We could leave it outside or we could give it our food

Jaha ja. Ni som letar kan sluta nu: det är här han är.

Tja. Är man född i en krubba
är man såklart van vid miljön

in my new disguise

Skor.

Tittar man inte ut över de vita vidderna, utan in i almanackans vita veck, ser man att det är vår. Vår: dags att uppdatera skohyllan.

De senaste åren har jag haft det lätt. När Julflickan kom bestämde jag mig för att gå in helt för att vara mamma och ingenting annat. När Lille George kom var det bara att fortsätta på samma stig eftersom jag inte hade tid att vara nåt annat än mamma även om jag hade velat. Och vad enkelt det var att klä sig! och sko sig! När enda kriterierna är att det ska vara bekvämt och barnsäkert behöver man aldrig stå och grunna över trender kombinationer passform. På med nån gammal barnmatsfärgad trasa och ett par pjuck som fötterna orkar hur många mil som helst i: klart.

Fast sen kom en dag då jag plötsligt ville vara nåt mer än mamma ändå, fastän det egentligen intefanns tid för det. En bidragande faktor var ett foto som togs av min ena fot under körresan till Frankrike för snart ett år sen. Den såg för bedrövlig ut i nån lortbeige plågsamt osexig slabbsandal och jag tänkte: Vad är det för kvinna som kan gå omkring och se sån ut om fötterna – till och med i Frankrike? Kanske blev den bilden droppen som kom kamelen att bli alldeles less på sina vandringssulor. Första steget in i den kris som så småningom skulle leda fram till mig själv var inköp av två par nya sandaler. Ena paret var visserligen bekvämt, men ändå snyggt. Det andra var både obekvämt, opraktiskt och snyggt och gjorde underverk för min självkänsla (med betoning på själv).

Sommaren, hösten och vintern som gått har fotbeklädnadssituationen varit tillfredsställande. Stövelmodet älskar jag! Men nu visar kalendern som sagt på vår och jag vill ha nåt nytt. Den senaste tiden har jag därför pejlat utbudet så smått i skobutikerna

och inte hittat nånting som funkar.

Ett krux är att jag opererat hallux valgus på bägge fötterna. De har varit värkfria i de fem eller sex år som gått sen dess men tål numera inga nämnvärda påfrestningar vad gäller högklackat. På sätt och vis är ju detta bra eftersom det begränsar min beslutsångest och mina köpmöjligheter radikalt. På ett annat sätt är det deprimerande: det är snyggt med höga klackar. I will walk on these high heels you can't make me fall Jag kan till och med gå i högklackat med viss elegans. it's not important for me to stay cool Men, som sagt, inga långa sträckor numera. Och eftersom vårens skoutbud omfattar å ena sidan högklackat och å andra sidan klacklöst blir jag allt dystrare för varje skobutik jag besöker. Jag vill inte gå i ballerinaskor! I will walk on these high heels 'cause I like the view Jag vill komma upp en bit, få hjälp med hållningen! I will hold my head close to the stars Var är de halvhöga skorna och stövletterna?

Modeoffer? Absolut inte. Eller: allting är väl som vanligt relativt. Men: från min horisont är det en liten men viktig omsorg om mig som ingen annan kan ge mig. Ger jag mig själv den kan jag ge mer av mig åt andra: de viktiga, de älskade.

Undrar just om skohandeln är medveten om vilket ansvar den har för harmonin i den här familjen.

one-horse open sleigh

Jaha: den 25 mars fick barna åka pulka. Inte för första gången på hela vintern, för det har väl varit ett eller på sin höjd två tillfällen tidigare. Men för kanske tredje. Så här såg dagistaxi ut i förmiddags:


Och så här såg det ut i mitt utevardagsrum. Bambun är vintergrön och fin och än har rådjuren inte fått smak för den. I den lilla espressokoppen – en uteskulptur jag köpte i butiken vid Wij trädgårdar i somras – skummar snön som cappuccinomjölk och får fjolårsröllekorna att känna sig som spröda italienska skorpor som bra gärna vill dyka i ett slag.


På eftermiddan var förstås det mesta av snön borta. Men maken och jag drog alla dagisbarna hundra gånger var nerför slänten utanför dagiset så de skrek av fröjd. Träningspass par préférence, det. En skön dag. Och nu, i skrivande stund, snöar det ymnigt igen.

tattered necklace of hedge end trees

En matglad påsk önskade jag ju er, k. läsare, och det var just vad hela familjen utökad med barnas mormor fick.* Vi valde än en gång att åka till en herrgård vackert belägen vid en sjö några mil bort: där undfägnas man inte bara med det största påskbord jag skådat, utan även med pianoackompanjemang utifrån salongen, dit man efter ett par dussin tallriksbyten vältrar sig som en annan mr Creosote-wannabe för att se om man kan spräcka sig även bokstavligt talat med kaffe och en lövtunn bit påsktårta.

