2008-01-31

lovin' (every) spoonful

För ett tag sen skrev jag lite om lökar. Just exakt nu fick jag se att det dråsar blötsnö från ovan. Den är så tyngd av vetskapen om att den inte kommer att bli liggande vit när den magplaskar i marken att den inte ens orkar dansa i natriumlampornas balsalar, trots att vardagsorkanen bjuder upp på ett minst sagt pockande maner. Nå, lökar var det ju:


Den här fantastiska skeden la vännen Cornsilk fram på bordet när hon serverade oss dessert en gång. Jag hade, och har fortfarande inte, sett nånting liknande i bestickväg. Skeden har förstås en historia, men om Cornsilk vill berätta den får hon göra det med egna ord. Just nu är jag nöjd med att kunna bereda mina k. läsare njutningen att få se ett så genomvackert föremål. Vilken lycka att få formge ett sånt! Lägg inte minst märke till hur ett blastblad böjer sig kring skaftet.

Syltad rödlök

Skiva 2 stora rödlökar tunt. Lägg dem i en varm kastrull. Slå över 1 dl rött vin och 2 dl flytande honung. Låt koka tills löken blivit seg. Smaka av med salt och vitpeppar.

Smakar gudomligt. Passar sådär alldeles jättebra till exempelvis lilla söndagssteken. Eller till chèvre på kex. Eller vad man nu har för smakparningspreferenser.

2008-01-30

gold on a sandy beach

Förra anteckningen var lite fuskig. Och så märker jag att jag nästan maniskt har skrivit om sprit på sistone vilket verkligen inte är nånting representativt för mig. Att jag nu gör det igen är ju bara för att tala om att jag egentligen inte alls gör det, och kanske också lite för att säga att det som regel inte finns nån Absolut hemma. Bara Baileys och bubbel hade jag igår, fast för att låna en rad av Marvin Lee Aday: Two out of three ain't bad och förslår dessutom för att bota pms.

Nog av.

I lördags utfäste jag nån sorts löfte att visa fler vinterbilder från innanhavet nära mig. Detta kanske mina k. läsare har låtit sjunka ner i en barmhärtighetens spannmålssilo, men inte jag inte. Take no prisoners. Glo och begråt:

Som ett nybonat, nyvässat golv


På den här bilden skymtar en pirliknande konstruktion bortom ruggarna av torrt fjolårsgräs. Från denna utsiktspunkt befinner man sig på det forna hospitalsområdet, som under sin storhetstid var som en smärre by och självförsörjande med jordbruk och fruktodling. Det är mycket vackra ägor vars parkanläggning med anlagd fågeldamm man gärna promenerar i. Ja där finns allt möjligt, även flera pirar varav en kantad av häck på båda sidor; jag förmodar att det fordom legat nån sorts lustveranda längst ut där man kunde sitta och se på solnedgången och sjöfarten och kanske få sig ett glas punsch till livs. Ja inte dårarna då, men läkarna.

Min morfars mor var inlagd på hospitalet för nervklenhet, eller vilken diagnosen kan ha varit. Idag skulle man väl ha sagt att hon gick in i väggen: med sin man och två eller tre hemmavarande barn flyttade hon in i ett halvfärdigt hus där hon under primitiva förhållanden dagligen förväntades utfodra familj plus ett antal byggare. Hon led dessutom av en sjukdom som gjorde att levern växte; varje dag måste hon inta råmald lever blandad med saltsyra (hon sög i sig blandningen med ett sugrör som min morfar tillverkade åt henne på labbis).

Ett halvsekel senare var hospitalet omgjort till långvård och då låg mormor där i flera år. Tallösa gånger var jag där, ibland med morfar, nån gång ensam, andra gånger med min morsa som kan vara mer vild än galen (det är när hon inte är mer galen än vild). Vi körde rullstolsrally i parken med Alzheimermormor (som då faktiskt fnittrade) och vi gjorde andra glada exkursioner, bland annat ut på de fina små pirarna.

En vårdag måste solen ha lyst på ett osedvanligt inspirerande sätt, för det satte i att klia nåt så alldeles obarmhärtigt i pyromangenen på både mig och morsan. Ni ser ju själva, k. läsare, allt det torra gräset där i strandkanten. Ni har ju själva känt röjningslustan falla på om vårarna så häftigt att den kanske rentav fått er att storstäda. Så ni har säkert förståelse för den tvingande driften att göra fint omkring sig, vare det medelst eldbegängelse eller annorledes. Vaba? Inte? Nå, så använd inlevelseförmågan!

Vi tittade på det gula frasande gräset. Vi kisade ut över glittervattnet. Se på varann tordes vi inte. Gräset. Stenpiren. Vattnet. Gräset. Vattnet. Gräset. Gräset.

"Har du en tändare?" Jag skakade på huvudet.
"Synd … men titta, jag har ju en ask tändstickor …"

Å nej. Då var det kört. Vi kunde inte låta bli.


Oj vad det brann. Inget som helst motstånd bjöd knastergräset, nej skamlöst tog det emot de små lågorna och eldade på dem tills det flammade och sprakade om cellulosan både här och där. Utmed själva piren slocknade elden snart av sig själv eftersom där inte fanns annat brännbart än gräset, men vid pirfästet fanns ju gott om fastland och snustorr växtlighet för brasan att rumla vidare i. Folk gick förbi på promenadstigen och glodde lååångt efter oss. Alla undrade. Ingen tordes säga nåt. Man är väl svensk i jösse namn. Ingen utom en karl som fick ta tre eller fyra vändor förbi piren innan han tagit nog med mod till sig:

"Vad håller ni på med egentligen?"
"Vi eldar fjolårsgräs", svarade morsan.
"Jaha …" Och gick därifrån.

