka två heldagar där. Danmarksvistelsen blev därför rätt kort, vilket i det här fallet var rätt lagom. Redan fyra dar efter hemkomsten propsade Julflickan på att få åka till Danmark "i helgen"; med Danmark menar hon förstås Legoland, men ändå. Själv gör jag mer är gärna returresa till just detta yndige lille land – och det inte enbart för att vi hade hälften kvar att se när vi beslöt att besöket fick vara slut innan nån blev hysterisk av trötthet.

Nyhavn.

Med tanke på att det hela skulle vara en resa främst för barnas skull såg mamman fram mot den osedvanligt otåligt. Första gången jag var där, 1975, lyckades jag förlägga familjens instamatickamera varför alla minnen jag har av det besöket faktiskt är mina egna (alltså till skillnad från det minnesuniversum som byggs upp av en serie foton i ett album och om vilket man inte kan vara riktigt säker på att man egentligen kommer ihåg allt som visas, eller att man skulle göra det om inte fotona fanns kvar). Nu pep ett litet ljusorange omentroll att tänk om du lägger ifrån dig kameran den här gången också, det vore mycket värre, fast vid närmare eftertanke är nog vår digitala systemkamera inte dyrbarare för oss än vad instamaticen var på den tiden för min pluggande ensamförsörjande morsa.

Sjötorp. Man känner ju igen husen ju!

Alltnog: minnen hade jag av förra besöket, men de sammanföll bara med mindre delar av den jätteanläggning Legoland har vuxit till. Minimiljöerna, förstås. Enastående: det stycke av parken jag tror imponerar mest på vuxna, som ser och inser megajobbet bakom alltihop. Våra barn är ännu för små att bli så värst fascinerade ens av hur smått allting är: roligast är om man kan trycka på knappar så att det sprutar vatten eller ljuder nån tuta nånstans i miljöerna.

Där blev jag så genomblöt! säger Julflickan som sitter i
mitt knä när jag knåpar ihop den här anteckningen.

Men det fanns så mycket annat! Överallt små tåg- eller båtbanor som man kunde ta sig en tur i för att få se legolandskapen från andra håll. Jättefina lekplatser där alla kunde hitta nåt att roa sig med. Hemskt blöta fontänsystem som blev en av de klarast lysande höjdpunkterna.

Safarimiljön var superfin, fast det lilla tåget svischade igenom så fort
att man knappt hann se vilka djur som fanns med. Tur de stod still i alla fall.

Eftersom vi var smarta nog att inte åka under högsäsong gick allt lätt att se, och det var praktiskt taget inga köer till nånting. Annars skulle det hela ha blivit tämligen påfrestande och mer jobbigt än kul för såpass små barn. Nu blev besöket så lyckat att Legoland lär bli ett återkommande utflyktsmål det närmaste decenniet. (Visst är det skönt att ha allting utstakat för sig.)

En stork på ett kyrktak i Ribe, som vi numera vet är
Danmarks äldsta stad (700-tal).

Inte minst nöjd är jag med hur väloljade Maken och jag hunnit bli som familjemaskineri: varenda sekvens av lillsemestern klickade lydigt på plats – rätt plats! ingalunda en garanti! – och med undantag för att Lille George lessnade totalt på att åka bil när vi hade en kvarts färd kvar till första kvällens natthärbärge blev det inget bråk av nåt som helst slag på hela tiden. Maken tyckte att han och jag fick för lite (noll) tid på tu man hand. Och si! där är vi också ense! Samtidigt är ju såna här projekt oerhört mycket mer sammansvetsande än alla romantiska/ansvarslösa/frihetsskimrande/löksoppa stunder, som förvisso kan vara berikande men sällan särskilt utvecklande.

Han kommer till henne på knä.
Nånstans i Lego-, förlåt, Nederländerna.

Men hallå – ymerdrys då? Vad är nu det? Jo, det är nåt jag hittade på frukostbuffén och testade. "Krossad råg" påstods det vara, men sanningen är nog snarare den att ett stort tråg farinsocker har fått lyssna till en inspelning av råg som susar på en snart utdöd dansk dialekt. Nå, då är farinet åtminstone lite lingvistiskt initierat och har därigenom en plats i min frukostfil. Gott var det också.

därtill både pigor och stolts jungfrur

Efter min kärleksförklaring tidigare till hårda ting vill jag lasta nånting i vågskålen för mjuka saker också. Mer (dock inte fler) bilder än ord. Äppelblommen är till Petter. Sockblomman är till dieva. Men allt är förstås till alla. Varsågoda: en fredagsförmiddag i en fläckvis rätt lycklig tillvaro. Hur kan allting bli så här vackert?