Symmetriskt avträde med kolonner och allt.
Det är skillnad på folk och folk: jag borde visa
hur vårt utedass såg ut när det begav sig.

När salongen börjar bli tom kan man rasta sig en stund i parken. Medan själva herrgården är vackert renoverad och i gott skick kan detsamma inte sägas om den lilla utbyggnad som står nere vid sjökanten. Att döma av den lilla luckan nertill på kortväggen gissar jag att detta en gång var herrgårdens privet. Numera förvaras utemlöbler och liknande i den: de stora järnnycklarna sitter i låsen, så det är fritt fram att kika in.

Osynlig dörr mellan de båda avdelningarna.

Man kan kanske tycka att det vore på sin plats att piffa upp den här paviljongen också, särskilt som parken så sakteliga håller på att återskapas i sitt kanske forna skick, men de njutbart väderbitna trädetaljerna är på många sätt vackrast som de är.

Det gamla virket rodnar av sin
förälskelse i det kurviga gångjärnet.

Nedstörtad tur. Nån har
bemödat sig om att vända den rätt.

*Jag ska förekomma maken och säga Fick och fick …

Nu fjädrar är det påsk!*

Gårdagens anteckning blev nånting helt annat än jag hade tänkt. Den skrev sig själv, komplett med obskyra referenser till Édika och allt. Idag är föresatsen enkel och klar: Jag vill önska alla mina k. läsare en skön och god (som i namnam) påsk. Två bilder säger mer än tvåtusen ord, vilket kanske gläder dem av er som vet att jag ledigt skulle kunna klämma ur mig såpass mycket redan innan jag går över från sill till kallskuret, och det utan nubbe.

Lille George och Julflickan
sjunger in påsken på skärtorsdan

Allesammans vill de åt gräddfluffet där uppe

*Rubben snodd ur den pöschkans lokaltidningen faktiskt

it's a different kind of Santa Claus

Vi köper fisk av Boris. När jag säger att jag inte hade räknat med att se honom där idag förklarar han att tiderna har förändrats, att man måste hänga med. Barnas mormor instämmer att nej, förr fick man ju bara sitta med knäppta händer hela långfredan; det där har jag aldrig behövt uppleva, men däremot har långfredagarna i mitt liv alltid varit rätt stillastående.

Det är de inte nu. På stormarknans parkering häpp! ett vitkålshuvud, häpp! ett paket tvättmedel häpp! en burk krubb till katten finns inte en ruta ledig. Jo, titta: just när jag kommer rullande backar nån ut från sin plats alldeles vid ingången, och ingen annan står och väntar med epileptisk blinker påslagen. Annars är det kaos överallt. Köbildning i alla gångar på parkeringen som är stor som Gobiöknen ungefär, och inne i mammonladan tjockt med folk. Näst efter juldan råder idag årets värsta köphysteri, och min spaning är att ju rödare dag, desto starkare skräcken hos folk att inte få konsumera. Som en besvärjelse mot den dystopiska vision där det finns dagar på året då man inte kan köpa nånting känner man sig tvungen att offra. Vårblot, om man så vill. Vår blot blir rätt smärtfri: trots att det måste vara flera tusen kunder i templet är köerna till de traditionella kassorna max fem pers långa, och för självskamningskunderna går det antingen fort (i de bemannade kassorna) eller superfort (vid självbetjäningsstationerna).

Jag är väl en konsumtionsslav dårå. Jag trivs utmärkt med det faktum att jag kan skaffa en ny WC-anka på en röd dag. Och jag applåderar det faktum att jag slipper köa i tjugo minuter för att få betala för den. Och fisk-Boris, han har insett att den här dan är en sån dag då det vore dumt att ta sig ledigt. Han säljer lax och gös så det skvätter iskross och hans egenhändigt hopgojsade romsill får alla oss vuxna att falla i trams vid lunchen sen.

Men nån mc-premiär blev det inte, inte för nån utom ungefär 600 hårdingar till hojåkare som förmodligen mangrant har värmehandtag. Eller redan har förfrusit händer och fötter. Jag visar en bild från ett år med gynnsammare väderlek istället och minns såna gånger då man kunnat stanna och slänga sig i gröngräset och sola.

Ett år med 1200 hojar

kommer upp i tö

Väktare i skogsbrynet

En gång läste jag en intervju med en kvinna som led av ADD. Hon sa: Folk tror man är slö, men tänk dig att leva hela livet med influensa. Så är det. Hon hade fått behandling på kemisk väg och hade – några och trettio år gammal – fått uppleva hur det är att vara ungefär lika energisk som gemene man.

De bär det med saktmod

Nåt liknande upplevde jag imorse: när jag vaknade kände jag att jag inte hade nåt behov av att ligga kvar i halvkoma tills nåt barn kom och tvingade upp mig ur sängen. Till yttermera visso kände jag att jag nu hade ork att tackla de efter första tvätten kroniskt skrynkliga sovrumsgardinerna: stiliga saker i ett kraftigt tyg som tvättmaskinens centrifugprogram etsat permanenta veck i. Jag har strukit som en tok förut, dock utan synbart resultat. Men nu så!