Det var en modig man, fast han borde kanske ha funderat ut eventuella följdfrågor till den där inledande. Nå: alla kan inte vara skjutjärnsjournalister.

Äventyret avlöpte väl; vi lyckades släcka allt som brann och ingenting hände (inte ens att en hallåman vrålade att nu skulle Lasse Lönndahl sjunga). Men kan nån förklara varför i himlens frid det är så fascinerande att elda och bränna upp saker?

I won't operate for anybody but you

Nytestar att vara en effektiv jobbmaskin. Har föresatt mig att bli klar med min översättning om två veckor (bankkontot vrålar okvädingsord åt mig) och trots att det betyder ett tempo som är ungefär en fjärdedel av vad jag förmådde när jag hade möjlighet att arbeta hur mycket jag ville, är det också mer än en fördubbling av den mördande sega takt jag tvingats hålla det senaste året.

Har jag stött på i jobbet idag

Aktivitet och energi har som alltid en synergetisk effekt på varann, så samtidigt som jag fått upp ångan i översättandet får jag hela tiden en massa å! det måste jag blogga om! i skallen. Det gäller nu att inte falla till föga för den lockelsen, utan bara stå på (två sidor kvar av mitt dagspensum; dem klipper jag när jag hämtat Lille George men innan jag hämtar Julflickan och åker med henne till stan för att handla present åt morgondagens födelsedagskamrat; och överkursen blir ett arbetspass ikväll när barna lagt sig).

Därför bjuder jag nu på en liten inblick i min hjärna från ett tillfälle då den var glad som en heliumballong utan snöre. Ur anteckningsblocket:

Det är ju terapeutiskt detta drickande. Hon frågade hur det känns att sjunga men det intressanta är att veta hur det känns att vara berusad. Att försöka skriva nånting på en snusdosa som dels är fullskriven och dels är av plast så att en bläckpenna inte fäster. Det är frustrerande dels därför att jag inte kan uttrycka det jag vill säga och dels inte har nånting att säga.

(Men håll med om, k. läsare, att jag kan formulera detta ingenting med en väldig massa ord.) Och så läs det här, det är kul!

2008-01-29

listen to the rising water moan

ABC mot pms: Absolut, Baileys (mintchoklad) och champagne (rosa).

Med dem kan man i alla fall försöka blidka sina hormoner. Mina sitter såna här dagar – var tjuåttonde – bara och spelar A Whiter Shade of Pale femti gånger i sträck och kedjeröker Camel och är nästan helt okontaktbara i sin avgrundliga sorg över nånting inträffat, nånting inbillat eller nånting irrelevant. I den dybruna dyblöta gölen av grumsiga fantomsmärtor suckar sig oljetröga krusningar inåt mot sin egen navel. Ett ögonljus på bortre sidan gjuter sjustjärning konjak över och kastar ett irrbloss i. Sådärja!

Inget ont som inte har nåt eländigt med sig.

2008-01-27

dreh dich nicht um

Det var sista gången jag lydde ett råd från en karl vad gäller packning. Mess idag till Kapten Zoom:

Jaha, jag gjorde som du sa – och vad gör jag idag när jag behöver BYTA trosor?

Vräng dom

blev svaret. Att kunna bli duktigt packad borgar tydligtvis inte för att kunna packa duktigt. Nä, i fortsättningen ska jag be att få släpa med mig mina fyrtio kilo pinaler per bortadygn. Den eventualitet kan inte uppstå som kan bringa mig ur balans då.

2008-01-26

Kolla kollage

Fina älgkollage. Har dessa älgar Slashasor?

Om den pöschkans centralorten kan man ha åsikter, men där finns ett fint konstmuseum. Idag var det vernissage på en Slasutställning. Jag var där med barna och barnas mormor. Lille George sov sig igenom både taveltittning och fika men Julflickan tog — under vissa initiala protester – till sig en del av kollagen, främst de med djur på. Sen ville hon måla själv i konstverkstan på övervåningen. Medan hon gjorde det ringde maken och sa att vi skulle sticka till storstan om tre timmar. Sen ringde Kapten Zoom, som skrattade åt min packstress.

"Äsch! Det är väl bara att dra på sig trosorna och åka", tyckte han.
"Vi är nog inte riktigt likadant funtade du och jag!!!" hispade jag.
"Nä, jag brukar inte ha trosor." Dom har en förmåga att göra det enkelt för sig, karlarna.


Innanhavet, vid vars strand konstmuseet ligger, hade frusit till liksom mitt i ett vågfras. Jag måste visa en bild på det, fast intentionen är att lägga upp en bättre när jag är hemma igen och kan fiffa til m. l de lite undermåliga bilderna jag tar med telefonen (som trots allt är en freestyle och inte en kamera).

2008-01-25

hejsan lilla lammet, har du någon ull

När jag startade datorn imorse hade Larsson msn:at.

vem var det som sa "bröd ska inte säga bonk, bröd ska säga pip"?

nån örebroare
dicke meatloaff tror jag
har du bonkbröd idag?

nej, men jag såg resan till melonia häromdan, och det var därifrån "man måste ha planer!" kom visade det sig, och då började jag fundera på varifrån alla andra såna där "personliga" idiomatiska uttryck kommer ifrån, t ex bonkbröd.
det var inte han i wanking wailers då, vaffan heter han, äsch du vet vem jag menar

nej det vet jag att det inte var
men det kan verkligen ha varit big birger
när han och jag skulle handla bröd i en sjuelva en gång

ja nu när du säger det minns jag nog att du har berättat det

Big Birger: två meter lång, bred som en bronsskulptur – och hans fysik törs jag inte tala om … Jag blev presenterad för honom på kongresslägret året jag fyllt myndig och blev ögonblickligen hagalen. Hela veckan hängde jag med honom och hans polare i Birgers gamla BMW och insöp Allt. Utom sprit då, för vi var ju nykterister allihop. (Jädrar anåda vad effektivt man kan insupa Allt Annat om man inte samtidigt insuper alkohol. Alkohol började jag insupa sen när jag inte ville insupa Allt Annat längre.)