Största äppelträdet kallar vi för gungträdet. Här hänger repstege,
gungfåtölj och flera olika smågungor.

Änglarna har bakat marängsviss i vår trädgård.

Finlir.

Minstingen Lobo är senare att gå i blom. Kanske blir det frukt i år ändå?

Några av skälen till att vi inte klipper gräset så här års.

Sockblomman är verkligen tacksam. Jag ska skaffa fler i år,
med större bladverk.

Tack vare kylan som rådde här medan vi var borta
står de här nya vännerna knirkande fräscha ännu.
Och igår flyttade vi den gamla gjutjärnskaminen till mitt
utevardagsrum. Där blir nog riktigt fint vad det lider.

I'll take you, registrate you

Jag får leva på tu man hand med den rekondade bilen i knappt ett dygn. Den luktar nybil inuti, och utanpå är den len. Nu menar jag inte ren och blank sådär som bilar blir när man tvättat dem fina: nej, lacken är mjuk som hyste den ömma minnen av ett kärleksmöte med ett sämskskinn. När jag stryker med handen över den kommer jag liksom inte ända fram: det yttersta lagret är fluffigt, sinnligt.

Ja jag älskar verkligen den här bilen, trots att det inte på minsta vis avspeglar sig i mina omsorger om den.

Och ändå är det bara en helt vanlig barnfamiljskombi.

När jag körde den upp från kuststaden hade den dock inte blivit städad invändigt på två år, sen vi köpte den. Tiden jag har förslår med ett nödrop till utvändig tvätt, och det på tok för sällan. Innan vi hade barn! säger jag upprepade gånger till rekondmannen. Men det var ju längesen, i ett annat liv, och i andra bilar. Nu har jag funnit mig till rätta med att sitta i drivor av halvsmält och intorkad choklad, mumifierade och sen länge stinkfria barnspyor, smulande papper, avbrutna kritor, böcker med skoavtryck på. Prestandan påverkas trots allt inte av sånt.

Och jag njuter av att vara på svenska vägar igen: de danska är obegripligt små och smala, liksom utförda i skala 1:0,7, och på trafiken som helhet märks faktiskt skillnaden i nationalitet. Här hemma kör nästan alla lite lagom för fort vilket skapar en jämn trafikrytm, medan danska bilister antingen blåser på som om dronningen otåligt stod och väntade på att få dubba dem till riddare av Dannebrogen, eller också tycks anse att det ju är en väldigt fin och avlång gratis parkeringsplats, det här.

De här små tingen fann rekondmannen men inte jag. Sättet han
ordnade dem på slog an nånting hos mig. Babbas – ni vet den där
björnen med blå brallor – har för övrigt befordrats till Basse i
Lille Georges mun. Vi hoppas att hennes talapparat också snart
medger att hon kallar braller för nåt annat än balle.

Jag hinner hem trekvart före kören och har således en halvtimme på mig att ställa om inför den. Alla tillgängliga minuter utom fyra ägnas åt packningsröjning och kort trädgårdsrond. Jag hinner i tid, men jag är okammad och barfota och för en gångs skull kaffelös. Zonkad, men väldigt glad.

got nothing else to do

Jag ser ut att bli bönhörd: mitt önskeväder för dagen var sol och vackert men såpass svalt att man inte har lust att tramsa omkring utomhus och dona i trädgården eller – bort det – bara slappa. Ett och ett halv dygn ska räcka till … ska räcka till …

Detta var höjden av lyx i min legolåda när jag var liten.
Mer avancerade delar fanns liksom inte. Dessa är tre decimeter höga.
Är det förresten nån som kan gissa var jag har varit nyligen?

när jag går igenom den lista jag inte vågat sätta på pränt belöper sig tidsåtgången till en och en halv månad, minst. Bara att lasta ur bilen och plocka ur alla böcker uddastrumpor solhattar söndriga solbrillor ryggsäckar oläsbara papper tidningar lekbestick fina stenar cedefodral med och utan innehåll ej länge definierbara tingestar ur bilen tog fyra timmar och sen var gårdagskvällen efter kören redan natt och väl det. Klockan åtta idag hängde jag första maskinen tvätt efter att ha lämnat bilen till rekondmannen: då hade jag varit uppe i halvannan timme och både duschat, ätit en första trevande frukost samt läst de sista blogganteckningarna som RSS-läsaren hade haft godheten att hämta.