Minnen av ett födelsedagskalas

Ute: sol och snö. På sätt och vis tydligare vårstämning nu än de senaste kalltorra veckorna, som snarare präglats av avsaknad av vinter än egentlig vår. Nu är det dagsmeja och gröna grejer sticker upp ur det vita. Man känner igen sig. Så här var vårarna förr.

Årets första viol

Upp med en maskin vittvätt på tork. Ljuvligt! Jag bejakar härmed min banalitet och tillstår att doften av utetorkade sängkläder tillhör det absolut bästa här i livet. Originell har jag aldrig hävdat att jag är. Åtminstone inte i alla avseenden.

Varje år lika efterlängtade

En koll på hur växtligheten utvecklas var jag förstås också tvungen att ta. Att de beklövade råttorna varit framme visste jag: frågan var bara vad de hade saboterat den här gången.


Krokus, ja. Tack så jävla mycket era apskaft. Snart skaffar jag mig den där hagelbössan. Då får ni hålla i hatten.

Nåväl: det fanns exemplar som antingen varit tursamma eller också bjudit våldsamt motstånd mot terroristerna och överlevt ännu ett dygn. Och så har vi en rad fina häggmisplar som skadedjuren faktiskt inte har intresserat sig för än så länge. De har riktiga blad här och var, inte bara stora knoppar! Det blir väl fint att titta på under den snöstorm som ska dra fram här på långfredan. Sa jag att jag har köpt nytt mc-batteri förresten? Jag kan ju putsa det med topz eller nåt samma dag. Istället för att sätta det i hojen och vara med och köra vårpremiär, alltså.

Snöstormen, ja den är förmodligen rådjurens fel den med.

watch the slow boat hit and run

Min ensamma sjukhelg ska jag minnas för två saker: en bok jag läste ut och en skiva jag började lyssna på.

Årets bokrea fick inga katastrofala följder för min del. Det blev några barnböcker som alltid nu för tiden, men för egen del klarade jag mig undan med två vuxentitlar. Den ena var inte alls på rean, men den talade till mig, och vem bryr sig förresten om bokrean.

Norske författaren Lars Myttings Hästkrafter är en genomsympatisk bok om Erik Fyksen, som kämpar med näbbar och klor mot den sortens modernisering som berövar allting sin särpräglade personlighet. Han har renoverat sin mack till en exakt kopia av den Mobilstation den var på sextiotalet och tillgodoser precis de behov på den lilla orten som finns. Dessa är inte ciabatta och blöjor, utan drivremmar, tändstift och kvalitetsverktyg. Och förstklassiga, ja intuitiva reparationer av traktens bilpark!

När planer på omläggning av vägen offentliggörs förstår Erik Fyksen att mackens framtid hotas. Han gör allt för att slippa lägga ner den: bland annat försöker han träffa ett avtal med sin bensinleverantör för att kunna flytta macken till ett läge invid den nya vägsträckningen. Höjdarna i Oslo har förstås andra åsikter än Fyksen om vad en bensinstation ska kunna stå till tjänst med och när en av representanterna kommer på besök får hon själv erfara skillnaderna mellan storstan och landsbygden.

"Så här", sa Erik och böjde sig över hennes knä. "Det är inte rullbälten i den här. Du får inte beställa fisk på Hjǿrnekafeen."
"Jag är inte synsk."
"Gör som när du är på en vägkrog. Utgå från att kocken inte kan laga mat och ännu mindre gillar att laga mat. Beställ något enkelt, något som de kan klara av. Rödspätta? Du kunde lika gärna ha bett om smörgröt. Försök hellre med pannbiff. Men potatisen kommer alltid att vara dålig, så ta pommes frites. Och hamburgare brukar gå bra. Men brödet är alltid smuligt, så det säkraste är lövbiff. Det tror jag att till och med en gordonsetter kan laga till."
...
De körde förbi centrum. Några Taunusar och Pontiacen körde fram och tillbaka.
...
"Stopp! Stopp! Stoooopp!" utropade Ellen och drog upp knäna.
"Va?" sa Erik utan att bromsa.
"Herregud. Du hade ju väjningsplikt för den grå bilen! Det var nära ögat!"
"Här är det bara att gasa på. Såg du inte att den kom från en grusväg? Den väg vi kör på är asfalterad."
"Det här är inte klokt."
"Använd bara sunt förnuft. om du möter något riktigt stort, till exempel en traktor med släp, en lastbil eller skolbussen, så har du under alla förhållanden väjningsplikt."
"Och om vägarna och bilarna är lika stora?" sa Ellen.
"Då får du avvakta. Förresten, vägen du ser där, den som kommer ner från Folkets hus – där är det väjningsplikt. Den är så hal på vintern att ingen har en chans att stanna. Så alla har vant sig vid att lämna företräde där även på sommaren."
Ellen stack in händerna under låren och stirrade ut.