Big Birger var så enorm att han knappt fick plats i mitt lilla tält. Efter kongressen åkte han och Dicke Meatloaff på tågluffning i Östeuropa och Birger skickade de underbaraste, superkultigaste vykort jag sett än i denna dag. De visade ömsom skrattretande deprimerande kommunistiska stadsmiljöer och ömsom handkolorerade idolporträtt av lokala popstjärnor som ingen väster om Bratislava nånsin hört talas om. Jag gick hemma på fäbon (i form av Varbergs fästning, där det förresten pågick kadettutbildning med mer eller mindre kända blivande politiker) och väntade, och jag gav min bottenlösa längtan utlopp i ett kollegieblock fullt med dagboksskriverier som huvudsakligen rörde Big Birger. Dessutom kvad jag ett ode som upptog ett helt A4-ark och där varje rad rimmade på "Birger" (det blev rätt bra: jag lyckades rentav få till en röd tråd som gör att dikten hänger samman hela vägen).

Och sen kom Big Birger och Dicke Meatloaff hem från Östeuropa, och jag åkte till Örebro och hälsade på.

Jag har aldrig bott i Örebro. Min moster har, men aldrig jag. Ändå har många stora händelser i mitt liv kretsat kring den stan. En gång några år före Big Birger var jag hos hos mormor och morfar över helgen. Jag skulle hälsa på en annan slyngel i Örebro. Det var inte mer är sju mil dit, så jag skulle åka över dan och ta sista bussen hem. På ett sätt som var helt naturtroget till och med för mig själv lyckades jag missa denna sista buss. Jag grät av förtvivlan när jag ringde till hem till min frikyrkliga morfar (från en telefonkiosk, om ni minns dem), men han lugnade mig och vi kom tillsammans fram till att jag skulle fråga om jag möjligen kunde få sova över hos slyngeln. Han bodde ju hos mamma, så det ansågs antagligen riskfritt. Hur som helst var jag inte så vidare värst förkrossad när jag sen smet in i biosalongen där slyngeln med sin vapendragare som bäst satt och såg Picassos äventyr. Sova över fick jag också, tänka sig.

Hur febrigt kan man ha längtat? Hur förväntansfull kan man vara? Knappast så mycket som jag när jag klev in i Big Birgers lägenhet nära järvägsstationen i Örebro. Fortfarande insöp jag Allt (Birger var ouppnåeligt mogna 25 år), och Allt inbegrep till exempel hur man kan framställa klagomål på för gammalt bröd i en närbutik. Man kan klämma på alla limpor i hyllorna, och sen kan man ta en limpa och drämma den i disken framför den ur sin komaliknande leda sprittande expediten och med myndigt saklig stämma förkunna: "Det här brödet säger bonk när man klämmer på det. Bröd ska inte säga bonk, det ska säga pip." Då får man rabatt på brödet som säger bonk. Mycket rabatt.

Allt inbegrep även Big Birgers kriterium för vad som går att bygga ett stadigt förhållande på. I en diskussion om förälskelse och romanser utbrast han med stort eftertryck: "Fan, Miss G – den man ska vara ihop med måste man kunna skita med öppen dörr med!"

Och det fick väl tyst på mig. Länge. För jag förstod hur han menade.

När jag åkte hem efter de där dagarna hos Big Birger tänkte jag fortfarande på det han hade sagt till mig. Så fort tåget rullade ut från perrongen rullade jag in mig själv till emotionell akutamputation.* Att bröd ska säga pip och inte bonk är det inte svårt att få fatt i nån som tycker. Men det skulle dröja mer än halvtannat decennium tills jag fann den som jag kunde skita med öppen dörr med.**

* Operationen lyckades. Vi förblev goda bekanta tills vi tappade kontakten helt.
** Fast bara bildligt talat! I vuxen ålder har jag bara haft öppen dassdörr i närvaro av mina småbarn, och den äldsta av dem är redan så stor att hon vill stänga dörren. Både om mig och om sig själv.

2008-01-23

Roll over Blogghoven

Idag har vännen Balance börjat blogga. Det är ett stort steg för jag vet att hon dragit sig för det nåt monumentalt. Skål för dig, Balance! Du är ju kännare och rynkar säkert på näsan åt mitt val, men jag väljer rosa bubbel att skåla i just idag.

Ibland funderar jag på att skriva ihop en lista över bloggar jag vill rekommendera* för mina läsare, en såndärn som nästan alla har i margen på sin blogg. Då skulle ju exempelvis Balance få en del besökare som annars inte skulle ha känt till hennes blogg. Men

av samma orsak som hittills avstår jag: det känns så oerhört diskriminerande. Alla jag läser och kommenterar hos kan inte hamna på en sån lista, och de som upptäcker att de inte finns med –

Man ska ju inte ta det personligt, men det kanske man gör ändå. Så jag tänker även fortsättningsvis nöja mig med att länka till särskilda anteckningar på folks bloggar

om jag inte överhopas av goda skäl att tänka om. Skriv i så fall ner dessa på en lapp och stoppa den i kommentatorslådan. Tack på förhand.

