2007-04-25

Så nån måste ha haft paraplyet med sig i eftermiddags

Lie menar att en hängmatta kan uppväga oförmågan att koppla av i trädgården, i synnerhet om mattan hänger intill ett stånd av doftande luktärter. Hängmattor är sympatiska och man bör ha minst en i sitt hem – inte bara ute. Den vi har använder vi faktiskt huvudsakligen inomhus. Annars skulle man inte ha mycken glädje av den. Maken har ett enligt eget förmenande perfekt balanssinne, vilket bland annat yttrar sig i att han lätt blir åksjuk. Han blir det i hängmattor också, och det är ju faktiskt bara till fördel för mig och barnen som annars hade varit tvungna att dela med oss av vårt gungeligung framför öppna spisen (där det ofta sprakar en brasa när väderlek eller sinnesstämning så kräver).

Trekant i hängmatta. Det skulle allt smaka det, i ett nunnekloster!

De gånger hängmattan flyttas ut spänns den upp mellan flaggstången och en lärk. Efter bodens uppförande i fjol somras vet jag inte riktigt hur det blir med soltimmarna på just den platsen; kanske måste nya fästpunkter letas upp. Jag hoppas inte det, eftersom utsikten från mattan är sån att den snarare liknar den ruderatoas jag efterlyste tidigare än ett trädgårdsrum. Det är två respektive tolv meter till två vägar; tvärs över gatan ligger en monumentalt oskön nerlagd mack i korrugerad plåt; tvärs över länsvägen ligger det elefantstora järnverket; och som om inte det vore nog är lärkträd kolossalt skräpiga av sig. Eftersom man har lite svårt att förstå att det faktiskt är en trädgård man befinner sig i, infinner sig heller inte lusten att dutta och pyssla, gräva, kratta och ansa. Förmodligen skulle ett knippe blommande luktärter störa denna känsliga fulbalans, så blomstren tänker jag placera nån annanstans.

För övrigt drabbades jag av en insikt idag. Drabbningen yttrade sig i femtio minuters försening på en två timmar lång tågresa, varav den första halvtimmens försening på den station där vi klev på, punktliga och dana. Rätt vad det var slog det mig:

"Det måste vara nån som min mamma som är försenad till det här tåget!"

Min mamma tillhör nämligen de solipsistiskt lagda människor som anser att världen kretsar kring just dem. Regler håller de benhårt på … att andra ska följa, för att de själva ska kunna fara fram lite som det passar dem. Tider är det följaktligen inte så noga med: man behöver inte vara ute i så förskräckligt god tid eftersom tåget (eller vad det nu är) ju väntar. Irriterande nog stämmer detta så gott som alltid: kanske är det den omständigheten som har gett upphov till attityden, så man får kanske ha viss förståelse ändå. Alltnog: att det uppstått ett dörrfel som personalen efter en halvtimme löste genom ett alexanderhugg kan inte ha berott på nånting annat än att en sån där irriterande sorglös person var på väg i godan ro mot det tåg som h*n var tvärsäker på skulle vänta.

Anledningen till att jag vet detta är att jag själv har liknande makt över väderleken: om jag rustar mig för regn när jag beger mig ut, då blir det varmt och soligt, eller åtminstone uppehållsväder. (Ibland vice versa också, men det är ingen regel.) Så nu vet ni det.

Blöjbyte ombord. Bebisen antecknar hur pappan sköter sig.

2007-04-22

Nu har jag bott på vischan så länge att jag blivit en fruktansvärt orutinerad kollektivtrafikresenär. På den gamla goda tiden hade jag jämt böcker i nån ficka, kasse, miniatyrpappresväska eller, längre fram, i handväskan. Då som nu var minuterna dyrbara: ingen enda fick förspillas! Läste jag inte på spårvagnen/bussen/hållplatsen så skrev jag nånting, eller så hade jag åtminstone med mig en kamera. Men under dagarna i Göteborg härförleden: ingenting. Herregud, det är ju som att kliva på vagnen naken.

Sålunda: inga icke-blixtbilder från krogträffen med kollegerna, och heller ingen blixtbild på den underliga matsedeln utanför restaurangen där man stoltserade med "hemgrot potatismos" på en i övrigt oklanderligt stavad meny. Mitt perspektiv på Skansen Kronan dan efter kan jag dock bjussa på.