I takt med att Fyksens mack blir alltmer kringskuren börjar han förstå att den egentligen är ett monument över en för längesen förlorad kärlek och över en sorg som han vant sig vid så till den grad att han inte kunnat skiljas från den. Och kanske att det kan finnas ett annat liv bortom skenet från den sista norska Mobilpegasen.

Om den här bensinstationen hade funnits på riktigt skulle K-spanarna ha varit stammisar där. Själv skulle jag ha gjort allt för att ta mig dit. Det är nåt så urbota sunt i Fyksens sätt att resonera, i hans syn på bilar och att reparera dem. Det är inte nostalgi, utan en önskan om en tillvaro och en verklighet som är gripbar och möjlig att förstå. Så länge man har en bil det går att meka med har man kontroll över sin värld. Så fort man skaffar ett modernt as där det inte går att fixa en säkring utan att byta en hel modul för sjutusen spänn, då är man inte herre över sitt eget liv längre, inte fullt ut.

Det är möjligt att den som inte är road av hårdfakta om motorer och allsköns reservdelar finner läsningen tradig, men jag som är bilfåne njöt i hundranitti. Ändå är det här ingen roman för tekniktokar i första hand. Det råkar bara vara så att miljön är en mack med smörjgrop där persongalleriet har hamnat. Råkar den här romanen korsa din väg, k. läsare, så ratta hem och läs den.

Milstolpe nummer två blev alltså en popskiva. Annars vore jag väl inte Miss Gillette! Men eftersom det redan blivit så mycket bok ska jag nöja mig med en förfluffad reflektion:

Om nån har frågat har jag alltid påstått mig gilla Japan. I torsdags kväll fick jag ett mess med frågan om jag gillade Taking Islands in Africa, och jag svarade jovars, men märkte själv vilket vagt intryck av den jag hade. Bestämde mig för att friska upp minnet och plockade fram plattan den är hämtad från: Gentlemen Take Polaroids. Och upptäckte att inte bara Taking Islands är så bra att den golvade mig totalt, utan att hela skivan* är lika obeskrivligt tät. Hela helgen har jag pluggat Polaroids och blir bara mer och mer galen i den. Herregud, jag kan ju knappt ha lyssnat på den alls på den tiden det begav sig! Ändå har jag haft den på vinyl i tjufem–tjusex år. Men det var primärt Tin Drum som snurrade hemma hos mig. Så ytterst besynnerligt, för Polaroids är som ett destillat av den musik jag lyssnade på då: elegant, melodiös och dessutom med en del originella arr som gör att låtarna inte blir trista efter trettio lyssningar. Nu har jag stoppat in Polaroids i mobilen också så att jag kan lyssna på den när och var som helst. Det behövs, för jag befinner mig i det stadiet då jag får abstinens om drogen förvägras mig.

Och nu kanske nån kan tala om för mig om David Sylvians Blemish som kom för några år sen är värd att lyssna på. En del säger att den är hans bästa hittills. Men den kan väl inte komma i närheten av Secrets of the Beehive?

*med undantag för spår tre, Burning Bridges

illa till pass

Stiger upp, äter turkisk yoghurt med flytande honung och känner att ingen bättring skett. Jag är knäsvag och har hjärtklappning, och hostan sliter orken ur mig i små små flikar i sänder. Jag ringer sjukvårdsupplysningen och förklarar situationen.

"Har du feber idag?" frågar mänskan.
"Nej, men jag hade det igår, har haft sen i tisdags. Jag har haft det sporadiskt sen tre veckor tillbaka."
"Ja, då är det ju inget för akuten."
"Så om jag får feber kan jag ringa igen?"
"Ja … eller egentligen tycker jag du ska vänta till på måndag och vända dig till primärvården."
"Det går inte", säger jag, "jag måste på benen nu, jag har småbarn att ta hand om, och ett företag, och min man klarar inte att sköta allting själv längre, han går i väggen snart. Dessutom vet du att det inte går att komma fram till primärvården på en måndag. Knappt nån annan dag heller."
"Nej, men det är ett annat problem. Det går ju inte att ringa hit bara för att man inte kommer fram till primärvården."
"Jo, det är just vad man är tvungen att göra då", sa jag bestämt. Mänskan ville ändå inte ge mig nån tid, utan försökte resonera med mig. Hon räknade upp olika receptfria medel man kan ta.
"Ja ja ja, det är väl självklart att jag har försökt med allt detdär", sa jag otåligt. "Och så käkar jag treo comp också för att orka stå på benen."
"Men det är väl kanske inte så bra … kan vara skadligt för magen också …"
"Jamen vad gör man? Jag måste ju orka hålla igång, barna kan faktiskt inte ta hand om sig själva."
"Du får en tid av mig här klockan kvart i tolv."