*Blogroll lär det heta, men översättaren i mig sparkar bakut mot anglicismslöheten. Hur svårt kan det vara att bestämma en svensk benämning för detta?

2008-01-22

so come on

Det är kanske svårt att tro, men:

på lördagen är jag inte ett dugg shoppingsugen. Jag är det ofta när jag inte kan få utlopp för lustan – det vill säga när jag är inne i den pöschkans centralorten där butiksfloran är så gles att den praktiskt taget är utrotningshotad – men nu när jag har flera timmar till förfogande smack mitt i huvudstadens kroppspulsåder av konsumtionsmöjligheter what better time to get away I've ja då lockar det inte. Det kan bero på hällregn och kulingvarning som sätter morgonens hela plattångsarbete i farozonen. Det kan också bero på den lätta hjärtklappning som numera pålitligt infinner sig efter övningar som inbegriper pocent och småtimmar. När jag omsider bestämt mig för att inte somna om fler gånger got nothing else to do är jag på vippen att hälla i mig en Hof ur minibaren. Klockan är då 08.39. Så nej.

Den dansken tar jag fyra timmar senare istället, för då är jag glad och inte halvdöd. Jag hade varit förutseende nog att låna med mig det hopfällbara bilparaplyet you always had your shit together och det har räddat raka luggen I've got mine together too Dessutom har jag nu hunnit köpa flera illfärgade plagg – herregud man blev nästan blind av färgsprak när man klev in på Zara, och visste ni att det man längtar efter mer än nånting annat i en sån här grå-svart-grå-blöt vinter är att få likna en lime eller en banan eller en passionsfrukt eller en påtänd stjärnhimmel – plus en alldeles delikat liten op-klänning. Billigt billigt allting, inget behöver jag men rensa lovar jag mig att göra i garderoben hemma sen.

Den sålunda blidkade Mammon låter mig nu slinka in på Rydbergs matsalar som lockar med halstrad råbiff. Servitören är egentligen ett kapitel för sig (han kallar mig madame! Herregud, varför lämnar jag bara nitton spänn i dricks?) I'm not impressed so easily Jag ber att få min råbiff rå men får besked från köket att köttet i en rå råbiff är malet två gånger men bara en gång i den som ska halstras, varför det blir mer rått kött än råbiff om det inte tillagas. Man lovar dock att tätatäten mellan kött och värme ska hållas kysk och behärskad och snart får jag begå livspremiär på denna självmotsägelserätt: halstrad och rå på samma gång – vafalls? I think I think too much you see

Men som så ofta ligger det en hel del i klyschan opposites attract: det råa fast halstrade smakar utmärkt, och med Hofen därtill känner jag mig … jo minsann, på detta anrika etablissemang där jag blir madamad känner jag mig faktiskt litegrann som en Harry Friberg oh I'd love the ability to simply let things go

Min tidsplanering håller måttet och jag har precis lagom många minuter till godo efter att ha handlat latte och caffèbröd på centralen picture this: a life of ease Utanför tågfönstret blåser nu kulingen fram blå himmel med duttmoln och en flytande sol som också ser ut att ha börjat hämta sig efter alla helgerna. Mess från maken: Dockan sover och prinsessan leker med dockskåpet.

Den här redogörelsen kan nog ge ett pinsamt ytligt intryck men vad den beskriver är ett av leden i min kamp om att ta tillbaka mig själv I wasn't about to give myself away Det vill säga: egentligen handlar det inte om shopping och öldrickande, utan om att jag gör saker – vad som helst – i min egen smak, i min egen takt, med mina egna reaktioner that never was my style Läs den gärna så.

2008-01-21

det var väl roligt, hurra

Det snöar på funkisholken

som så många gånger förr

Oavsett standard på hotellet är det alltid nästan stopp i handfatet och alltid nästan heldöda batterier i fjärrkontrollen. Det är lika obegripligt som äckligt/irriterande.

Dock: en viss igenkänningens trygghet erhålls ju. Si, där jämnade vågskålshänget till sig en hårsmån!

2008-01-20

You've got fascinating onions, they bring tears to my eyes

Och fredag, och tågdag. Och jagdag: ett ensamdygn som väl hade känts som frihet fullt ut om jag inte hade proppat en fjällvandrarrygga full med saker jag tydligen anser av nöden för att överleva två halva dagar utanför hemmets fyra väggar. Eller trettiosex, eller fyrtiofyra, eller hur många de nu är: en definitionsfråga, det, och i nån mån en metaforisk.

Men tänk det: att sticka iväg utan en enda pinal att bära på! Att ha allt det viktiga i fickorna, och allt det viktiga skulle vara plånboken och mobilen.

Förr i världen hade jag det så. Då hade jag ingen mobil heller (för det hade ingen) och plånboken var i alla världsliga avseenden för det mesta tom, så jag hade inte ens behövt fickor. Freestylen, som var med mig överallt, satt ju uppträdd på ett bälte.

Sådär drev jag omkring ibland på somrarna. Jag och några tjejkompisar liftade en del, ihop eller var för sig. En gång kom jag hem efter en eller annan tokvecka i den absoluta ansvarsfrihetens soldaller. Jag anlände till stationen och hade flera kilometer kvar till området där jag bodde. Gå orkade jag inte; lösa bussbiljett var under min värdighet, en sorts fusk. Istället fick jag lift med fyra halvtankade äldre (allt är ju relativt: jag var väl en sexton eller sjutton) gentlemän i en slagskeppsliknande raggarcab. Efter lite inledande prat räckte en av dem fram en ölburk mot mig. "Nej tack", sa jag chippert. "Jag är nykterist."