Det primära – primäraste – är ändå att jobba. Men jag vill trots allt att det ska märkas på nåt sätt att jag varit hemma ensam och donat. Putsa åtminstone ett par fönster kanske? Städa lite – kanske primalrengöra nåt badrum?

Jäklar. Nu värmer solen på alldeles för mycket för att det ska vara bra för disciplin arbetsmoral och lutherhet. Nästa om- eller tillbyggnadsprojekt får bli ett fönsterlöst, ljudisolerat arbetsrum åt mig.

more fun than a barrel of monkeys

Trots att det är flera, ja ganska många dar sen nu sitter de kvar i kroppen: lördagens 36 mil. Men det här med motorcykelåkning är … så intimt. Det känns lite för utlämnande att redogöra för vad som hände mellan mig och maskinen den dan. (Också detta beskriver Ted Bishop så rättfångat i Riding with Rilke.) Men 36 mil alltså i väder och väglag och trakter som måste ha varit uppdiktade: poetiskt var det i alla fall, allt det jag såg omkring mig och färdades i.

En bild som rätt väl sammanfattar stämningen i
mina 36 premiärmil. (Notera för övrigt att den här bågens
sissybar är av trä. Bit för bit hade hojens metall
börjat bytas ut mot trä. Nej, det är inte min.)

Lugnet lyckan tyngden ligger kvar i mig än, och hjälpt av temperatursänkningen som sen drog in har jag förmått mig att angripa sista sträckan av den översättning som ska lämnas in första juni. Det är så gott som alltid den värsta etappen: backig och stenig och motig; det tvivel på min förmåga och mitt hantverk som då brukar drabba mig är av det mer elakartade slaget den här gången eftersom textens svårigheter snårigheter är såväl betydande som betydelsebärande, det vill säga: det är lika nödvändigt att behålla innebörden som omöjligt att göra det med samma elegans som i källspråket.

Skral
banal
trivial
betvingas av
genial

Ändå måste det bli klart: jag är tvungen att ta mig i mål och jag är tvungen att göra det utan att stupa falla ja ens snava alltför iögonenfallande. Hur går det till? Hur bär man sig åt?

Jo: man tvivlar på sin förmåga, på görligheten i uppdraget. Man lägger ut sina garn och vittjar sen näten: internätet, nätverken. Kunnandet där, generositeten! Man våndas, man rådbråkar. Man släpper i uppgivenhet allt. Och då: med ens, när stålhandskens fruktade grepp lösgörs, slipper lösningarna ut. Sånt som dan innan tett sig hånfullt hopplöst och olösligt knäpper upp kappan och låter sig ikläs en annan språkdräkt, en med andra färger. Några genstörtiga ordlekar brukar förstås alltid springa och gömma sig men man hittar dem tills det är dags att gå igenom språkgranskningen, det gör man alltid. Låt vara att de kan vara ohemult truliga då och verkligen visa sig från sin sämsta sida. Men hittar dem gör man.

De 80 hojarna parkerades i den trädgård
där bilderna är tagna. Där bodde nån som
brukar trä och som brukar det vilt och väl.

Under dagens research slog det mig förresten att jag minsann inte är ensam om böjelsen att som rubriker använda snuttar ur kända texter – i mitt fall oftast poplåtar – utan att litteraturhistorien ju är full av boktitlar som faktiskt är hämtade ur äldre och kändare verk. (Nej, verkligen inga jämförelser i övrigt.)

Jag läser er, k. medbloggare, men hinner inte kommentera ett endaste dugg. Så lär det förbli ett tag framöver; men ni liksom jag har väl annat för er, och snart nog sätter regnen in igen. Järnnätterna är tydligen på väg redan: en månad tidigare än vanligt, de liksom allting annat i år.

quo flores floriantur

Nu.

Det är nu: en så försvinnande kort stund på året, en blinkning bara, ett blänk, ett stänk av nektar på kinden, en fläkt av en hummelvinge, en blick från en bladrosett, en suck från en plommonblomma så mild att man måste andas in doften rakt ur hennes mun. Stjärnmagnolians vita skugga i skymningen.