Att treo comp är en mirakeldrog visste jag ju, men inte att den även fungerar som ett sesam i sjukvårdsupplysningens öron.

På två minuter blankt konstaterar läkaren att det är luftrörskatarr. Han menar att det är hög tid att jag blir av med den och skriver ut penicillin samt en hostmedicin som man inte bör använda som groggvirke om man har krångel med gallan. Jag nästan gråter av glädje. Där fick Luther så han teg. Jag visste ju att jag var sjuk men … ja, han är ju så svår att övertyga. Tjurigt klampar han därifrån så den svarta kappan slafsar kring fotlederna, tung av kvidande samvetsblod. Han mumlar nånting och jag tycker det låter som nåt med inte ens skylla sig själv … varit rökare teminstingen … Nä, just så: jag rår faktiskt inte för det. Det är inte mitt fel!!!

Till första penicillindosen äter jag sallad med tonfisk express, den sötsura. Sen läser jag ut Minette Waltersboken jag började på imorse. The Ice House: märkligt nog hade jag inte läst hennes debutroman trots att jag läst alla hennes andra deckare. Deckare och deckare förresten, de har alltmer kommit att bli sociala thrillers, de flesta av dem intressantare än den här i och för sig skickligt vävda men föga originella mordgåtan. Det som gör Walters så stor i min värld är hennes patos för människor, hennes ursinniga värme och medkänsla för även de utsatta. En vacker dag slog det mig att några av de senare romanerna ju inte ens innehåller nåt mord. Ändå är det omöjligt att lägga en Walters ifrån sig.

Vid pass
16

Till middag äter jag en kokt svintunga vilket är en himmelsk njutning. Jag hör vargarna yla när jag skalar den men jag släpper inte ifrån mig så mycket som en flis. Den är min bara min.

temporary chicken

Skulle ha ägnat hela dan åt begravning i annan landsände, men blev ju tvungen att ändra alla såna planer på grund av extrem skruttma. Hårt marterad av gamle Luther sen i tisdags, då febern bröt ut på allvar, bad jag maken att ta med sig barna och åka till farfar i helgen för att jag skulle få ligga och glo orkeslöst i taket utan att till på köpet ha ont i samvetet också.

Förvisad kände han sig, stackarn, och var det väl i nån mening också; men gick med på arrangemanget gjorde han. Jag tyckte det var på sin plats att ställa med packningen medan maken jobbade så när jag väl skjutsade mina tre älsklingar till eftermiddagståget var jag helt slut, trots att jag svimmat till nån timme mitt på dan. Emellertid ville jag skaffa hem saker att äta under helgen: bäst passa på medan jag stod på benen, för sen skulle det mycket till om jag skulle ge mig utanför dörren före söndans hämtning.

Mat kan göra mig lycklig. Den får sällan chans till det numera: nu handlar vi alltid genom filtret äter barna det här? Julflickan äter nästan ingenting. Det hon äter är det inget fel på, men fy så uttjatade de rätterna har hunnit bli under de senaste tre åren eller tre och ett halvt. Nu kände jag att jag ville handla bara åt mig själv. Och vad blev det då?

En halv grillad kyckling, varm. Jag älskar det feta köttet och skinnet, om det är knaprigt och med goda kryddor. (Men när familjen äter kyckling får barna förstås de bitarna eftersom de också tycker bäst om dem. Ja, inte skinnet, då.)

Ett nät ätmogna avokador. Finns det nån godare frukt än avokado? (Retorisk fråga.)

Broccoli. Lagom kokt broccoli är banne mig nåt av det godaste man kan tänka sig. Smör och ett par saltflingor på. himmel nummer sju, å-å-åååh

En ask fältsallat (eller vintersallad, däremot inte machésallad som butikerna envetet kallar den). Fältsalladens fräschör och knaprighet tilltalar mig, liksom finessen med att äta små vackra buketter.
Flytande honung med smak av apelsinblom. Till det vita teet från vår favvotehandlare i Göteborg, och till den turkiska yoghurten som också fanns hemma redan.

Fetaost. Inte "salladsost av fetatyp". Den k. läsare som inte tror det är skillnad på smaken uppmanas att genast köpa hem en ur vardera kategorin och testa.

Flödeost pikant. Cambozola, snuskostarnas furstinna, fanns redan hemma. Idag var jag också sugen på nånting lite pöbelaktigare, därav pikantosten.

Pyramidknäcke fanns hemma.