Baksäteskillarna makade sig förfärade längre bort från mig. Ingen sa ett ord under resten av färden. Jag blev ordentligt avsläppt på begärd plats, tackade för skjutsen och stängde bildörren efter mig. Just när jag skulle vända mig om och korsa vägen tog en av dem ett djupt andetag och hävde ur sig: "Men du har jääävlit schyssta lökar i alla fall!" Varpå ekipaget försvann norrut i ett moln av julidamm som singlade ner som glimmerstoft över mig.

Välsignade slynglar: jag såg er aldrig mer, men om ni hade vetat att det där var ord som kom i precis rättan tid skulle ni kanske ha väntat tills jag hunnit tacka för komplimangen åtminstone. Jag som tyckte mina bröst var så små! Att då få höra en sån sak av en som inte hade nån som helst baktanke med eller förpliktelse att säga det: just därför visste jag att det var ärligt menat och just därför blev det nåt jag fortfarande bär med mig. Det sitter kvar i ryggen och det sitter kvar i huvudet.

Och om nån har undrat över bloggvinjetten, så … Löken i den är en bild av den enorma vikten av att försöka glädja folk omkring sig – antingen man känner dem eller inte.

Lökarna i denna anteckning har jag målat själv, fast de föreställer inte Knoll & Tott ens i metaforisk mening. Jamenar: mina k. läsare får ju inte gå omkring och tro att den ena är röd och den andra gul på mig! Nog för att jag har mjölkkörtlar i armhålorna, men det vore ju förskräckligt att ha en gul och en röd lök!

2008-01-17

get you back on the right track

Innan det går och blir fredag igen ska jag visa ett par bilder från den gångna helgen. Den tillbragtes i Kalmar hos Lille Georges gudmor och gudsyskon. Jag hade bävat för tågresan, som från oss går på tvären över landet och därför spänner över sex timmar och fyra byten: cirkus Gillette tar som regel bilen när den ska nånstans så det var första gången på evigheter som jag nyttjade det rälsburna alternativet, och första gången nånsin ensam med båda tjejerna.

Men barna var snällare och jag bättre organiserad än jag hade vågat räkna med, så särskilt ditresan blev en närapå lustfylld upplevelse. Väl framme togs vi så emot av bästa väninnan tillika värsta värdinnan som hade planerat det mesta precis lagom mycket. Eller vad sägs om att börja besöket med att fika i en chokladeria/cafeteria i stadsmuren? Jojo.

Lille George fick en egen liten godispåse och var
hur stolt som helst över att få sitta mellan
storbarnen på bänken

Sen var det två tanter och fem ungar hela helgen och allt fortsatte att gå som på räls – vi tittade till och med på På spåret! Och sent, när barna låg och sov, satt vi mammor med fötterna från varsitt håll in under samma filt och pratade liv och lust och kris och kras och knas och gris och grus och rus och ljus och dunkelt dis, och det häpnadsväckande men kanske egentligen inte så förvånande inträffade att det geografiska avståndet till allting också skapade en mental distans hos mig: en välsignat välgörande.

Hemresan var egentligen inte alls särskilt smidig, men då var jag så uppfylld av min tillfrisknade beslutsamhet och av vetskapen om hur bra jag var på att åka tåg med mina båda barn – och det faktum att jag för första gången i livet hade lyckats steka pannkakor som liknade och smakade som pannkakor! Eat that! – att jag bara mös och fnittrade, också när Lille George fick ett oförklarligt raseriutbrott som resulterade i säkert en kvarts gallskrik och gjorde oss till ett sånt där sällskap som alla andra i samma vagn bara hatar. Det orkade jag verkligen inte bry mig om. Jag har varit medresenär åt såna i hela mitt liv – nu är det min tur! Och sen retur!

Tusen tack till, L!

Det är sånt här som är så bra att lägga på minnet vid besök
i främmande städer. Där kan ju allt möjligt mystiskt inträffa!

Snålskjutsbloggning

Det här ägnade jag en del tid åt igår. Språkintresserade kan nog finna visst nöje i att ta del av diskussionen. Gör som Lotten säger: läs först insändaren hon länkat till. Sen blir det rätt skojigt i kommentatorsbåset (inte bara för att Miss Gillette har lagt sig i).

2008-01-16

time won't give me time

Maken förklarar 24-timmarssystemet för Julflickan. Hon greppar det väl inte fullkomligt, men ser heller inte ut som ett frågetecken alldeles. De räknar dygnets senare hälft runt urtavlan och läser unisont tjuett, tjutvå, tjutre, tjufyra. Lille George säger Ti-taa (det betyder tick tack, klocka).

"Vet du – jag minns stunden när jag fattade det där!" erinrar jag mig, inte utan nostalgisk upphetsning. "Jag kom på: Aha, det är plus två på entalssiffran och plus ett på tiotalssiffran … det blir ju plus tolv! På kvällen är det plus tolv!" Jag pekar ivrigt. "Där stod jag! I badrummet här på övervåningen!" (På den tiden var detta mormors och morfars hus.)

Nån halvtimme senare ligger bägge döttrarna i sängen med varsin vällingflaska och väntar på att deras pappa ska komma och läsa för dem. Jag faller i trams när jag kommer in i sovrummet och ser dem.

"Ämen kolla vad gulliga dom är, det är inte sant, sno dig, du måste titta! En vällinggrop!" ropar jag till maken.
Julflickan, troskyldigt: "Ska du blogga om det?"

Hmm, lilla älskling. Ingen dum idé.