Det är nu bara nu som allting tycks växa rakt ur vårt eget inre, det som spirar det nya det färska det som aldrig sett ljus men som ändå är urminnes, det som ingen har sett men som ändå finns i oss som minnen, som närvaro omätligt klarnad omättligt stegrad

stegrad till vemod som får hjärtat kroppen knoppar att brista, ett vemod nedärvt sen istidernas slut. Nu bara nu är vi vanmäktigt rastlösa nog att stå blickstill och blunda, låta allt röra sig växa och röra oss fylla oss, låta dofterna safterna smekningarna komma, vara, förångas. Nu. Bara nu.

Sen: blaserade ligger vi i solstolarna och tar allt det levande för givet. Förströdda räknar vi blommorna på den nya pionen men mer som ekonomer än som älskande. Stinna av färgfrivolitet och avtrubbade noterar vi utan att känna nåt särskilt att kaprifolen blommar ymnigare än nånsin, men mer som vernissagebesökare än som varande. Då är det redan för långt lidet, då är övermättnaden redan ett faktum. Då har vi glömt hur vi svalt.

Men nu: än minns vi hungern, kölden, ödsligheten. Än minns vi tomrummen, längtan och saknaden. Vi tror att vi alltid ska minnas att vi inte trodde vi skulle överleva. Ändå glömmer vi, om ett par andetag bara. Så nu: det är nu. Bara nu.

baby let your hair hang down

Vad du gör, så klipp dig inte kort när du blir gravid. Du kommer att drabbas av en överväldigande lust att göra det men stå emot den lusten, för allt i världen!

Nåt i den stilen stod det i en bok om graviditet som jag översatte för många herrans år sen, på den tiden jag visste att jag aldrig skulle skaffa barn själv (varför jag i så fall fick – och tog! – uppdraget kan man kanske fråga sig, men texten handlade mer om hur vardan i allmänhet påverkas, och boken faktagranskades av en barnmorska innan den gick i tryck). Det var en bitvis irriterande grabbig (fast tjejgrabbig) bok men när jag till min oförställda förbluffma blev gravid långt senare upptäckte jag att den hade haft rätt i mycket – bland annat i att man kände att nu, nu måste man prompt iväg och klippa sig. Radikalt.

Emellertid har "radikalt" för min del alltid varit tämligen moderat när det gäller håret, så frisyren blev nästan axellång. Däremot var håret cerise när jag kom ut från salongen, så bestört var det över den radikala förkortningen. Visstnej, folkpartistiska. (När den värsta chocken var urtvättad antog barret en kopparröd lyster.)

Det kan bli så ... tossigt.

Graviditet är en stooor omställning i tillvaron. Men det finns rätt många överrumplande vägar som livet kan hitta på att ta, och jag har en spaning som går ut på att man vid alla stora vägskäl – som ibland, men inte alltid, kan kallas kriser – känner att man måste göra nånting med just håret.

Första gången för min del var när jag precis fyllde femton. Jag tog tåget ensam till den ganska stora stan, åt en massa saker jag tyckte om, bland annat Keso som jag plötsligt blivit galen i efter att aldrig nånsin ens ha velat smaka på, och klippte mig kort. Mycket kort. Väääldigt kort. Bara en normallång lugg var det kvar av hårmanen som hade räckt ner på halva ryggen.

Den k. läsaren måste förstå att jag hade drömt om långt hår ända sen jag var liten och hade rätt tunt barnahår. Det där tog sig nånstans i sjuårsåldern men länge levde jag i känslan av att ha alldeles för fjösigt hår. Ja, fan vet om jag inte upplever precis samma sak än idag.

KPML-R efter några månader. Nu snarare
VPK (som det hette på den här tiden).

Detta är mitt livs enda radikala radikalklippning – vi snackar praktiskt taget KPML-R här – och jag ångrade den i samma stund som jag underkastade mig saxen. Men hellre skulle jag ha dött än att avslöja det för nån: det var bara att sträcka på sig och se kaxig ut. Vilket var precis vad jag var tvungen att göra just då, för det här var tiden för mina första högst medvetna steg bort från barndomens styrda tillvaro. Jag hade upptagits i ett sammanhang som jag sökt mig till på egen hand och i hemmet hade man inte längre total kontroll över allt jag gjorde. Man fick den information jag valde att ge. Och jag fick tankar och impulser som var helt orelaterade till vad som skedde och var brukligt i hemmet: jag började tänka andra tankar än de föräldrasanktionerade. Detta skedde inte utan gnissel men aldrig att jag tänkte foga mig mer: jag satte hårt mot hårt, stålsatte mig. Sträckte på ryggen och såg stursk ut. Och klippte av mig allt hår. För mig var det ett stålbad. Och när håret vuxit ut igen hade jag rena pansarhuden.