Sålunda ska Miss Gillettes spetälska förbotas (verboten, jawohl?) under denna glo-håglöst-i-taket-utan-dåligt-samvetshelg. Nu tror jag att jag ska se en hjärndöd film på teve. Eller också kanske jag låter bli, bara för att jag mycket väl för en gångs skull hade kunnat titta på teve. (Att jag kanske låter bli för att jag inte längre minns hur man sätter på teven behöver jag ju inte nämna här.)

det finns bara två av oss

Psoriasis är en systemsjukdom som beror på ett överaktivt immunförsvar. Det kan min privata lilla variant av sjukdomen omöjligtvis ha hört talas om, för inför den här influensan eller lungsoten eller vad fanken det nu är jag har drabbats av tycks immunförsvaret stå fullkomligt lamslaget. Eller ha lagt sig platt och lämnat wo. (Eller tänk om det är överaktivt och kämpar och sliter sig blått, då är det kanske tur att jag har psoriasis för annars skulle jag ha dött av det här!)


Julflickan har svårt att greppa varför jag ligger hela dagarna. Sina egna feberdagar för inte alls längesen har hon glömt. Men hon accepterar att ha en aschlig mamma: ligger stillsamt på min arm och klappar mig på kinden då och då. Och konverserar.

"Är du indiska flickan?" frågade jag, för hon hade på sig kläder som signalerade det.
"Nej, jag har ju inga flätor!"
"Men vet du, det är i Indien precis som i Sverige: att alla ser inte likadana ut. Här finns det ju flickor med flätor och utan flätor och det gör det i Indien med."
"Alla är olika!"
"Just precis."
"Och har olika … kanske tavlor! och byxor! och vantar!"
"Ja … fast det som gör att ingen är likadan som nån annan är det man har här" – jag la handen på hennes hjässa – "och här" – på hennes bröstkorg. "Det man tänker och känner, det man säger och gör. Det är det som gör varje människa unik."
Julflickan begrundade. Svarade:
"Jaa…ag tror att maten är färdig nu."
Och det var den.

Imorse tillkännagav hon:
"När jag är sju år ska jag bli Ronja!"
"Ha! När jag är fyrtifem ska jag bli Brad Pitt!" sa maken. "Nej George Clooney, förresten!"
Julflickan såg på honom och sa:
"Musse kan man ju alltid bli."

strung out in heaven's high

Varannandags-Götet bevattnade oss på fredagen igen så jag körde barna och barnas mormor till Ikea. Det tog sin rundliga tid men jag undslapp med alla tiders lägsta kassakvitto: åttifyra spänn. Borde utdelas nån sorts behärskningsmedalj för sånt.

Glasmosaik in till det halvöppna köket

Rätt vad det var blev det eftermiddag, och nästan kvällning innan jag äntligen kunde slita mig och åka och checka in på det femstjärniga. Sovstunden jag hade hoppats på uteblev men bada hann jag innan det var dags att ge mig ut på krogen och träffa supertrevliga Bamsefar och Nina Kanin. Och sen kom maken från tåget och vuxenhelgen kunde börja. Tjoho!

Innanför dörren längst bort bodde vi. Man fick ta
långa benet före för att komma fram nån gång. Barna
sprang lyckliga i korridorerna när de var och hälsade på.

Frukosten höjde sig inte över de flesta bufféfrukostar
(de flesta hotell har suveräna såna) förutom med möjligheten
att välja till exempelvis american pancakes. Äggen är annars
en vattendelare: nästan inga hotell klarar att göra löskokta
som går att äta. Dessa var äckligt rinniga och omöjliga att skala.
Faktiskt inte alls bara en randanmärkning.

Liljor långt uppåt väggarna.

Utsikt ner i loungen från några våningar högre upp.

Koss va de veftar å far

När vi kom ut från Bishop's Arms på onsdagskvällen spöregnade det, och varför man egentligen blir förvånad över en sån sak när man vet var man befinner sig vet jag inte, men herregud, det hade ju varit klart och fint bara några timmar tidigare.

Torsdagen bjöd i alla fall på sol och blåst från början till slut. Julflickan var med mormor och själv var jag bebismamma hela dan. Jag hade sällskap av Man Thursday med sin lilla, som nästan är precis lika gammal som Lille George, och upptäckte hur trevligt det kan vara att vara småbarnsförälder om man a) har nån bra medförälder att umgås med och b) befinner sig nånstans där det finns nånting att göra med de små. Fin dag som avslutades med pekingsoppa, ny favorit från kinamenyerna, hos Bisarra Grannen.

... annars kan det gå illa!

Småttingarna dryftar kakval.

I'm sure he's Bill or Billy or Mac or Buddy

Huvudanledningen till förra veckans resa var onsdagens översättarträff. Måste erkänna att jag saknar Göteborg ibland, så jag söker förevändningar för att få åka dit och dra lungorna … förlåt: gälarna fulla med fuktig kustluft.