Abracadabra

De fascinerande upptäckterna avlöser varann slag i slag. Eftersom maken har tillbragt en natt med att drömma och blogga sig ur sitt trauma behöver han sova de timmar som båda barnen är på dagis, och eftersom jag vill kunna lyssna på musik himla högt medan jag jobbar utan att störa honom har jag gjort en spellista i mobilen och stoppat hörlurarna i öronen.

Och upptäckt att jag gör en ohygglig massa slagfel när jag inte hör tangentklappret.

Höra på musik i stereo eller datorn är inga som helst problem att koordinera med maskinskrivningen (jomen så kan man väl kalla det? Datorn är ju en maskin), men det skärmar inte av allting annat så som headsetet gör. Spekulera i hur det här kan komma sig orkar jag inte nu: har själv drömt en del som gjort sömnen mindre vilsam än den borde, men kanske finns det nån som kan förklara. Eller som åtminstone känner igen sig.

Och: Att inte få vara vän till en vän, det kräver mycket styrka men än mer viljestyrka att bära. driven out, holding on, day-by-day survival Att bli kallad hårding hjälper en bra bit. Tack.

2008-01-14

Don't say a prayer for me now

Bläddrar förstrött i lokalbladet vid frukosten.

"Kolla, det är ekumeniska böneveckan den här veckan", läser jag.
"Å, är det idag den börjar!" säger maken, som tycks vara på ystert humör.
"Mm. Vet du vilket temat är?"
"Gud är far till alla barnen?"
"Nej nej, dumsnut. 'Ständigt be' är det."
"Jag skulle nog satsa på ständigt ab+, minst", menar tramsmaken.
"Finns det mer kaffe?"
"Javisst, den här veckan är det gott om kaffeböner serru stumpan!"

2008-01-10

that's when I jump

Jag är ju knarkare. Endorfinist.

Laserblå har fått med mig på gympa. Det började idag och jag är fortfarande hög. Så infernaliskt jobbigt! Så fånigt kul! Så oerhört välgörande att bara vara i ett här och ett nu där man banne mig vare sig hinner eller orkar tänka på nånting annat och efter vilket man är lika lycklig som köttfärsfärgad i nyllet (i alla fall blir jag det. De flesta inte, och jag begriper inte hur alla dessa människor är skapta som det inte syns på att de har stått och skuttat frenetiskt i över en timme. Själv ser jag inte klok ut).

Lat som ett gammalt oxkadaver är jag, men det var längesen jag kunde konstatera att mitt psykiska välbefinnande är direkt proportionellt mot min fysiska aktivitet. Blir jag deppig hjälper det i de allra flesta fall att gå ut och powerpromenera i nån timme. Då kommer de ljusa och framåtriktade tankarna igång. Och så blir det ju en positiv spiral där jag känner mig starkare ju mer jag vet att kroppen orkar. Vetskapen om detta lyckas för det mesta vinna över lättjan, om än med smal marginal ibland.

Nu: packning.

2008-01-09

baby baby, this is your lunch

Jag har blivit utmanad! Kast med litet kylskåp! Lappkast med litet kylskåp! Lapskojs i litet kylskåp! Nej nej nej: lapskojs hittar man aldrig i vårt. Egentligen: varför inte? Det vet jag faktiskt inte; jag har de ljuvaste minnen av lapskojs vilket jag har ätit en säger en gång, nämligen i Bergen 1982 när jag var så kär i en fullkomligt heltokig och alldeles alldeles underbar örebroare som man bara kan bli när man är kär på riktigt för första gången. Kanske är det därför: lapskojs skulle ju aldrig vara detsamma nånsin mer om jag inte åt den i sällskap med just honom just där och då, och det ögonblicket är ju faktiskt förbi för alltid.


Här är vår kyl/fryspelare. Den är av det slovenska märket Gorenje och kallas därför – fantasilöst nog – för Göran. Här visas han i ett lite aptitligare skimmer än i verkligheten, men strax går vi in på pornivå. Notera dock först att det är tämligen rent i sextonmånadersbebishöjd på kylen. Man tröttnar nämligen så småningom på att det dräller kylskåpsmagneter i hela huset. Dessutom läste maken en notis om ett barn som hade svalt två stycken magneter, vilka hade dragits till varann genom tarmväggarna och skavt hål på dessa så att ungen varit nära att kola vippen. Vill man ju helst förebygga.

Detta låter som kommet ur djupet av Miss Gillettes hjärta, men är faktiskt saxat ur nån veckoblaska. Alltså måste det finnas minst en människa här i världen som känner som jag!

Fölungen är världens första klonade häst.


Detta genialiska konstverk skickade Julflickans gudföräldrar när hon var nyfödd. Titta noga: det är två ord (varje vykort är två bokstäver). Korten kom med posten ett och ett och det tog några dar innan vi begrep vad som var i danande.

Ett par recept som jag rivit ur nån tidning, Ics Buffé efter vad det ser ut, men ännu inte testlagat. Förr satte jag genast in alla recept som verkade bra i min receptpärm, vilket betyder att denna innehåller en stor mängd recept jag aldrig lagat. Numera provlagar jag allting först och bara det som är tillräckligt gott och/eller enkelt får vara med i pärmen. (Däremot har det uppstått en gigantisk hög med recept som ska prövas …)

Komagneterna är från Kanada. Texterna på dem lyder, från vänster till höger: Royal Canadian Cow courageously standing on guard; Common Cow relaxing after a stressful day in the field; One small step for Cow, one giant leap for Cowkind. Jag var i Vancouver 1999 och de hade nån sorts kodille där då.

Tvenne alster, ett av vardera av mina döttrar. Överst har Julflickan ritat av sin mamma och under ser man Lille Georges allra första teckning, från 15 oktober ifjol.