Eftersom även anteckningsmaterial saknades kan jag inte heller redogöra för några av de eventuella tankar som jag hade under de där dagarna hemifrån. Men Lottens blogg inspirerar påfallande ofta, så också det här inlägget. Just hemmafru har jag aldrig drömt om att få vara, men när jag läste nån av böckerna i Herbjörg Wassmos Dinasvit gick det med ens upp för mig att jag borde ha fötts till husfru på en större lantegendom. Jag skulle ha gått omkring med en respektingivande, nej -jagande!, nyckelknippa vid förklädesskärpet och haft örnkoll på varenda skäppa råg, vartenda skålpund syltade tomater och varje hekatomb oxar. Nehej, det var kanske Odysséen. Men vartenda dussin ägg. Och alla örngottsband skulle självfallet vara krusade och ligga åt samma håll i (det ständigt) låsta linneskåpet. Allt skulle vara i oklanderlig ordning och jag skulle kunna ge besked om var minsta tesked befann sig – i sömnen, om så vore. Allt skulle ha sin plats och där skulle allt också finnas vid dagens slut, när jag gick aftonronden och plockade in det sista som nån slarver eller slarva hade låtit ligga vind för våg, låste och haspade precis överallt och blåste ut fotogenlampan i köket.

Detta förvånar säkert er som har varit hemma hos mig och vet hur där kan se ut. Men det är skillnad serni! Hemmet är inte mitt jobb. Jag upptäckte under stigande häpnad under åren i restaurangsvängen hur jag njöt av att skapa ordning i det kaos som exempelvis ett restaurangkök kan vara. Jag upptäckte att jag är rätt bra på att organisera pryttlar och grejer – om jag får betalt för det. Man skulle nu kunna resonera som så att jag i så fall borde ta jobb som hemmafru för att hålla sådär prydligt i mitt liv, fast i hemmafruaspekten kommer ju också omvårdnaden av barn in och detta har visat sig vara nästan helt oförenligt med det preusseri som jag vill utöva på tingen i min närhet.

Istället kan det se ut såhär i min närhet, i synnerhet när det ska gräddas plättar till en picknick som får företas på köksgolvet istället för på badplatsen eftersom det regnar för mycket.



I den här bilden ryms mycken nostalgi. Först och främst är det själva spisen, en ofattbart driftsäker Elektrohelios som tjänstgjort i det här huset sen femtiotalets mitt. Den är tillverkad på den tiden då saker gjordes för att hålla: att byta ut den mot nåt modernt smäck vore rena vansinnet. Plattornas eftervärme varar i uppemot en halvtimme och ugnstemperaturen behöver aldrig ändras: allt går att tillaga till belåtenhet på 200 grader, oavsett vad de ängsliga recepten påbjuder för temperatur.

Plättlaggen är också arvegods, och ett som jag gläds alltmer åt nu med barn i huset. Tillsammans har maken och jag klurat ut det idiotsäkra sättet att grädda plättar i den här laggen på den här spisen. Det är ju bra, eftersom plättar tillhör de lätt räknade rätter som den matpippliga treåettalvtåringen kastar sig över med förtjusning. Plättlagg är verkligen en kökspersedel som jag tycker alla borde ha.

Vattenkannan är även den ärvd. Den är vackert gul och knottrig som en annan Näcken och jag har sett att dess tusenbröder betingar hutlösa priser i antikbodarna. Hutlösa och hutlösa förresten: om jag miste min vattenkanna skulle jag vara beredd att punga ut med en hel del för en identisk. (Vad skulle jag göra utan min lilla bytta?)

Alla plåtburkar, varav mest den yttersta raden syns, är inte autentiskt nostalgiska i den meningen att jag kamperat ihop med dem länge. Men de flesta är gamla i alla fall. Tekannan – min första egna, inköpt i den lilla anrika teboden vid Kungsportsplatsen för 99 kronor; tillsammans med en liten bit av en plastslang som agerar droppfångare betingade den hundringen jämnt – är däremot lite intressant såtillvida att jag ägt den så länge nu att den börjar bli en modern antikvitet.

Filtertratten är inte uppseendeväckande gammal i vårt hushåll, men den är så gammal som produkt att den inte tillverkas längre. Alla som hittar en likadan hyfsat billigt på nån loppis kan väl köpa den åt oss för den händelse att vår skulle gå sönder! Vi råkade ut för det en gång och levde sen i vinglig misär med en trasig filtertratt tills min om-och-kring-sigiga mor hembar en ny i triumf. Filtertrattar finns det visserligen gott om, men det här är en 1 x 6-tratt och de är rara.