Femton fyllde jag, som sagt, och håret har fått växa i stort sett ända sen dess. Men modda det kan man ändå.

När nästa stora strid timade var det ett envig med mig själv. Den var bokstavligt talat på liv och död: jag hade gått i många år och haft skav överallt. Påflugna egenanalyser hade inte riktigt förmått klargöra för mig hur felet egentligen var beskaffat, men till slut fick jag äntligen syn på det och förstod att jag var tvungen att ändra min inställning – nej byta den! – eller gå under.

Jag valde, och bytte. Jag bytte synsätt och livsstil – och klippte lugg.

Blondes have more fun säger dom
– men inte än brunetter.

Återigen: för många låter det väl skrattretande, men för mig var det radikalt, miljöpartistiskt minst. I över femton år hade jag låtit hela håret växa, vartenda strå ville jag ha så långt det bara gick, men nu propsade livet på en förändring som också syntes. Ske alltså: lugg blev det. (I den här vevan började jag köra båge också, fast det var mer ett resultat av den nya livsglädjen och inte tvärtom. Jag gjorde en invers Simson: genom en hårklippning blev jag starkare.)

Inte alltför många år efter den vändningen tog mig livet (som jag ibland kallar Maken; då kallar han mig för meningen) på sängen med min första graviditet, och precis som graviditetshandboken förutspått skrek hormonerna på hårklippning. Före den axelkorta frisyren var håret faktiskt riktigt långt, ser jag förvånad på foton från tiden innan. Nu föll det för saxen, och för första gången blev det proffsfärgat också.

Fast vänta lite, varför ska man inte klippa sig kort när man väntar barn egentligen? Jo: man gör det oftast när man är nygravid och inget syns utanpå, men när kroppen så småningom antar samma form och storlek som en spermacetival ter sig ett korthårigt huvud oproportionerligt litet där längst uppe på toppen. Enligt den här boken, alltså.

Alltid full koll med lugg.

Senaste livstumultet inleddes för snart ett år sen. På flera sätt har det varit det allvarligaste nånsin och jag har i perioder varit praktiskt taget handlingsförlamad bortom det absolut nödvändigaste, det vardagspraktiska och knappt det en gång. Men när det började vända, när jag började kunna andas igen, då köpte jag en plattång. En lång, rak lugg som når nedanför ögonbrynen är också nåt jag alltid, alltid drömt om. Nu kan jag ha det om jag vill. Jag har börjat färga håret i en annan färg än det eviga räddhågset rödaktiga som jag har envisats med alldeles för länge. Jag har en frisör som gör med mitt hår vad jag säger åt henne att göra. Jag kan få det som jag vill ha det.

Jag har tagit herraväldet över mitt hår.

set to work idle hands

… eller Händer i familjen. Här ses makens hand med första sparrisskörden, som avåts för några dar sen. Idag ska en likadan bukett plockas och toknjutas. Sparrisen växer (av skäl som den väl bara själv känner) under stuprännan vid sydvästra knuten, i den steniga dräneringsliknande jordmånen där. Vi har inga planer på att flytta den till en för sparris mer comme il faut växtplats: var och en kan ju räkna ut att den skulle tvärdö om vi försökte oss på nånting sånt. Nej, så länge den är lycklig där den bor och ger oss ett gäng stjälkar varje år, då är vi också nöjda.



Nedan min egen hand. Men den är ju tom! Är den? Nja. Den har tre ringar på sig. Tumringen är vigselringen. När Maken och jag träffades bar jag ring på tummen, och jag hade upptäckt att det är det enda finger där en ring inte sitter i vägen. Maken tilltalades av detta samt av det lite originella i att ha vigselringen på tummen. Det är han som i samarbete med vår guldsmed har hittat på hur ringarna skulle utformas: som den liggande åttan, evighetssymbolen vars vetenskapliga namn är Möbiusband.