Ett kollegialt möte kan i och för sig knappast klassas som förevändning. I det här jobbet träffas man så sällan att det gäller att gripa alla tillfällen som svischar förbi. Och ungefär tjugo över fem trädde jag in på Bishop's Arms på Park för den korta nedstigningen till baren i källaren. Det är mycket praktiskt det hela: ramlar man i trappan så drattar man rätt på bardisken. Nu gjorde jag faktiskt inte det, men det tog ett tag innan ögonen vande sig vid bardunklet Garfunkel i bardunkel och innan lungorna hade vecklat ut sig efter att ha varit ansatta av kustens alla vindar ur alla väderstreck samtidigt. Jag bad att få nån ölsort rekommenderad och en hink Gambrinus damp ner framför mig på bardisken.

"Å, nån annan som också har den goda smaken att dricka Gambrinus", sa en röst till höger om mig.
"Det är bartenderns goda smak", sa jag. "Ska vi fissla?"

Rösten till höger om mig tillhörde nämligen Ö-helena, som i förstone inte hade upptäckt att det var jag som stod där. Hon visade in mig i biblioteket där det redan satt ett antal översättare av olika slag. Dessa Göteborgsträffar har tillkommit på initiativ av Översättarcentrum, om jag förstått saken rätt, men många ÖC-medlemmar är också med i Författarförbundet, så de flesta ansikten var mer eller mindre bekanta. Det blev en riktig trivselkväll i bibliotekets sköna skinnfåtöljer, och när dessutom pubens råbiff visade sig tillhöra de godaste i landet blev jag så mild och god till sinnes. (Däremot gillade jag faktiskt inte Gambrinusen. Två tredjedelar var kvar i jättestopet när jag gick därifrån.)

Under aftonen tillstötte fler översättare och vi fick tillsammans bevisa att det minsann alltid går att klämma in en till trots att det redan är överfullt. En hel del yrkessnack blev det: själv spetsade jag öronen när de båda Kafkaöversättarna berättade om hur de går till väga för att jobba i par (de alternerar mellan översättarens och den benhårda granskarens roll, men bibehåller samma uppgift en hel bok. Andra paröversättare byter för varje kapitel, vilket jag tycker verkar betydligt svårare: det vill verkligen till att man har en nästan identisk stilistik då).

En sådan här träff är förstås ett ypperligt tillfälle att få ventilera sina undringar om svårigheter man stött på i jobbet. En av kollegerna frågade efter smekord på lagom nivå: det handlade om en norsk text, där mannen ibland kallade kvinnan för "flickan min". Jag tror inte du ska titta på den här överkörda katten, flickan min, till exempel. "Älskling", eller liknande, tyckte några av oss. Nja, mannen och kvinnan hade inte hunnit riktigt så långt. De var på gång att bli ihop, men än så länge var de inte det. Hmm. "Vännen"? "Gumman/lilla gumman"? Neej …fortfarande för intimt. Jag påpekade att ett "du" i en sån situation ofta formligen dallrar av outtalade känslor och då klippte Ö-helena till med det geniala: "Ja, eller förnamnet."

Förnamnet. Javisst.

Vi svenskar är inget förnamnsmissbrukande folk. Hellre än att tilltala folk med namnet säger vi öh eller dô eller hörrö eller nåt annat vagt och osäkert. Som om vi är rädda att säga fel namn. Eller som om vi är rädda för att ställa oss för nära. Känn efter själva: det ska mycket till för att man ska kalla andra än de allra närmaste vid förnamn. Att göra det är att dra in vederbörande i sin privata sfär och man måste vara nästan alldeles säker på att h*n vill komma dit, vara där. Det kan bli oerhört intimt.

Härifrån var steget förstås inte långt till konstaterandet av hur det amerikanska (miss)bruket av förnamn har spritt sig även till Sverige. Varenda telefonförsäljare har gått samma kurs, nämligen den där man får lära sig att gödsla med den uppringdas förnamn minst fyra gånger i varje mening. Det här blir konstigt och bisarrt på flera olika sätt, inte bara för att det (fortfarande; man får förmoda att detta är på väg att ändras) är så totalt främmande för svenskan att hålla på så. Många kallas inte för sina tilltalsnamn – ta alla Hassar och Bossar och Lassar och Lisor och Maggor och så vidare – som tvärtom blir alienerade av att plötsligt bli kallade för Hans och Bo och Lars och Elisabeth och Magdalena. Den kompisstämning som väl eftersträvas med det överdrivna förnamnandet blir istället en demonstration av hur främmande säljaren faktiskt är.

Så kanske är det bra med de där charmkurserna. Det är ju betydligt lättare att värja sig mot nån som är tillkämpat kamratlig än mot nån som låter genuint sympatisk, nämligen som om h*n är osäker på vad man egentligen heter och därför hellre garderar med ett "du" än att använda ens förnamn.

Häck väck vintergäck

Nu jävlar, nu är man sjuk som en Riktig Karl. Dödssjuk, gnällig och eländig. Maken: Jag tycker inte du ska ligga, det blir du inte bättre av. Nähä. Okej. Och jag måste medge att det är nåt så oemotståndligt frestande att se fyra timmar sträcka ut sig alldeles orispade och så alldeles villiga att göra sig till arbetstid. Min arbetstid! Medan barna frukosterade och packades iväg till dagis tog jag tempen (det gör jag vart fjärde år ungefär) och lät en treo comp bakbinda de flesta och bråkigaste värkar smärtor och plågor i kroppen. Nu sitter jag på plats.