Här ser man mitt inskick till "citronen" i tidningen Vi. (På max 25 ord fick en insändarskribent gnälla loss i varje nummer. Min minidrapa var förstås född på förekommen anledning.)

Bredvid: en ballerina som Julflickan har klippt ut med förbluffande precision. Herregud, hon är ju inte många månader över fyra bast! Dessutom är det ett litet porträtt av Cecilia i filmen om Arn. "Det är hennes vän. Men han är inte så söt."

Senast sparade alstret av Julflickans hand. Det föreställer bland annat en häst som heter Mumin.

2008-01-08

now his hand is on your shoulder

Efter hela två fröjdefullt vita dagar blev det blött igen. Vitt är det än, men pulka, stjärtlapp och sopsäck är det enda som går att åka nu. Ändå blev jag lite glad när jag gick för att hämta Julflickan på dagis: trots den genommulna himlen var det ljust ute ända till fyra. Det märks tydligt att det har vänt, och det hjälper faktiskt en hel del.


Redan har ju solfilmen börjat visas, till exempel. Många minuters plus per dygn och vecka meddelar den inte än, men den är ändå ett kraftfullt vapen i kampen mot vinterdepressionerna som letargiska lufsar runt och brer sina blöta presenningar över allt vad ork och lust heter. Filmen visades första gången den 21 mars 1963. Då var den svartvit. Den lilla trudelutten är en fransk folkmelodi, men solens gäsp- och hummande är dubbat av tecknaren Sverker Lund. Filmen visas bara fram till midsommar varje år, eftersom det anses att folk blir för deprimerade av att få se dygnet ätas upp alltmer vecka för vecka. (Jag håller det inte för helt otroligt att den psykologiska lilla insikten har bidragit till att förhindra ett antal suicidala personer från att ta det definitiva språnget.)

I övrigt: alltid lika fascinerande att bildgoogla. Här nedan ett axplock av vad man får när man söker på solfilmen.








2008-01-06

när du visslar din tuggummipop

Den ändlösa raden av mellandagar är nu alldeles snart, om tre och en halv timme ungefär, förbi. Är det verkligen ingen mer än jag som tycker att de var ungefär fyra gånger så många den här gången som andra år? Inga andra än handelsanställda har jobbat (i min kristallkula ser jag hysteriska telefonköer till alla jag behöver ringa imorron), ingen har varit hemma och ingenting har hänt. Först idag var det snö på riktigt – kunde det väl ha fått vara under hela långa ledigheten! – och då plötsligt räckte dan knappt till för både pulkåkning och julgransskakning. Men bara bra: Lille George hann inte sova middag, så hon slocknade som ett utblåst ljus (= som ett normalt barn) när jag lade henne nyss. Och imorron börjar hon på sitt jobb! Det förstod hon när jag berättade det för henne, och hon blev jätteglad. Hon är så sällskapssjuk, den lilla.

Blötsnö upphängd på tork

Mamman och pappan blir också jätteglada, för nu ska tillvaron så smått kunna leta sig tillbaka in i sina vanliga arbetsgängor efter sexton månader. Mamman, som har jobbat minst, är nog den som blir allra gladast. Nytt år, nya tag. Det här blir bra!

Mamman, det vill säga Miss Gillette, blev också ofantligt glad över besked från Salt om de omistliga strumporna och tips från Översättarhelena om möjliga ersättare. Tyvärr har det inte gått att få till nåt odödliggörande epos med anledning av deras übergodhet, men tanken har funnits och finns där, och när min tacksamhet är evig, då varar den verkligen länge!

Detta var en mellananteckning gjord av en koffeinknarkad Miss Gillette. Nästa gång blir det kanske allvar igen. Kanske.

2008-01-03

hallå hela pressen

Nånting helt annat utlovades ju igår, och det ska det också bli, nämligen

efterlysning:

1. Det var en sån sak som man trodde alltid skulle finnas: lågbudgetstrumporna som hänger nära kassorna i små och halvstora livsmedelsbutiker. Trots sin nästan totala oglamourfaktor var de de enda strumpor med lös resår som ändå satt perfekt på mina fötter. Ibland var ett par utslitet och då plockade jag till mig ett nytt par nästa gång jag handlade mjölk vitkål och djupfrysta Gorbypiroger

men!

en vacker dag var mina favvostrullor utbytta mot ett annat lågbudgetmärke som inte alls är någe bra. Herregud, hade jag vetat skulle jag ju ha handlat på mig hundratals par! De fanns i alla butiker! Men nu: ingenstans! Så den som vet nånstans där det fortfarande säljs strumpor av märket La Mote kan väl vara så ultrasnäll och gullig och tala om det för mig – mina fötters, och därmed hela mitt väsens, fortsatta välmåga hänger på dessa pöschkans strumpor!

Som barnafötter igen känner sig tassarna
i La Mote-strumpor med lös resår

2. Minns ni trendklämmorna som var så poppis för tio–tolv år sen? Nånting tvättnypeliknande kläddes med ett hölje av tunt sladdrigt gummi i form av exempelvis en haj. Eller en nalle. Jag använder såna att hänga upp disktrasorna i för att slippa ha dem drällande på diskbänken eller över vattenkranen, men nu sjunger min sista klämma på absolut sista versen, och några nya har jag inte sett i butik på ungefär nio år. Har mina k. läsare det?

Den som kan hjälpa denna nödställda bloggist blir odödliggjord genom episka hyllningar härstädes. Se: ett erbjudande ingen kan motstå. Väl?