Efter en tid började det dock kännas som om folk inte fattade att jag var gift på riktigt när jag inte bar vigselringen på ringfingret. Då började jag sätta andra ringar där, ringar som väl i sig var fina men som inte passade ihop med tumringen – och som inte betydde nåt särskilt. Vi diskuterade om vi skulle låta göra ringfingerringar och hålla en förnyelseceremoni, och länge var detta det ledande förslaget. Men sen slog det mig att det ju finns tre personer som är viktigast i mitt liv: Maken, Julflickan och Lille George. Självklart skulle barna ha varsin ring också! Så fick det bli. Också de ringarna utformades i samråd med den smått egensinnige guldsmeden – han tar inte uppdrag som inte intresserar honom, men alla våra ringar har varit något av en utmaning att hitta på och få till – för att finna en design som matchar vigselringens.

Men är det allt? Nej, den skarpögda k. läsaren ser att jag har en pigmentprick på handflatan. Hallå! Kan man verkligen ha det? Pigment i handflatan? Ja, okej, tydligen. Fast det trodde inte jag, så jag blev lite konsternerad när det häromveckan slog mig att den där pricken som har suttit där jämt – kan den egentligen finnas? Är jag ett fenomen? Bör jag utan att töva överlämna mig åt forskningen? Betyder min pigmentprick att jag är utvald av ett utomjordiskt folk som inom kort kommer och hämtar ombord mig på sin rymdark? Hur ska det gå? Missa inte den spännande händelseutvecklingen på Miss Gillette!

runt omkring dig blommar och lever, doftar allt

Efter gårdagens sällsamma feberanfall, som avslutades med The Martian Child (där John Cusack givetvis var så underbar som han nästan alltid är men där Joan Cusack hey, guys, get off the dog, he's like 200 in human! stod för den bästa skådespelarinsatsen i sin biroll – av alla underskattade skådisar är hon nog den främsta – i en på det hela taget mjäkig film) och följdes av säkert nio timmars sömn, stod jag idag upp som pånyttfödd till en strålande dag, en fulländad söndag. Gräset slafsade, fåglarna gökade och solen lyfte skrot på sitt knullblå gym. Tvätten idkade linedance och i rabatterna runkade blomstren. Den k. läsaren får ursäkta, men det är ju faktiskt sådär alldeles perverst frodigt i naturen nu, med sav som inte bara stiger utan formligen fontänar, med knoppar som skamlöst brister vart man ser, med ståndare pistiller pollen och hela tjolahopp lala.

Och därför är jag ju tvungen att ha med ett smakprov från ägorna

Men bäst av allt, bättre än sex (nåja: det ena utesluter på inget vis det andra): jag tog ut hojen och körde årets första runda. Detta är livet, ja detta är livet på en pinne, nej på två fotpinnar, och nu blir jag inte riktigt lugn igen förrän fram i september–oktober när jag märker att det blir för kallt att köra.

Alltihop stämmer så väl överens med en av böckerna jag läser för tillfället: Riding with Rilke. Reflections on motorcycles & books av Ted Bishop. Jag snavade över titeln när jag försökte läsa in lite fakta om Rilke, och stundtals tror jag att den här boken är skriven just för mig.

Som översättare händer det att man får frågan om man har nån favvobok som man gärna skulle vilja översätta. På den svarar jag ofelbart Absolut inte! Eftersom det är omöjligt att översätta skönlitteratur utan att en massa går förlorat blir en översättning alltid ur vissa aspekter en fördärvad text; eventuella älsklingsböcker vill jag inte alls utsätta för nånting sånt, och i synnerhet vill jag inte vara den som håller i den illa slipade täljkniven.

Men.

Redan innan jag läst klart den korta författarnoten som föregår förordet i Riding with Rilke hade jag blivit kär i boken. Nån sida in i förordet var jag förälskad, och när första kapitlet började älskade jag den på allvar. Kärleken djupnar ju mer jag läser och jag försöker spara lite, bärga mig en smula så att den inte ska ta slut för fort.

Vackraste anblicken: bensinkranen öppnad

Författaren, som undervisar vid ett universitet i Kanada, har fått en inbjudan från ett specialbibliotek i Texas vars samling av Virginia Woolflitteratur han vill studera. Han bestämmer sig för att köra sin Ducati Monster dit, och under resan passar han på att besöka platser med anknytning till olika modernistförfattare (hans huvudämne).