En annan dag kanske jag berättar om andra gamla grejer som jag äger. Men nu måste jag fatta det beslut som jag sköt upp när jag satte mig att bluddra här: treåettalvtåringen har somnat i hängmattan och måste förmodligen flyttas över till sin säng. Detta låter sig troligen inte göras utan kamp.

2007-04-14

Men hon kvaddade en Dodge Ram och fick sparken

För hundra år sen i restaurangsvängen hade jag en kollega som brukade kalla sparris för "pojksnoppar", gärna så att gästerna hörde det också. När det gäller vit sparris är ju metaforen ganska motiverad, men när man har med den gröna varianten att göra får man nog hitta på nåt annat.

Variant och variant förresten, det är precis samma sparris. Och för en gångs skull finns ett otvetydigt, korrekt och objektivt svar på frågan om arv eller miljö: det är sparrisens uppväxtmiljö som är helt avgörande för vilken färg sparrisen ska få. Sparris som får växa med knoppen i luften blir grön och grann; odlar man den efter konstens alla regler och låter den växa utan att få se solen blir det den där gulbleka nyansen på stänglarna. "Blekt" är också vad sån sparris kallas.

Men det där visste ni ju redan. Nedan följer sånt som ni kanske inte visste.

Hela mitt växtintresserade liv har jag undrat vad det är för dillaktiga plymer som står vid mormors och morfars sydvästra stuprör och ser skräpiga ut. Men en vår, när jag nyss hade flyttat in i deras hus, gjorde jag en förbluffande upptäckt: det stack upp sparris ur marken precis invid husväggen! Minsann. (Är man inte beredd på det blir det en ganska overklig upplevelse, som i sagan om flickan som sår ett frö hon tror ska ge rädisor eller på sin höjd rosor, men som visar sig vara ett dockfrö.)

Jag tror knappt att mormor och morfar visste själva att de hade sparris på tomten, eller också var det bara det att sparris var så främmande i deras husmanskök att det liksom inte ens var nåt man tänkte på som en möjlighet. Hur som helst blev det till att läsa på. Hur gör man? Enligt all tillgänglig litteratur är det (i mitt latmanstycke) alldeles för krångligt att odla sparris, så jag beslutade mig raskt för att göra ingenting. Och våra vänner vid stupröret vet inte vilken omvårdnad de skulle ges av andra, proffsigare odlare. De står där i sitt sjuttioåriga dräneringsgrus och skickar varje år upp ett tiotal representanter till vår taffel, och det är riktiga högtidsstunder när vi får låta smörklickarna halka fram längs den gröna stången och smula några flingor delikatessalt över.

Tack vare den tidiga våren ser det redan ut såhär vid vårt sydvästra stuprör. Till min födelsedag hann de första sparrisarna inte ända upp, men jag fick av min snälla make en chokladtårta som är obeskrivligt god och som jag verkligen kan rekommendera envar att baka minst en gång i veckan.

Kavla 250 g mandelmassa mellan plastfolie, den ska täcka bottnen på en form som är ca 21 cm i diameter. Smält 125 g smör på svag värme, tillsätt 3 dl vispgrädde när det är nästan smält. Låt koka upp, ta av kastrullen. Bryt ner 250 g ljus och 250 g mörk blockchoklad. Låt smälta, rör smeten jämn, tillsätt 2 msk rom/konjak/löksoppa. Häll i formen, kyl minst 4 timmar före servering. (Jag tror det kan bli gott med en slatt starkt kaffe i också.) Seså! Ut i köket med er bara!

2007-04-12

Men vad kommer sen?


… och julen varar än till påska, men det var inte sant och det var inte sant för däremellan kommer fastan.

Fastan iakttar vi inte i nämnvärd utsträckning i vårt hem, fast den här efterpåskliga silhuetten kunde man iaktta igår. Meddelas endast på detta sätt!

2007-04-09

Mångfredag

Kronologin blir lite galen nu (om man inte läser de senaste blogganteckningarna i fel ordning), men det var ju för att jag fick min påskaftonsuppenbarelse och kände mig tvungen att låta världen få veta allt om den just exakt då. (Att en sån sak är en stor händelse för mig säger inte att jag har ett futtigt liv. Okej, det kanske jag har, men inte på grund av det i så fall.)