2008-01-02

party like it's 1999

En dag när det där irriterande P1-programmet Ring och gnäll (eller vad det heter) började kastade sig maken mot radion (som ingår i en kompaktstereokub av märket Kenwin, vilken vi omedelbart döpte om till Kenlose eftersom den är så sopig) och vred hysteriskt på stationsväljaren. Den råkade stanna på en regional radiokanal där det just pågick en frågetävling. Två kombattanter skulle gissa på siffror – såna där stora och ogreppbara, exempelvis Hur många kronor har Amnesty samlat in under december månad i kampanjen si-och-så? Man behövde inte svara rätt för att vinna, bara komma närmast. Nu gällde det att tala om hur många sms som svenskarna hade skickat på julaftonen.

"Oj, det var nog många", trodde den kvinnliga deltagaren. "Tjuåttatusen."
"Och vad tror du?" frågade programledaren den manlige tävlanden. "Mer eller mindre?"
"Mer!" svarade han. "Säkert … femtiotusen!"

Rätt svar: femton miljoner. Jag gissar att ingen av de båda tävlingsdeltagarna hade mobil. Medges att jag inte messade nämnvärt just på julafton, för jag är så omständlig att jag vill skicka gammeldags pappersjulkort; men jag vet ju att folk i allmänhet allt oftare skickar sina julhälsningar via mobilen. Och på nyår

på nyår satt maken och jag i dunklet på ett halvlyxigt hotellrum i en av alla Sveriges fjärde största städer och tokmessade till, tja, kanske inte femton miljoner människor, men nästan tror jag. Så jag förstod ju att det måste ha varit betydligt fler mess än så som susade genom nyårsnatten och kolliderade med alla fyrverkeripjäser, ja kanske blir det små fräsande stjärnor varje gång ett mess kolliderar med ett annat mess, eller ett mms, och om allihop krockade bara en enda gång då när ett år avlöste ett annat (som nu ska åka på välförtjänt semester till en intergalaktisk skidort, där det ska rumla om i en evig backannal, ha ha), om alla de där sms:en och mms:en krockade en gång på väg till sina mottagare, ja då blev det femtifyra miljoner tinderprickar på vår nyårshimmel. (Jag hörde siffran i radio idag. Femtifyra miljoner.)

Mörkersittandet kräver kanske sin förklaring: jag inser att det kan låta deprimerande, men det var det ingalunda. Egentligen skulle vi ha firat nyår med vår guddotter och hennes utomordentligt trevliga familj och släkt (delar av den, i alla fall), men våra barn var sjuka och det kändes jobbigt och avigt att åka iväg och bo borta och till på köpet festa just då. Julflickan, vars förkylning var i nedan, ville följa med sin mormor till Göteborg, så maken och jag blev ensamma kvar med Lille George. Som fick hög feber natten till nyårsafton och höll oss all tre vakna.

Feber hos småbarn har dock en förmåga att försvinna lika snabbt som den kommit, och på nyårsaftonen var hon pigg igen, om än med ett ymnighetshorn av snor i sin näpna lilla näsa. Vi bedömde att hon var i form för en kortare utflykt och bokade hotell inte alltför långt bort. "Finns det rum med badkar?" "Nej, bara med jacuzzi." Jaaa tack!

Så skönt att sticka iväg helt oplanerat, helt avslappnat och utan förväntningar (förutom på bubbelkaret då, det väntade jag mig en hel del av, och blev inte besviken). Var skulle vi äta? Fanns det nån öppen restaurang som dessutom hade lediga bord? Rumsbetjäning kanske? Vi hittade en indier med supergod mat och förträffligt trevlig personal. Alla åt och hade roligt och halv åtta var vi tillbaka på hotellet för att natta den lilla.

Detta är det stora abret med Lille George: hon hyser en oresonlig motvilja mot att somna. Minsta distraktion håller henne nyfiket vaken. Inget, absolut inget, får hända i närheten när hon ska läggas, för då somnar hon aldrig. Som snuvig och täppt är hon dessutom lättväckt. Nu gällde det: möjligen skulle aftonen nu ta en mindre angenäm vändning. På med pyjamas, i med välling, ner i resebingen. Vrida vrida åla åla ånka ånka babbla babbla sprattla sprattla. Sucka sucka.

"Vad gör vi?"
"Du, jag tycker faktiskt vi går ner till baren och tar en drink. De har öppet en kvart till. Hon dör inte av att skrika en kvart, om hon skulle börja skrika, och vi har ju inte ens börjat spånka än. Så länge vi är kvar härinne kommer hon i alla händelser inte att somna."

Sagt och gjort. Och när vi kom tillbaka till rummet efter varsitt glas snarkade vår snoriga lillgris så det skallrade i rutorna. Av rädsla för att väcka henne lät vi bli att tända lampor i rummet svit, vi borde ha frågat om det fanns en svit. Vi korkade upp champagnen och åt våra härligt svettiga mögelostar i mjuk tystnad. Förde viskande samtal. Och messade.

Man kan kanske tycka att det är okynne och tonårsaktigt att sitta och skicka drösvis med sms, som om man inte hade nåt bättre för sig. Men när jag granskade mina egna motiv kom jag fram till att det inte var så. För mig var det uttryck för en önskan att vid övergången bära med vännerna från det gamla till det nya, att slå en bro över klyftan eftersom det kan kännas för äventyrligt att hoppa. För det är nåt nytt som börjar. Det mesta fortsätter men en del lämnar man faktiskt bakom sig, och somligt begynner helt från början, och då vill jag veta att de som är viktiga i min verklighet följer med. Ett litet textmeddelande: en stor tanke. Bakom mig ska broar byggas, inte brännas.

Nu blev det allt nästan för högtravande, va? Lugn, k. läsare: nästa anteckning blir annorlunda.