Lupiner tittar fram både här och där. Och aklejor.
En vintergäck hade också slagit ut. Det är verkligen tidig vår.

Annat var det i onsdags. Då vaknade jag halv sex och lyckades verkligen komma iväg med bägge barna och all packning – sju minuter före planerad avresetid. Solen strålade och tjejerna är så snälla bilåkare numera att jag blir alldeles from av tacksamhet. På väg över Skaraschlätta pratade Julflickan och jag om vindkraftverk, om det ypperliga med dem. Nu vill hon ha ett på tomten. Efter Alingsås räknade vi lastbilar som vi körde om, fast det tröttnade hon på före Floda. Det är lugnt, sa jag, vi vinner ändå. Och det gör vi ju. Det är ingen som kör om oss.

Det här är Lille George när hon äter plättar med blåbärssylt och är lite snorig. En gång när hon var mindre och också förkyld satt hon på golvet och donade med sitt, och jag satt i soffan och betraktade henne (det var på den tiden vi fortfarande hade en soffa i huset). Rätt vad det var såg jag: Hjälp vilken äcklig bebis det sitter där. (Precis en sån där som man ryggar tillbaka för när man ser dem ute bland folk, med gröngula snorsträngar flödande ner över munnen.) Men det gör mig inte ett dugg för hon är min äckelbebis!

Just det: äckel och kladd går an, bara det är mitt äckel och kladd. Nej, jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta. Den som har teorier om det kan ju lägga dem i kommentarslådan.

set to work idle hands

Varit borta ett tag. Hade bestämt mig på att träna på att vara utan dator och inte hispa upp mig för det. Hemma hade RSS-läsaren 94 olästa blogganteckningar att bjuda på. Men jag skulle ju jobba!

Jomen det ska jag. Arbetsveckan ska inledas med att jag ger besked till en förläggare om två olika uppdragsförslag jag fått. Däremot ska den inte inledas med raseri över utebliven arvodesinbetalning på förfallodagen från ett annat förlag: redan i slutet av förra veckan fick jag besked om det av min redaktör där, som också förklarade vad förseningen beror på och att hon hårdbevakar min faktura. Det underlättar visserligen inte min ekonomiska situation, men omtanken och mödan jag bemöts med gör att jag känner mig som en jämbördig part i affären. Det tackar jag för!

annars skjuter jägarn dig

Det tycks som om Miss Gillette har hamnat i en lättjans period och smiter från bloggerian bloggera. Men är det verkligen så det förhåller sig?

... undrar de på Granngården.
Nej, vi tyckte där såg rätt prydligt ut.

En närgången titt på den gilletteska vardagen ger vid handen:

Lille George lider (utan att lida nämnvärt) av känslig tarm efter en vid det här laget nästan glömd diarré orsakad av kilovis med mormorsfrukt. Vi har nyligen fått veta att barn kan bli tillfälligt överkänsliga för laktos och gluten vid diarré, så nu har vi lagt om hennes kost. Idag – peppar peppar – tycks det börja ge med sig.

Vi andra går med diffusa och svårbestämbara symptom av fluktuerande svårighetsgrad. Rethosta kan avlösas av en dags feber eller vagt illamående eller bara allmän mattighet. Det blir liksom ingen ordning på nånting. Fast jo! Solen skiner så fint. Vi tittade på en stor röjningsbrasa idag när Lille George kom hem från jobbet. Då pallrade sig till och med hemma-och-var-sjuka Julflickan ut. Och så har jag upptäckt att man kan sitta på nya ofullbordade uteplatsen och lapa sol tidiga våreftermiddagar: där blir varmt nu med plattorna på marken. Den egenhändigt utförda stenläggningen böljar som vågor på en oljig vattenyta, men det är bara charmigt.

Det är inte snön som faller ...
Det är föraskade granbarr!

Mindre charmiga är råttorna som hemsöker trädgården – bambiråttorna, alltså. När jag skulle se om de svällande knopparna på våra rosasippor slagit ut – vi har några tuvor med illcerise blåsippor i bakre syrenen – hade de beklövade sattygen ätit upp dem! Jag får spel spatt och spader och är mordlystnare än nånsin. Hade jag varit en tvättäkta hårding skulle jag ha svurit på att aldrig mer äta nåt annat är rådjurskött, helst utslitet med tänderna ur ännu levande djur, men herregud, jag måste ju hinna blogga också och det skulle jag nog inte om jag jagade rådjur med mina bara händer dagarna i ända.

Men kanske om jag toge på mig handskar? Hårdhandskar?

Visitkort efter mer eller mindre gångna tiders folkparksbesökare.