Man får möta en person som är rent nördigt förtjust i dessa båda, något disparata, sfärer: litteraturen och motorcykelåkningen. Befriande nog försöker han inte dämpa eller skyla över sin passion för någondera; fast på grund av den allmänt utbredda misstänksamhet som råder mot motorcyklister (alla som kör har lite av huligan i sig, annars skulle de inte köra) skildras vissa aspekter av hojköpandet, -ägandet och -åkandet med en självironi som får en att fnittra igenkännande, frusta av skratt och rodna lite om öronen. (Jomen det är säkert: jag kan inte läsa den här boken tyst och det brukar jag verkligen inte ha nån svårighet med annars.) Ändå förtar den lilla distanseringen inte glöden i kärleken till hojlivet: en beundransvärd balansakt, för det är lätt att ironin blir en elefant som trampar sönder det ärligt kända och menade.

Mellan dagsetapperna bjuds man som titeln antyder även på funderingar kring böcker. Just nu har författaren helt oförhappandes och aningen motvilligt gett sig in i ett projekt som börjar med att han jämför olika omslag på olika utgåvor av Ulysses. Nej: det börjar med att han till fel – eller rätt! – person ställer frågan Varför ger man inte nyutgåvor av Ulysses samma omslag som förstaupplagan hade? Häpp! så får han ett forskningsprojekt på halsen. Just nu begrundar han som bäst hur mycket annat än texten som utgör läsupplevelsen, och det exemplifierar han fascinerande med en odyssé (jomen!) över bokens tillkomst och historia. Han luktar på smulor och tittar på fettfläckar i det ena av T.E. Lawrences exemplar; han erinrar sig rättegången som gjorde att man inte längre var tvungen att smuggla in boken i USA; han reflekterar över hur omslagen har förändrats i takt med att boken levt sitt eget liv, och över hur mycket all sån vetskap påverkar ens uppfattning om texten kanske redan innan man slår upp första sidan.

Sådär håller det på: åkning som får det att rycka i gashanden varvas med insikter om böcker och skrivande som gör mig lika ivrig som ödmjuk. Och som den k. läsaren antagligen har fattat är det här nåt nytt för mig: jag har kärat ner mig i en bok som jag också skulle vilja översätta – av det larviga skälet att jag tycker att alla ska läsa den, inte bara de som gärna läser på engelska. Nu är det ju faktiskt fullt möjligt att den redan finns översatt till svenska; jag har inte kollat upp den saken. Men om inte –

searching madly to find a cure

Nio dar höll effekten av penicillinet i sig den här gången. Nånting – feber med värk i benmärg och leder i området kring ryggslutet – klippte till med en beslutsamhet som man kunnat efterlysa på andra områden i tillvaron. Benen bär knappt. Ligger i halvdvala som inte skänker nån lindring. Den k. läsaren får hålla tillgodo med en pausbild av den sovande Lille George, som väl är utmattad efter att dagarna i ända springa omkring och säga Jaa! och Nej! och Så! på alldeles rätt ställen. Många andra ord övar hon också på. Det är obeskrivligt kul och häftigt.

This time tomorrow, where will we be

Film igår: The Darjeeling Limited (regi: Wes Anderson). Säkert gammal skåpmat för de flesta, men inte för oss som a) bor på vischan och b) har småbarn. Tre bröder som inte setts på ett helt år, sen faderns begravning, strålar samman på ett indiskt tåg. How can a train be lost? It's on rails! Varför i all världen då? Och varför har de inte setts på så länge? Den dominante storebrodern förklarar för sina bröder när han dyker upp varför han är så grundligt bandagerad och att han vill att de tre tillsammans ska företa en andlig resa och bli bröder igen, som förr. We … haven't … located … us … yet Vilket huvudsakligen tycks gå ut på att han själv ska bestämma alla tres förehavanden in i minsta detalj.

Bröderna är såna jobbiga fåntrattar att det mest irriterade mig i början, men under filmens gång törs de närma sig varann alltmer och träda fram ur de rollkostymer de valt ut och velat kränga på sig. Deras totalkonstlade försök till andlighet avbryts när de lyckas bära sig åt så de blir avslängda från tåget och plötsligt hamnar i verkligheten, i en tillvaro som är helt okänd för dem. Nu är det på allvar, nu gäller det liv och död. Nu tvingas man öppna ögonen öppna sinnena öppna hjärtat och se, och ge.

Hela tiden älskade jag färgerna i den här filmen, och irritationen gick ju över efter ett tag. Idag har jag kommit på mig med att tänka på de omogna bröderna som ändå blev vuxna till sist: på att det var en hedersbetygelse att få bevittna deras manbarhetsprov. Lyssnat på Kinks har jag också gjort: hört ett par av de gamla låtarna med liksom revaxörade öron, så som kan ske när man får dem serverade med nån annans bilder till.