Det jag egentligen hade tänkt berätta om när jag var på väg mot tangentbordet var nåt som utspelade sig i en centralort nära mig. Årets hojpremiär begicks av i runda slängar tusen motorcyklister. Räknar man dem som åkte i andanom uppgick deltagarantalet säkert till tiotusen. Själv fick jag finna mig i att dokumentera spektaklet eftersom jag inte lyckades få igång min egen bågehoj. Jag misstänker att det kan vara häftstiften. Eller nåt.

Jag vet inte vad det är
Men det är nåt fel med bilen min

Kanske har jag fyllt

kylaren med sylt

Jag vet inte vad det är


För en gångs skull stod jag alltså utmed kortegevägen och det var faktiskt en njutning det med. Båda barnen var med: treåettalftåringen, hörselkåpeprydd, begapade spektaklet inte utan förtjusning. Bebisen somnade i vagnen en bit ifrån det trygga mullret av tusen motorer, och det bådar ju också gott på sitt sätt. Och solen sken och det blåste arktiska vindar med isklirr och det var en helt normal vår och det är, i enlighet med ovanstående resonemang, nånting jag gläder mig mycket åt.

Till höger kortegens förmodligen äldsta fordon: en velociped med påhängsmotor.

2007-04-07

Som att träffa en enhörning


När jag var liten bodde jag ofta hos mormor och morfar. Mormor var en trallande jänta, och jämt när jag blev gungad av henne sjöng hon en liten trudelutt för mig: "Gungeli-gung, gungeli-gung – gungeligung, å gungeli-gung." Det är en melodi som passar osedvanligt bra just vid barnagungande och den anmälde sig helt oombedd så fort mitt äldsta barn var stort nog att få en egen hinkgunga i oranieträdet. "Gungeli-gung, gungeli-gung …" Det känns fint att ha haft en mormor som kunde hitta på så bra små bitar att gnola för barna.

Och jag vart äldre, och det vart påskafton år 2007, och det vart Melodikrysset med Anders Eldeman. Och rätt vad det var klämmer en karlaröst i med ett klämmigt gemyt: "Gungeli-gung, gungeli-gung – gungeligung, å gungeli-gung." Det var alltså en låt som faktiskt fanns i sinnevärlden! Och under de här fyra decennierna har det aldrig velat sig så att jag har hört den förrän idag.

(Med ledning av de numera patetiskt generösa ledtrådarna googlade jag mig snabbt fram till att det var Åke Grönberg som framförde melodin. Både Melodikrysset och Ring så spelar vi för numera alltid mina tankar till en sketch med en Lena Nyman som berättar för sina medköande om när hon kom fram till Hasse Tellemar och får mer och mer hjälp att lösa den fråga hon fått. Till slut har hon fått ledtrådarna M-a-r-g-a-r-e-t och utbrister triumferande: "Margareto!" Det där är ju inte humor, det är ju en ögonvittnesskildring.)

Och nu ska jag gå ut och leta efter påskharen.

2007-04-02

... med Herdins

Skam den som ger sig, sägs det. Jag ville ju ha mina gula brallor. I want cheese trousers. I want Cheddar cheese colored trousers. Men det stod ett paket äggulegul texilfärg i tvättstugan, överblivet sen den utdragna trasmattans år. You just pop them on your butt and sit all day. Ett par vita jeans måste väl i allsin dar gå att få tag på. I pay my taxes, why can't I have a pair? Jajamän: fyra och en halv minut på första bästa Junior Center, inklusive provning, och byxorna var mina. Sen åkte jag raka vägen hem och färgade dem. I want to sit in my back yard in my cheese colored trousers, and I want to blow up Canada geese. Så här blev det.

Jaha, och i dessa ostbågegula brallor har jag även varit på trädgårdsmässan i Älvsjö (eller som det heter på engelska: Stockholm Fair. Glöm allt vad ni lärt er om River Lake) och hämtat inspiration. Där fanns många kul grejer: man förundras över månglarnas osvikliga fiffighet i att nästla sig in i tabernaklet, men också ofta över deras prylars fiffighet. Det som låg i mina kassar hade inte mycket med trädgårdar att göra, förutom en av de oumbärliga sekatörer som jag blev beroende av så fort jag hade testat en. Resten var pruttilutter och frisidurer av varierande nyttograd. Inspiration är ju immateriell, men går ändå att visa.