***

Läst en del har jag också gjort, bland annat en kortroman som jag ryckte åt mig på impuls på bibblan för att jag gillade omslaget. Katt begraven av Susanne Ringell. Sök upp den här boken! Läs den! Genast!

För det mesta kommer de riktiga byborna ihåg att spela bybor. Man svarar sävligt och snällt på frågor om hur vintern har varit och om det blir regn och om det blir storm och om det blir svamp eller äpplen eller högvatten och till sist tror man själv att man är det orakel semestermänniskorna tar en för.

(Det var ett halvt kapitel.) Maken till förmåga att fånga personligheter och stämningar med få och precis lagom vaga ord har jag sällan sett prov på. Två är huvudpersonerna: en visas utifrån och en är ett jag. Såhär säger jaget, till exempel:

Vi grillar lyckligtvis inte korv, vi befinner oss på ostnivån och krämar ner kex med mögelmassor av alla de slag. Jag tycker att det är ganska gott men jag tycker inte om mig själv. Jag känner mig falsk. Bilden av en madonna med en huggkubbe i famnen i stället för ett barn kommer för mig.

(Ett halvt kapitel till.) Klyschfritt alltså, försköningsfritt också. Inte fritt från viss försoning dock, men det behöver ju inte vara en försvårande omständighet. Som alltid förbluffar det mig att nånting så kort kan vara så tillräckligt: detta är inte många ord men det är tillräckligt många. Inte ett enda fattas. Och efteråt har man två nya människor i sin innersta sfär.

Is there - IS there balm in Gilead? -

Lilla e har rått mig att ladda hem några avsnitt av Julias tango för att lyssna på lite sexig holländska. Har dock inte lyckats hitta serien – fler tips? Lilla e eller nån annan?

***

Till frukost kunde man idag i lokalbladet läsa insändaren som jag snart tänker citera. Nog för att insändare kan vara märkligt, för att inte säga säreget, formulerade, men den här är ju enigmatisk på gränsen till det existensiella. Hur jag än vänder och vrider på orden blir jag icke klok på vad skribenten menat. Finns där beröm är det väl dolt. Innehåller det ironi är den obskyr. Är det avfattat med humor är denna introvert på gränsen till det autistiska. Är det en konstinstallation är den obegriplig för samtliga utom de invigda. Eller är alltihop solklart och det är bara min blick som är grumsig? Insändaren i sin helhet:

En bra kommun att bo i

Det går bra för Den Pöschkans Centralorten! Fler än jag undrar nog var tidningen Metro har tagit vägen. Tidningen har däremot inte gått bra så nu är det slut. Bra att vi bor i en framåt kommun med bra ekonomi och massor med inflyttningar så vi klarar oss ändå. Vi har ju all information om vår stad att studera istället och alla filmer att se.

NN

a glimpse, a fleeting sight

Stämningsbild från gårdagens firande. Nu måste jag verkligen snart gå och hala flaggan som fick sitta uppe över natten: idag till sankta Valborgs ära, eller hur, k. läsare?

Vi har en fin bruksdamm i vår by

Men idag:
Har du med dig de färgglada muggarna på demonstrationen? messade Kapten Zoom.
E på de färgglada muggarnas bb: ikea, svarade jag.

Och den k. läsaren ska veta att det här är en historisk dag, inte bara för att Lille George fyllde tjugo månader. Nej: det var första gången i världshistorien som Maken propsat på en Ikeautflykt trots att mitt intresse var tämligen fickljummet. Fast okej, vädret var sånt att det inte gick att gå ute och drälla, så vad katten. Jag behövde ju några fler krokar att hänga upp slevar och sånt på i köket. Visst är det försvarligt att ta en tiomilatripp för det.

Men Maken var på hugget och ville leta skrivbord. Ergonomi är ett godtagbart svepskäl. Och minsann om inte jag hittade ett tänkbart skrivbord jag med: ett höj- och sänkbart! som jag har velat ha så länge! Nu ska kroppen få vara gladare på jobbet. Det är försvarligt att ta en tiomilatripp för.

De vanliga misstänka hängde också med hem: krukor ljus gröna växter och sådär. Faktiskt inget vi inte behövde, så sätt ett kors till i taket, k. läsare!